Jag har en något kluven inställning till det här med färdigformulerade böner. Av och till har jag verkligen försökt ta dem till mig och använda mig av dem i mitt andaktsliv, jag har provat tidegärdsbönerna och liknande och jag kan verkligen se en massa fördelar med det. Man slipper komma på saker att säga själv, man kan istället vila i bibelordet och den kristna traditionen genom att be beprövade ord som andra bett före. Jag använder färdigformulerade böner, tex när jag ber med mina barn. Jag tror det ger trygghet och kontinuitet även om det är viktigt att barnen också själva får formulera sina böner.Personligen är jag nu inne i en fas då jag återigen vågar mig på att relatera till Gud som en vän. Någon som primärt vill ha en relation till mig och då känns det plötsligt lite konstigt att komma med färdigformulerade böner. Min fru uppskattar om jag någon gång nu och då tillägnar henne en dikt (okej, det händer inte så ofta, men det händer) men skulle mitt huvudsakliga sätt att kommunicera med henne vara genom färdigskrivna dikter, hur vackert jag än reciterade dem, så skulle vår relation garanterat ta skada.
Jag börjar mer och mer upptäcka bön som samtal med Gud. Jesus är min Herre men han är också min vän, han är med mig, han lyssnar på mig och han vill ha en relation med mig. Han inte bara lyssnar, han vill tala med mig också och jag är kallad till gemenskap med honom. Om färdigformulerade böner hjälper dig i din gudsrelation så använd dem, jag kommer att fortsätta göra det ibland*. Men hur vi än gör det så låt oss hålla den naturliga, otvungna relationen med Jesus i fokus.
Hur tänker ni kring det här med färdigformulerade böner, hur ser er vandring ut på bönens område?
*Jag har tex den här sommaren bett utifrån min utmaning.
7 kommentarer:
Jag gör både och men försöker faktiskt också låta bli att be helt, eller kanske snarare låta bli att forma ord med mun och tanke helt och hållet. Anledningen är att jag gått igenom en del jobbiga saker i livet som fört med sig en del ångest och då har bönen ibland närmast blivit ett slags tvångshandling, liksom att jag vänder mig till Gud för att bli lugnad, ungefär som människor som är hypokondriska ständigt söker försäkran hos dem de har omkring sig att de är friska. Därför försöker jag hejda mig och tänka efter då och då. När det blir så kan en färdig bön som "Fader vår" vara skön att ta till eftersom vi fått den av Jesus med budskapet att Gud redan vet vad vi vill och behöver och att vi därför inte behöver tänka på att be med fina ord eller räkna upp precis allt som vi bär i hjärtat.
Men jag för också samtal med Gud som jag egentligen inte tänker på som bön. Jag kan prata med honom som med vem som helst i tanken när jag är ute och går t.ex.
Ulrika, jag tror ett problem är att vi automatiskt förknippar bön med något vi måste göra, ett tvång helt enkelt. (jag har gjort det och gör det lätt). "Du måste be" Hör vi, sen ser vi kanske för vår inre syn någon "helig" bild av hur "from" bön ska se ut och låta. Men för mig blir bön mer och mer en relation med en vän (tanken hisnar). Du skriver:
"Jag kan prata med honom som med vem som helst i tanken när jag är ute och går t.ex." Precis!
Vad bra att du tar upp detta. Har länge nu tyckt att skrivna böner varit bättre än att komma på en massa ord själv som gör en självupptagen istället för kommunicerande. Men har faktiskt ändrat mig igen ju äldre jag blivit. Kanske reagerar man så om man är uppvuxen med mycket spontanitet som blivit rutin och man gör tvärtom för att sedan få en mer försonande och mogen inställning och relation till Gud så man får förståelse för att det finns olika sätt att be för olika tider, behov osv.
Var på retreat i vintras och upptäckte där den enorma tristessen och relationstomheten i mässan och ritualerna - något jag istället trodde jag skulle uppskatta. Kanske blev de andra uppbyggda men jag vill hellre ropa, sjunga fritt och dansa med kroppen och ha givande samtal med andra dvs allt som man INTE skulle göra i den situationen. Snacka om blockering. All glädje och vilja till bön försvann. I alla fall på det sätt som förväntades.
Kan man verkligen uppbyggas i sin relation med Gud (bönens syfte alltså) i mässan och i övrig tystnad i flera dagar? Kanske det, men behöver inte relationen med Gud gå via relationen till sig själv och andra dvs genom att dessa basala kontakter fungerar i vardagen (som inte fungerar på retreater). Tänker då närmast på att Anden väl blir buren av den mänskliga anden hos någon man pratar med/lyssnar på. Eller verkar Anden direkt på människan i första hand? Tror personligen inte det förutom på särskilt introverta individer. Om man är extrovert kanske man har en annan typ av relation till Gud och ber annorlunda, genom mer fria uttryckssätt. Introverta är ju mer mottagare och extroverta mer initiativtagande som personer. Det borde spegla bönelivet och relationen till Gud och hur Anden bäst verkar på/i en.
enligt paulus är det inte konstigt att du kommunicerar med din hustru användandes dikter. han säger ju: "tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång" ef 5:19
annars är jag positiv till skrivna böner, utan att det utesluter mina egna ord.
men kanske är ändå öronen viktigare än munnen.
//max
Om Jesus och apostlarna vet vi genom bibeln att de både bad tideböner och fritt formulerade böner. Därför stämmer jag in med dem som tycker att båda delar är självklara.
Johan. Även jag tror båda behövs och som tur är behöver man inte välja. Men om vi leker med tanken, för argumentet skull, att man måste välja en variant. Så tror jag, baserat på vanligt "relations tänkande" att de fritt formulerade bönerna är viktigast. Men nu behöver vi som tur är inte välja.
Kör på båda!
Du har nog rätt i det!
Skicka en kommentar