Det talas mycket i Sverige idag om vikten av enhet. Vi ser hur kyrkor och traditioner närmar sig varandra. Inget fel i det, men vad menar Jesus i Joh 17:21? Talar han överhuvudtaget om enhet mellan olika institutioner?
Det är ofta så vi möter det, olika kyrkor och organisationer som av olika anledningar går samman.
Men är det inte enheten mellan lärjungar Jesus talar om? Är det inte rent av farligt att dra likhetstecken mellan olika kyrkor (institutioner, strukturer, hierarkier) och lärjungaskap? Tänk om Jesus inte bryr sig om institutionerna! Består inte kyrkan/församlingen fortfarande helt enkelt av de människor som valt att följa honom i den här världen, oberoende av kyrklig etikett.
Tänk om det fortfarande är hans lärjungar som är i fokus för hans förbön?
Jag misstänker att vårt problem många gånger är att vi definierar oss själva utifrån "institutionstillhörighet" istället för utifrån lärjungaskap.
Ligger det något i det jag skriver? Hur förändrar det i så fall vår syn på enhet? Vad säger ni?
15 kommentarer:
Ja!!! Amen, amen, amen.
/Jonas Lundström
bifall från mitt håll!
//max
För att ta en sak i taget:
Visst definierar vi ofta både oss själva och andra utifrån fack - jag är kvinna, du är man, han är gammar, hon är mamma, Kalle är katolik, Maja pingstvän, Ashkan invandrare, Åsa norrbottning, osv osv osv (alla namn är fingerade och har inget med verkliga människor att göra). Likaså gör vi med djur, både ett gotlandsruss och en ardenner är hästar, och både hästar och zebror är hovdjur, hovdjur och apor och katter och valar är alla däggdjur... Samma resonemang fungerar på rosor och blommor, på träd och växter, insekter och saker (både berg och fin sand består i grund och botten av olika stor sten).
Att dela in personer och saker i fack gör världen mer lätthanterlig och jag ser det inte alls som speciellt negativt, i alla fall inte om det görs med varsamhet och förståelse för att det är "fyrkantiga stereotyper" och inte levande människor som dessa beteckningar utgör (även om de i vissa fall kan vara väldigt träffande, men det är en annan diskussion). Men sen så anser jag också att åtminstone 99,9 % av världens befolkning är tillräckligt förståndiga för att förstå den skillnaden på egen hand.
För att då komma tillbaka till din fråga om definition utifrån "instutionstillhörighet" istället för utifrån lärjungaskap:
Självklart kan detta vara ett problem, speciellt som verkligheten ser ut med så många olika instutitioner som alla kallar sig "kyrkan med den fullaste uppenbarelsen av sanningen". Men var det Guds plan med så här många instutioner eller tror du inte att alla dessa som vill gå samman har förstått något om enhet de också?
Sen så visar ju redan Paulus tillrättavisning av lärjungarna i de nya församlingarna runt om i mindre asien att så enkelt är det inte att bara definiera folk utifrån lärjungaskap. För när de har två olika åsikter om lärjungaskapet, vem avgör då vem som har rätt? Och varför skapade Gud "instutitionen" det judiska folket? Där definieras mycket tydligt vilka som är utanför och innanför!!
En annan sak jag inte förstår med ditt resonemang är varför lärjungar som är eniga i ande och sanning skulle tycka det är så hemskt att tillhöra samma organisation? Oavsett om Jesus talar om organisationer eller inte så talar han om att folk ska förstå att vi är hans lärjungar när vi visar varandra kärlek och hur kärleksfullt verkar det när alla måste ha sin egen kyrka?
(Förlåt - jag är inte lika upprörd som jag kanske låter...)
Johanna, välkommen hit till Kolportören! Jag tycker inte alls du låter så upprörd. Det jag menar är att ibland behöver vi "Back to basic". Vi behöver ställa grundläggande frågor som: Vem är en lärjunge? Vad innebär lärjungaskap? Vad är kyrkan/församlingen?
Som jag förstår Jesus så var han inte en person som satsade på institutioner och organisationer, han satsade på människor och relationer. När lärjungarna pratar positioner tillrättavisar han dem på skarpen. Jesus och "organiserad religion" var ingen bra mix (tänk, fariséerna, sadducéerna, Kajfas och grabbarna). Jesus visade på ett annorlunda rike. Ett rike där man tvättar varandras fötter.
