Som uppvuxen i frikyrkan så har jag ända sedan jag varit liten hört om väckelsen som ska komma. Den ska förvandla allt, tusentals människor ska dras in i våra kyrkor och bli frälsta. Den ena profetian efter den andra har avlöst varandra, väckelsen kommer från norr till söder, osv. Som pastor så har jag varit på oräkneliga bönemöten där man bett om detta. Jag har själv hört en massa profetior på den här linjen, så när jag skriver om detta så vet jag vad jag talar om. Bloggen apg29.com är ett typexempel på detta.
Jonathan Edwards. Sinners in the Hands of an Angry God
Självklart så önskar jag att människor ska finna Jesus och hans rike men ärligt talat så bekymrar jag mig inte så mycket över "väckelsegrejen" längre. Låt mig förklara hur jag tänker. Jag tror vi primärt är kallade att vara lärjungar som följer Jesus och gestaltar vad Guds rike handlar om i vår vardag. Vi är kallade att "vara församling" där vi finns. Det handlar om något väldigt konkret, jordnära och verkligt. Min erfarenhet är att för mycket fokus på en eventuell framtida väckelse lätt leder till frustration och uppgivenhet. I värsta fall kan det också hindra oss som församlingar att göra nödvändiga förändringar. Vi kanske minns skeenden i historien och vi tror att det måste ske på samma sätt en gång till med följden att det är bäst att inte ändra något. Det här blir verkligen som jakten efter skatten vid rengnbågens slut. En pastor i en växande församling sa så här: "Det var när vi slutade prata om väckelse för att istället fokusera på att vara församling som människor började komma till tro" Jag tror det ligger något djupt sant i det.
Hur ser väckelse ut? Jag tror det tex ser ut som när St Clara betjänar sin omgivning.
Sen vill jag alltid vara öppen för att Gud kan gripa in på extraordinära sätt. Självklart kan han det! Problemet är att vi lätt missar det naturliga om vi bara fokuserar på det extraordinära. (Florida tex) Jag är öppen för att spektakulära omvändelser (Typ Paulus) fortfarande sker, men man kan inte bygga hela sin kristna förväntan på några undantag.
En annan aspekt är att vi i Sverige idag lever mer i "Athen" än i "Jerusalem". Läser vi i Apostlagärningarna så ser vi Petrus predikan på pingstdagen då tre tusen kommer till tro (apg 2:14-41). Sen har vi Paulus i Athen, där bara en handfull kommer till tro (apg 17:22-34). Varför denna skillnad? Var Petrus mer smord med "väckelsens ande" än Paulus? Inte alls. Som jag ser det så hade Anden mer att jobba med hos judarna Petrus predikade för. De hade "grundberättelsen" klar för sig. Den saknades i Athen och därav resultatet. För mig är det självklart att vi i Sverige idag lever mer i ett sammanhang och en kultur som påminner mer om "Athen" än "Jerusalem", människor har inte "grundberättelsen" vi måste, precis som Paulus gör i Athen, börja från början. Det kanske inte smäller till med tre tusen på en dag men om vi enträget, både i ord och handlingar, håller oss till evangelium om Jesus så kommer fler och fler att komma till tro.
Några tankar från mig om det här med väckelse.
14 kommentarer:
Amen, amen, amen!
Jag fyller också i med ett amen! :)
Pastor Astor snodde min kommentar! :-)
Amen, amen, amen! :-)
glory!
(Jonas Lundström sa glory)
Det är med att vi lever mer i Aten än Jerusalem är SÅ sant!
Tack! Som den uppmärksamme kan se så har jag ändrat i rubriken. Jag är ännu inte medlem i "Våga stå för dina sär skrivningar klubben". Väckelse grejen? Vad är det för en grej egentligen? ;-)
Joachim! Även jag instämmer i din analys av läget. Jag vill dock tillägga att vi inte ska låta karismatiska överdrifter eller osundheter låta oss tappa tron eller frimodigheten när det gäller Andens kraft och Andens gåvor. Öppenhet för Andens kraft och användande av Andens gåvor är en del av Jesusefterföljelsen och helt nödvändiga i vårt uppdrag att nå ut och leda människor till Jesus, vare sig vi befinner oss i Jerusalem, Aten (eller Lystra, skulle jag vilja tillägga, Apg 14).
Alan Hirsch skriver faktiskt i ett Addendum i The Forgotten Ways att Pingstens och Pingstväckelsen andliga kraft är det som ännu saknas i Emerging Church för att den ska bli en verklig Jesusrörelse av nytestamentlig typ.
I vår erfarenhet i arbetet på Råslätt är det också så att väldigt ofta när människor kommer till tro utifrån finns något tydligt Gudsingripande eller Gudsmöte med i bilden. En sund, biblisk och balanserad praktik av Andens gåvor är viktig om vi vill följa Jesus och göra lärjungar.
Tack Jonas! Det har du helt rätt i, bra att du lyfter detta.
Jag är också övertygad om att en sund karismatik behövs. (Som ju finns i mitt exempel från Clara)
shysst och ljuskastande analys av det svenska dagsläget med jerusalem/aten-parallellen, tack!
Jag är övertygad om att du gör en korrekt analys av läget i Sverige. Det är i den andan jag själv arbetar, utan att vara ansvarig för en församling eller ha ett förkunnaruppdrag.
"vi måste, precis som Paulus gör i Athen, börja från början"
Så är det!
- Själv tror jag början, börjar på samma sätt som med Jesus- Luk 4.
Fin blogg!- Tog mig friheten att länka hit.
Guds frid (från en som är ny i blogg världen)
Amen * 3 :-)
Sanna ord verkligen!
Glädjande att hitta din blogg. har haft fina fem minuter med att läsa det här inlägget!
Skicka en kommentar