Varning ett provocerande inlägg om helvetet!
Jag läste precis om en kvinna i USA som dödade sina barn med motiveringen att de skulle slippa helvetet. Hon hade fått undervisning om att barnen alltid tillhör Gud. Hon hade också fått en viss sorts undervisning om helvetet... Det mest barmhärtiga hon kunde göra var följaktligen att döda dem så att de med säkerhet skulle komma till himlen.
Sjukt, vidrigt och vedervärdigt.
Men fullt logiskt utifrån ett visst teologiskt perspektiv.
Jag minns funderingar när jag växte upp i frikyrkan om när ett barn slutade vara ett barn. En del menade att efter 10 - 12 års åldern så var man mogen att stå på egna ben. Med andra ord, valde man fel sen så var det kört. Om du dör i tonåren har du alltså bara några få ofta förvirrade identitetssökande år på dig att fatta det enda viktiga beslutet. (Studiehandledaren kan slänga sig i väggen). Det här förklarar en del traumatiska berättelser jag hört om ungdomar som pliktskyldigt bett "frälsningsbönen" med nästintill desperata ungdomsledare.
Helt sjukt om du frågar mig...
Ni som ändå håller fast vid ett evigt plågsamt medvetet helvete. Hur får ni ihop det? Leder inte er teologi till att kvinnan på nått sätt ändå handlade logiskt?
Om allt ändå tillslut handlar om var man ska tillbringa evigheten kan väl några stackars år på jorden inte vara så viktiga?
Vad säger ni?