Anledningen att jag lyfter upp lärjungaperspektivet är att jag ser problem, speciellt när det gäller de väldigt hierarkiska kyrkorna. Enhet blir där något som förhandlas fram mellan de högt upp i hierarkin. De med sk "ämbeten".
Jag tror verklig enhet är när vanliga lärjungar finner varandra på lokalplanet. Inte när flera stora institutioner blir en ännu större institution.
Ett annat problem med hierarkiska institutioner är att de alltid kräver underordnande. (ämbetssyn, nattvardssyn etc) Jag tror också på underordnande men inte som något man kräver av den andre utan som något man i kärlek tillämpar.
Du skriver: hur kärleksfullt verkar det när alla måste ha sin egen kyrka?
Jag förstår inte riktigt vad du menar. Församlingen är väl per definition en grupp människor som i en specifik kontext följer Jesus. Det kan se olika ut från plats till plats, kultur till kultur osv. Men det gemensamma är att man ställer sig frågan: Vad innebär det för oss idag att Jesus är vår herre? Ingen "måste" ha sin egen kyrka. Vi försöker bara leva ut efterföljelse i den här tiden. Problemet är väl när en institution kallar sig kyrkan med stort K. (och kräver allt det där jag räknat upp)
Tackar, tackar. Vilken tur att du inte uppfattade mig så. Det kändes som om riske var överhängande där efter ett tag.
Varför tror du att de flesta av de protestantiska kyrkorna startades? De ville inte lyssna på auktoriteten i det gamla samfundet utan bildade nytt så att folk kunde lyssna och göra som de sa istället. T.ex. erkände Luther att Bibeltolkningen behövde en auktoritet, men menade att han skulle vara det istället för Vatikanen...
Johanna. Bra frågor! Väldigt förenklat så tänker jag så här. Luther och grabbarna såg att vissa saker var uppåt väggarna i Kyrkan. (avlats brev, korruption m.m. Alla 95 teserna följde m.m.) och de reagerade på detta. Kyrkan var så förfallen att de inte kunde verka inom den. Jag tycker förresten det är orättvist när man lyfter upp katolska kyrkan som ett föredöme i enhet, inte så konstigt att de kunde bevara enheten med tanke på att de som inte rättade in sig i ledet ofta dödades rent bokstavligt.
Felet som jag ser det var att Luther och de andra plockade med sig hierarkierna (bland annat) från katolska kyrkan. Hela grejen med biskopar, präster m.m. Man gjorde inte heller på allvar upp med den "magiska" nattvardssynen. Man blev en lite mindre variant av det man just lämnat. Sen har det fortsatt på det sättet med "splittring". Alla har blivit varianter på det de lämnat.
Jag vill istället hämta inspiration från anabatisterna, de ville gå längre än Luther och de andra reformatorerna, de ville se visionen om det allmänna prästadömet i verkligheten. De hade inte en avancerad "kyrkmodell" utan ville så gott de kunde följa Jesus. Deras liv präglades av enkelhet och Jesus undervisning i bergspredikan var deras ledstjärna, de var också emot allt våld. (Men många av dem dödades av både katoliker och protestanter)
Jag tror det är där vi ska hämta mycket inspiration. Jag har mycket lättare att relatera till dem än till en luthersk syn eller en katolsk syn.
Bara ett förtydligande. Givetvis var/är inte allt fel med den katolskakyrkan, det finns en massa lärjungar där som kommit långt längre än jag. Det finns också spännande likheter och beröringspunkter mellan en del av katolskakyrkan och anabaptismen. Det finns naturligtvis mycket gott i de lutherska kyrkorna också. Kände att jag lät lite väl kategorisk. Allt gott
Och mitt syfte var inte att säga något varken om Lutherska eller Katoska Kyrkan, utan bara att visa på en trend. Jag skulle lika gärna kunna ha använt mig av John Weasley eller William Booth, av Lewi Petrus lika gärna som Ulf Ekman. Folk som gått ur sin kyrka och startat eget där deras egna ord har blivit alla andras rättesnöre precis som "traditionen" var det i det förra sammanhanget. Och på sätt har jag svårt att tro att anabaptiströrelsen (även om jag måste erkänna att min kunskap här är mycket liten) kom till som ur ett vakuum med en ny uppenbarelse. Nej, även Zwingli och Hubmaier (som båda var katolska präster ursprungligen på tal om katoliker och katolska kyrkan) är namn som fortfarande nämns i religions-/historiaundervisningen som grundare och auktoriteter för baptismen...
