Jag tänker mig att jag behöver både och. Ingen människa klarar av att problematisera allt, ingen klarar heller av att allt skall var självklart.
Dessutom tror jag att frågan behandlas olika av oss beroende på hur personlig den är. Ta frågan om helande till ex. har vi en nära anhörig som ligger för döden tror jag att den har en annan aktuaallitet än när vi inte är personligt berörda.
Jag har tagit mig friheten att rekommendera din blogg som läsning för de som läser vår församlings blogg. :-)
Vill nog hålla med Stefan ovan: Det är både och. Det finns absolut skäl att problematisera vissa saker, och frikyrkans ovilja att göra det har ibland stött bort människor som inte klarat av förenklingar som inte känts intellektuellt hederliga.
Kan dock tänka mig att vi i vår generation ibland går i andra diket, och söker problematiseringen istället för sanningen. Vår tid bör nog snarare bevaka den oändliga lusten till problematisering, så inte idén om att "det inte finns några enkla svar" är vårt enda budskap.
”Bibeln är en ström, vari elefanten kan simma och lammet vada", lär Gregorius den store ha sagt. Därmed verkar också han ansluta sig till tanken att det inte är antingen eller, utan både och.
Stefan: Välkommen hit och tack för länken. Fredrik och Stefan jag inser naturligtvis att båda behövs. Men hur tacklar ni det här i förkunnelsen?
Hos mig finns det ofta två (minst) sorters människor när jag förkunnar, de ena är ganska så "färdiga". Ni hänger med, den här gruppen är jätteviktig det är trogna människor så inget förringande om dem. Men sen finns det människor som brottas med sina liv och sin tro. De skyr banala och svart/vita svar som pesten. De vill reflektera och fundera, gärna i en grupp.
Jag har haft kontakt med många 30-åringar som funderar att slänga hela trosgrejen på tippen mycket pga förenklingar de mött.
Som sagt hur tacklar ni detta?
Vi har en grupp som samlas och läser "Kristen på nytt sätt" och funderar tillsammans. Jätte spännande!
Mitt sätt att jobba med bägge grupperna är nog framförallt genom förkunnelsen. Jag är mer problematiserande än förenklande,ser det som en trovärdighets- och väckelsefråga.
Samtidigt försöker jag akta mig för diket som Fredrik varnar för. Jag tror han har rätt om att vi slagit över, men jag tror oxå det beror på att vi skördar vad som tidigare såtts.
Utmaningen blir då (för mig) att hantera den balansen utan att landa i något nytt eller gammalt dike.
Det tror jag sker mycket genom vilket anslag vi har som förkunnare. Jag försöker se mig själv i den andres skor och möta honom från det. Det innebär oxå att jag aktivt försöker utmana och stretcha deras tankar på olika sätt. Använde till exempel förljande frågeställing i en predikan nyligen: -Är du en bättre mäinnska än en prostituerad drogmissbrukare? Mitt eget svar? Nej, det är jag inte.
Sedan träffar jag gärna "30-års gänget" till både enskilda samtal och gruppsamtal. Märker att denna grupp hellre söker samtal med mig, än vad många i den andra gruppen gör. Kanske säger det något om hur jag är...
Har oxå rekommenderat McLarens böcker. Skall ta med mig tipset om ett gruppsamtal utifrån boken. :-)
Inte vet jag om det blev så konkret, men något kanske det kan ge...
Kloka funderingar ni har. Visst är det så att vi skördar vad som såtts, och därför blir det kanske lätt överbetoningar. Så har det väl alltid varit. Håller med er om att olika människor måste mötas på olika sätt, och svårigheten blir ju att man talar till en grupp ex-vis i en predikan. Ibland tror jag då att förkunnelsen inte bara ska svara på frågor, utan också provocera fram ett samtal och personliga ställningstaganden. Tycker vi fick till det när vi till exempel hade en gudstjänstserie om sexualitet. Nödvändiga samtal följde.
Vi har också prövat andra fora, som samtalskvällar etc, och det tycker jag funkar bra. En oro är väl att den medelålders generationen och uppåt ibland värjer sig mot analys, problematisering och eftertanke (grovt generaliserande). Vid våra bibelstudiekvällar och samtalsforum kommer främst unga vuxna upp till 35 år.
Jag tror inte det är någon fara att brottas med texter och livet på ett ganska "naket" sätt, bara det finns en grundläggande respekt och kärlek till Ordet.
Kumlapastorn Fredrik
Ps: Joachim. Jag funderar lite på min blogg idag kring frågor du och jag berört tidigare.
Att vi gör de som vill växa i tron en otjänst genom att förenkla den. Vi bryter ner fast föda till välling och när de sedan kommer på att de inte kan leva på välling hela livet lämnar man. Det blir liksom för jobbigt att hålla på och tugga.
Vi måste problematisera redan på konfirmationen. När de är 15.
Och när jag läser övriga kommentarer: Att det inte finns enkla sanningar betyder inte att det inte finns enkel Gud. Det måste vi vara tydliga med. Men när vi ger generella svar på problem så gör vi en otjänst. För alla.
7 kommentarer:
Jag tänker mig att jag behöver både och. Ingen människa klarar av att problematisera allt, ingen klarar heller av att allt skall var självklart.
