Tack för all respons på mitt inlägg om broillustrationen. Jag känner mig riktigt peppad inför predikan på söndag!
Jag har funderat vidare på det här tänket som broillustrationen står för. Det har lett mig att fundera lite kring frälsningsbönen. Ni vet, bönen man ber med någon så att personen blir ”frälst”. Den passar perfekt in i bro tänket. Du ber en bön och sen är du en kristen. Klappat och klart. Men finns inte risken att vi missar processen här?
Visst, jag tror att det rent pedagogiskt kan vara viktigt med en ”frälsningsbön”.
Problemet som jag ser det är när det blir ett nästan magiskt tänkande kring denna bön. Vad innebär det egentligen att "personligen ta emot Jesus Kristus som frälsare och Herre"?
Och finns inte risken att frälsningen blir en slutstation i stället för början på något helt nytt om man enbart tänker så här?
Jag tror vi behöver se det kristna livet mer som en resa. Vi är på väg, vi är frälsta men vi håller också på att bli frälsta. Det är en process innan en människa kommer till tro och processen fortsätter efter det att man funnit en tro.
Jag brukar också be en frälsningsbön för egen del, den går så här:
Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig syndare.
Den behöver jag be om och om igen.
Allt Gott!
3 kommentarer:
Är det inte så att dopet egentligen borde ha den plats som frälsningsbönen har i vår tradition? När man vill följa Jesus så låter man döpa sig, begraver sitt gamla liv, bryter med systemet och påbörjar vandringen mot Guds kommande rike.
Tänkvärt...
Svenska kyrkan har ju mer processtänkande... man får växa in... men manifesterandet har sin betydelse... tänker jag ofta...
Jag brukar låta elever analysare Petrus tal på pingstdagen, Paulus tal på Aeropagen och Jesus och rövaren på korset ochleta efter de delar av en omvändelse vi ofta ser som nödvändiga: Förkunnelsen av korset (substition), omvändelse, frälsningsbön. Även Paulus på Damaskusvägen skulle ämpa sig för detta studium.
Skicka en kommentar