Jag läste nyss om en präst i Hedemora som lämnar sin tjänst för att man bytt ut nattvardsvinet mot ett alkoholfritt dito. Det här gör mig fundersam.
Som om den Jesus vi möter i evangelierna skulle säga: ”Ledsen vänner, jag skulle vilja komma med min närhet och välsigna er men för det så kräver jag åtminstone 12,5% alkohol, sorry” Allvarligt talat det låter ju helt befängt!
Den här prästen är så vitt jag förstår både ärlig och bibeltrogen, men hur kan det bli så galet? Som om den Gud vi tror på inte skulle se till hjärtat i första hand, utan till yttre perifera detaljer. I församlingen jag jobbar liksom många andra av frikyrkorna i Sverige så har vi alltid alkoholfritt vin. (anledningen är den historia av nykterhet som vi har inom frikyrkan, Dagen har just nu intressanta artiklar i ämnet) Så vitt jag förstår är Gud där och välsignar varje gång, trots bristen på alkohol.
Sånt här gör att jag ibland får större problem med präster som "tror på bibeln", är karismatiska och en massa andra saker som jag verkligen sympatiserar med. Men! Och det här är ett viktigt men. Men inte tror att Gud kallar kvinnor till präster/pastorer. Men tror att alkoholhalten i vinet avgör om Herren dyker upp eller inte. Men har en magisk syn på successionen (som i praktiken dissar de flesta frikyrkopastorer från Guds kallelse och uppgift).
Dessa vänner ger mig ofta mer huvudbry än mer liberala varianter.
Vore spännande med några raktioner från mina vänner i Svenska kyrkan!
Allt Gott!
10 kommentarer:
Man kan ju alltid undvika det här något udda problemet genom att använda alkoholfritt vin.
Druvjuice är trots allt inte vin.
Ps.
Som du säger, de sväljer kameler.
Om Gud inte är större än vin och druvjuice, då vet jag inte.
Och att lämna sin tjänst för en sådan sak, då tror jag att man alldeles har fastnat i bokstaven.
Jag bör kanske tillägga att en diskussion som denna om alkohol eller inte i nattvardsvinet, antagligen aldrig skulle infinna sig här "nere på kontinenten", där man har en mer okomplicerad syn på alkohol.
I min kyrka kan den som vill på alkoholfritt vin, tex gravida, om de ber om det.
Intresant det där, jag anser att man kan fira nattvarden med nästan vad som helst som finns att tillgå (kanske inte starksprit då...). När vi var på en missionsresa häromåret så firade vi nattvard med Cola, det var vad som fanns tillgängligt. Och det gick alldeles utmärkt, och Gud var på plats Han med.
Nattvarden är ju en känslig fråga i alla traditioner, både vad man gör och hur man tänker om det som sker. På Frizon i somras ojade sig frikyrklige Hans Johansson offentligt över kristna som firar nattvarden slarvigt (typ som tommy). Nej, det ska vara ordinerad präst, liturgisk dräkt och hela kittet.
Själv uppfattar jag den apostoliska visionen om Herrens måltid som om den gäller en verklig, full måltid och jag tycker vi borde återerövra den som en sådan. Men det är förstås en heretisk uppfattning i dom allra flesta sammanhang...
/Jonas Lundström
Ja, nattvarden är verkligen en känslig fråga. Jag mins när jag var ordförande i Borlänges Kristna samarbetsråd och en präst gjorde helt klart för mig att han minsann aldrig skulle tänka sig att ta emot nattvarden av mig. (jag blev förvånad hur arg jag blev i bilen hem från den kommentaren)
Visst kan det vara bra och berikande att upptäcka liturgin kring nattvarden men samtidigt får det inte bli för "proffsigt". För mig är enkelhet och helighet något som går hand i hand. Det är min övertygelse att man kan fira nattvard avslappnat men ändå värdigt. Apropå det du skrev Tommy, så var jag en gång med om ett tonårsläger där vi firade nattvard med apelsin saft, men Gud verkade.
Jonas, jag tycker din infallsvinkel är spännande, du menar en "riktigt" måltid. Det kristna livet handlar väl om gemenskap med Gud och varandra så varför inte?
Orkar inte dra upp exempel, det finns bergis hur många som helst, på hur människor med t.ex. den här åsikten (pocenten Helge-frågan) förmodligen också "bryter" mot annan sed, både kristen och moralisk, detta enligt andra...
...Sedan kanske det inte var BARA nattvardsfrågan som fick denne präst att sluta heller?
/ jan lindberg
Joachim. Ja, jag menar en riktig måltid. Så tycks den ha firats i NT:s församlingar och i urkyrkan fram till en bit in på 100-talet. (1 Kor 11, tex, är ju helt obegripligt om det inte handlar om en riktig måltid.) Det har också återkommit här och där senare, troligen hos Waldensarna och definitivt hos vissa anabaptister på 1500-talet. Idag är det flera, inte minst ny-anabaptister, som slår ett slag för detta. (Du har väl läst Liv i församlingen?/Yoder)
Jag tror att det är församlingen som är Kristus kropp, inte brödet... Vad vi gör mot varandra och hur vår gemenskap är är det väsentliga, inte vilka ord vi säger eller vem som delar ut maten ("bryter brödet").
(Vill du läsa mer kan du kolla på min blogg, http://blog.bahnhof.se/category.php?intCategoryID=943&varLogin=wb938188
Läs nedifrån (Måltiden som försvann 1 och 2 längre upp).
/Jonas Lundström
Det var fel på länken. Det ska vara
http://blog.bahnhof.se
/category.php?intCategoryID=943&varLogin=wb938188
Jan, jag tror också att det fanns andra skäl att prästen slutade, troligen handlade det om den berömda tuvan som stjälpte lasset. Tycker bara att det var en olycklig/onödig sak att "sätta ner foten" för. Men som jag skrev handlar det med all säkerhet om en ärlig människa. Jag förstår bara inte hur han tänker.
Jonas, jag har Yoder, men hör och häpna, jag har inte läst den! Men ska nu göra det snarast.
Tack också för länken!
Det viktiga i slutändan är ju faktiskt inte vilka böcker man har läst, utan vilka böcker man äger ... (försöker desperat övertala mig själv OCH min fru att detta är sant. Annars måste jag sluta köpa dem i nuvarande takt...)
Skicka en kommentar