Dessutom tror jag att frågan behandlas olika av oss beroende på hur personlig den är. Ta frågan om helande till ex. har vi en nära anhörig som ligger för döden tror jag att den har en annan aktuaallitet än när vi inte är personligt berörda.
Jag har tagit mig friheten att rekommendera din blogg som läsning för de som läser vår församlings blogg. :-)
Pax Stefan Beimark
Vill nog hålla med Stefan ovan: Det är både och.
Det finns absolut skäl att problematisera vissa saker, och frikyrkans ovilja att göra det har ibland stött bort människor som inte klarat av förenklingar som inte känts intellektuellt hederliga.
Kan dock tänka mig att vi i vår generation ibland går i andra diket, och söker problematiseringen istället för sanningen. Vår tid bör nog snarare bevaka den oändliga lusten till problematisering, så inte idén om att "det inte finns några enkla svar" är vårt enda budskap.
”Bibeln är en ström, vari elefanten kan simma och lammet vada", lär Gregorius den store ha sagt. Därmed verkar också han ansluta sig till tanken att det inte är antingen eller, utan både och.
Så tänker jag. God bless!
Kumlapastorn Fredrik
Stefan: Välkommen hit och tack för länken. Fredrik och Stefan jag inser naturligtvis att båda behövs. Men hur tacklar ni det här i förkunnelsen?
Hos mig finns det ofta två (minst) sorters människor när jag förkunnar, de ena är ganska så "färdiga". Ni hänger med, den här gruppen är jätteviktig det är trogna människor så inget förringande om dem. Men sen finns det människor som brottas med sina liv och sin tro. De skyr banala och svart/vita svar som pesten. De vill reflektera och fundera, gärna i en grupp.
Jag har haft kontakt med många 30-åringar som funderar att slänga hela trosgrejen på tippen mycket pga förenklingar de mött.
Som sagt hur tacklar ni detta?
Vi har en grupp som samlas och läser "Kristen på nytt sätt" och funderar tillsammans. Jätte spännande!
Mitt sätt att jobba med bägge grupperna är nog framförallt genom förkunnelsen. Jag är mer problematiserande än förenklande,ser det som en trovärdighets- och väckelsefråga.
Samtidigt försöker jag akta mig för diket som Fredrik varnar för. Jag tror han har rätt om att vi slagit över, men jag tror oxå det beror på att vi skördar vad som tidigare såtts.
Utmaningen blir då (för mig) att hantera den balansen utan att landa i något nytt eller gammalt dike.
Det tror jag sker mycket genom vilket anslag vi har som förkunnare. Jag försöker se mig själv i den andres skor och möta honom från det. Det innebär oxå att jag aktivt försöker utmana och stretcha deras tankar på olika sätt. Använde till exempel förljande frågeställing i en predikan nyligen: -Är du en bättre mäinnska än en prostituerad drogmissbrukare? Mitt eget svar? Nej, det är jag inte.
Sedan träffar jag gärna "30-års gänget" till både enskilda samtal och gruppsamtal. Märker att denna grupp hellre söker samtal med mig, än vad många i den andra gruppen gör. Kanske säger det något om hur jag är...
Har oxå rekommenderat McLarens böcker. Skall ta med mig tipset om ett gruppsamtal utifrån boken. :-)
Inte vet jag om det blev så konkret, men något kanske det kan ge...
/Stefan
Kloka funderingar ni har. Visst är det så att vi skördar vad som såtts, och därför blir det kanske lätt överbetoningar. Så har det väl alltid varit.
Håller med er om att olika människor måste mötas på olika sätt, och svårigheten blir ju att man talar till en grupp ex-vis i en predikan. Ibland tror jag då att förkunnelsen inte bara ska svara på frågor, utan också provocera fram ett samtal och personliga ställningstaganden. Tycker vi fick till det när vi till exempel hade en gudstjänstserie om sexualitet. Nödvändiga samtal följde.
Vi har också prövat andra fora, som samtalskvällar etc, och det tycker jag funkar bra. En oro är väl att den medelålders generationen och uppåt ibland värjer sig mot analys, problematisering och eftertanke (grovt generaliserande). Vid våra bibelstudiekvällar och samtalsforum kommer främst unga vuxna upp till 35 år.
Jag tror inte det är någon fara att brottas med texter och livet på ett ganska "naket" sätt, bara det finns en grundläggande respekt och kärlek till Ordet.
Kumlapastorn Fredrik
Ps: Joachim. Jag funderar lite på min blogg idag kring frågor du och jag berört tidigare.
Att vi gör de som vill växa i tron en otjänst genom att förenkla den. Vi bryter ner fast föda till välling och när de sedan kommer på att de inte kan leva på välling hela livet lämnar man.
Det blir liksom för jobbigt att hålla på och tugga.
Vi måste problematisera redan på konfirmationen. När de är 15.
Och när jag läser övriga kommentarer: Att det inte finns enkla sanningar betyder inte att det inte finns enkel Gud. Det måste vi vara tydliga med. Men när vi ger generella svar på problem så gör vi en otjänst. För alla.
Skicka en kommentar