Vad gäller inspiration så läser jag lika gärna kyrkofäder som Bo Giertz, lika gärna moderna amerikanska evangelikala pastorer som katolsk och ortodox klosterlitteratur. Och i det kanske jag håller med dig fullt ut - det gäller att se lärjungen och helgonet (missförstå mig rätt) i den andra, snarare än att förkasta boken pga av "fel" samfundstillhörighet.
Jag tycker att enhet mellan lärjungar är det primära,näst viktigast är att bekräfta det som är från Gud i de olika traditionerna, och minst viktigt är organisatorisk enhet.
Men jag tycker inte organisatorsk enhet är oviktigt. Vår splittring är faktiskt ett hinder för människor att närma sig evangeliet. Kan inte kristna samsas, fast vi har försoningen... så varför skall jag tro på Gud då?
Sedan kan vi ju faktiskt diskutera frågan om vad organisatorisk enhet innebär. Är det alla under Påven som katolikerna tycks mena? Vad är protestanternas svar på påvlig enhet?
Desutom: Anabaptisterna splittrades väl också i olika grupperingar som menoniter, amish, etc.? Är inte det också ett problem?
Tomas: Jag håller inte riktigt med dig om att den "organiserade" enheten talar till vanligt folk. Även ur den aspekten talar "lärjunga gemenskapen" starkare tror jag. Om två samfund, som folk knappt vet namnet på, går samman säger inte så mycket. Men om de ser mig på stan när jag tar en lunch med min vän som är präst i Svenska kyrkan så talar det nog mer.
Några ord om splittring. Ibland så tenderar vi att romantisera "Den odelade kyrkan". Men jag tror att från Guds sida är det bättre att hans barn blir osams och går skilda vägar än att de har ihjäl varandra. Det som höll kyrkan till en enhet var på medeltiden inkvisition, tortyr och avrättningar av oliktänkande och en enorm maktapparat. Hur splittrade vi protestanter än är så är det, tack gode Gud, ovanligt att vi bokstavligt talat har ihjäl varandra! Självklart är splittring inget bra, men det verkar vara något som tyvärr kommer lätt för oss människor. Se bara på Paulus och Barnabas.
Angående underordnande så tror jag så här. Vi är kallade att underordna oss Jesus och varandra. Om vi gör det så behöver vi inte i första hand "organisatorisk" enhet. Vi gör det vi är kallade att göra där vi finns. Låter det utopiskt? Jag tror egentligen inte det behöver vara svårare än så,
Joachim: som jag skrev så tycker jag organisatorisk enhet är minst viktig av de tre som jag tog upp. Och ja, jag tror också det är bättre med splittring än ändlösa stridigheter. Fast, den katolska eller protestantiska förtrycket av oliktänkande hängde väl också mycket samman med sammanblandningen mellan stat och kyrka? Idag är den inte lika utpräglad.
Tomas/Joachim mfl. Jag tror personligen det är möjligt (och önskvärt) att inte bygga institutioner som går över det lokala (kongregationalism). Man kan givetvis ha utbyte på olika sätt, men detta bör bäras upp av relationer. Det är riktigt att många rörelser går ut institutions-hållet, men inte alla. Ett alternativ (som jag föredrar) är att dö ut eller förbli okänd för den breda massan. När det gäller Amish så är den lokala församlingen självstyrande i hög utsträckning vad jag förstår, däremot har mennoniterna mer samfundsliknande strukturer.
När det gäller våldet så kan jag inte se att protestanter varit bättre på detta än katoliker. Luther och Calvin hejade på våld och tortyr mot oliktänkande, och idag bär Bush och andra ansvaret för Jesus-troendes död i Irak. Anabaptisterna har också haft sin beskärda del av dödande, och är inblandande i detta idag också, även om fredstraditionen satt djupare spår där.
/Jonas Lundström
Tomas & Jonas: Tack för förtydligandet!
På vilket sätt är anabaptism bibliskt eller urkristet?
