"I agree with the many who have commented that the Table is not designed for the pure, the righteous, or the perfect, but for the impure, for the unrighteous, and for the imperfect. I see no difference: if anyone is seeking God's grace and God's blessing through Jesus Christ, they should be welcomed to the Table of the Lord. The Table is for cracked Eikons, and only for cracked Eikons. The one thing clear from Jesus' table fellowship is that his opponents wanted purity before fellowship, and Jesus created purity out of fellowship with him."Här kan den som vill lyssna på två riktigt bra undervisningspass med Scot:
The Story of the Eikons
The Story of the Gospel
6 kommentarer:
Jag förstår poängen med att Jesus kommit för att bota de sjuka och syndarna, inte för de friska.
Samt att man inte är syndfri bara för att man biktat sig och gjort bot,
MEN hur förklarar man känslan av att inte vilja delta i nattvarden då man känner att man glömt bikta sig på ett bra tag?
Z: Först. Jag tror min tradition har något väsentligt att lära av din när det gäller bikt, även om jag tror att Gud förlåter mig utan mellanhänder när jag ber om det. Så behöver man ibland sätta ord på sin synd inför någon man litar på. (som jag ser det inte nödvändigtvis en präst)
Jag tror din känsla är djupt rotad i den kultur du kommer ifrån, kanske en känsla av skam. (O nej, jag låter som en amatörpsykolog ve och fasa!)
Allvarlig talat om förlåtelse i din värld, endast ges vid bikten så är det inte så konstigt kanske?
Själva förlåtelsen ges faktiskt varje gång.
Det är boten som reparerar min, genom synd, brutna relation till Gud.
Okej, här tänker vi nog lite olika. Säkert våra traditioner som spökar.
Jag tänker (kanske) tvärt om. Jag blir förlåten dvs relationen med Gud upprättas, jag kan utifrån den relationen växa, göra goda gärningar, bli mer lik Jesus och synda mindre.
Nått sånt.
När någon medmänniska gjort dig riktigt illa, och du blivit sårad: Räcker det då om hon/han bara säger:
"Snälla Joachim, förlåt mig" ?
Brukar man inte önska sig en kompensation som visar att personen inte tänker göra om denna synd mot en?
Eller bara någon gest, som visar att h*n tänker efter?
Jo, i mellanmänskliga relationer är det ju naturligtvis önskvärt. Tyvärr lever vi i en trasig värld där vi ofta får förlåta utan dessa reaktioner. (om inte annat för vår egen skull)
När det gäller Gud är han "fruktansvärt kärleksfull" (kolla min tidigare bloggpost om söndagens predikan).
Den förlorade sonen (Luk 15:11-32) tänkte ut en "bot" när han kom till insikt om sin situation. "Far jag vill jobba som din tjänare". Men fadern gör det helt osannolika, han upprättar honom med en ofattbar kärlek.
Sån är Gud!
Skicka en kommentar