Långfredag

I dag får ni en gammal keltisk bön att fundera på.

Den lidande
Jag tillber den lidande Kungen som känner mitt lidande.
Jag älskar den sörjande Herren som känner min sorg.

Vid hans död kom ingen eld över fångvaktarna för att bränna dem,
ingen flodvåg steg upp för att spola bort dem,
jorden öppnade sig inte för att svälja dem, himlen föll inte ner för att krossa dem.

Inga vilda fåglar gick till anfall mot Pilatus,
inga vilddjur sargade präster och skriftlärda,
ingen orm reste sig för att hugga dem som piskade Jesus.

Han tillät dem att anklaga honom falskt utan att öppna sin mun.
Han lät dem släpa honom till korset utan ett ord av förebråelse.
Lugnt såg han på när de drev spikar in i hans händer och fötter.

Han som skapade universum, han som upprätthåller universum,
han som sol och måne lyder, han som regerar över stjärnorna,
gav upp sin väldiga makt.

Så led han för oss som lider mycket.
Han sörjer med oss som har mycket sorg.

Från boken: Keltisk andlighet