Jesus skapade själv en hierarki. Han utvalde 12 apostlar. Det är inte jämlikt, det är hierarkiskt. Att apostlarna och övriga lärjungar också uppfattade det så framgår ganska väl både ur NT och de närmast följande kristna skrifterna.
För övrigt så tycker jag att det är roligt med twitter längst ner i högra hörnet på din blogg. Lycka till på Frizon! :-)
Hej på er alla!
Jag hoppas på att ni alla har haft en god semester! Och nu till dessa enhetssträvandena.
Vi lever i en märklig tid. Man undrar bara hur all ekumenik och den politiska och ekonomiska fusionen ska sluta. Det är mer och mer aktuellt i kyrkorna hitta samarbetspartners. Man undrar vad som är viktigast i en kyrkans liv? God ekonomi, tolerans, högt till tak? Jag tillhör en SAM-församling och var en del på årskonferensen och där man diskuterade om samarbete och ekumenik. Ordförande i Pingst i Gislaved menar, att den viktigaste händelsen i hennes församling på 30 år, är när församlingen upphör och ska ingå i en ny ekumenisk församling. Snacka om tro på sin övertygelse!!
Jag tror som du Joachim, att den kristna enheten ska bäst demonstreras mellan kristna personer. När du möter en luthersk präst på stan och ni har gemenskap utan att ni ska slå ihop församlingarna och erkänner var sin Kyrkas rätt att definiera er lära, församlingens lära, då kan ni demonstrera en kristen enhet fast ni representerar olika kyrkor. Dock har ni som protestanter mycket gemensamt.
Det är svåra frågor, när det är rätt eller fel att starta en ny rörelse. Om en ny rörelse ska startas, bör den ha tydliga rötter bakåt i kristenhetens historia. Det är felaktigt om en kristen kyrka startas med ambitionen: Nu kommer det fulla evangeliet dvs. det har inte förkunnats tidigare.
Nu på semestern var vi i Finland och vi besökte Klostret Nya Valamo. Det var ett kort turistbesök, men vi var med i en förbönsgudstjänst en del. Den skedde i den rysk-ortodoxa Kyrkans anda, man läste bibelord och omnämnde flera helgon och gudaföderskan, Maria. Visst gör det ett djupt intryck att stå där mot ikonostaschen och tända ljus. I den frikyrkliga traditionen har vi kanske negligerat behoven att visa med sin kropp vördnad och tillbedjan och bön. Jag funderar lite på detta. Att tända ljus kan ha betydelse för någon. Att stå upp eller ännu mer att böja knän. Jag tror, att vi behöver bli "fria" att visa vad vi känner och menar. Inte göra för mycket teologi om detta, men tron bör få uttrycksformer utöver orden. Vi försöker praktisera bordsbön, även när vi har besök av icke-troende. Det är inte för att visa att vi är bättre än "syndarna", utan helt enkelt att visa tacksamhet mot Honom, som verkligen finns och ger oss mat att äta.
Jag köpte en bok om klostret och det var intressant, eftersom man får liten inblick in i teologin. Där måste jag säga, att jag är glad över reformationens budskap om frälsningen och rättfärdiggörelsen genom tron. Visst kan vi kritisera Luther, Calvin och andra, men deras betydelse för kristenheten är stor och de kom inte från tomma intet, utan evangeliets budskap hade funnits hela tiden sedan urkyrkan även om man hade anammat olika traditioner och heliga berättelser och gett dem nästan samma värde som bibeln.
Vad som är det viktigaste i frågan om den kristna enheten? Den allra viktigaste frågan är om frälsningen, dvs. rättfärdiggörelsen genom tron och att bibelns 66 böcker är Guds ofelbara ord. Om man har detta som viktigast, då är det inte svårt att känna kristen gemenskap, fast man har olika uppfattningar i detaljfrågor. Överhuvudtaget kan man som övertygad kristen prata med vem som helst, om man har någorlunda klar uppfattning om den kristna läran.
Goda gärningar är nödvändiga, men endast riktiga i den kristna meningen om man är medveten om sin syndighet och därför tar man tacksamt emot frälsningen genom tron. Gud vare tack för sin oerhörda gåva - Kristus!
Spridda tankar från Småland
Hannu
Skicka en kommentar