Varför har vi ofta presenterat den kristna tron som en slutstation, inte som början på äventyret?
Varför tappar den kristna tron sin attraktionskraft när den blir ett uppnåeligt mål istället för en resa?
Varför är det så svårt att förstå att:
Vi är framme men ändå på väg.
Vi är "frälsta", ändå alltjämt i behov av räddning.
Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade...
3 kommentarer:
Amen till dom frågorna!
/Jonas Lundström
Joachim! Du har tänkt här något viktigt. Är detta lite problem i den frikyrkliga förkunnelsen, att man har överbetonat på den stund, när man har beslutat att bli kristen? Jag tror som du, att vara kristen är en "resa". Det är av mindre betydelse, om jag vet exakt, när jag blev kristen. När man är kristen, då börjar man leva av Guds nåd eller hur? Det är på sätt och vis erkänna sin syndighet och mottaga nåd och då börjar sann helgelse.
Man har inte blivit helgon och syndfri, fast man har blivit kristen. Det är som du menar en start till det sanna livet.
Mvh
Hannu från Småland
Rörande överens igen...
Att se frälsningen som enbart ett intellektuellt försanthållande av vissa trossatser har allvarligt skadat kristendomen. Och tanken att man ska be en frälsningsbön och sen är det klart, hittar jag inget stöd för i Skriften. Det gör oss ofta bara passiva. Här är biljetten, sitt ner i väntrummet - Jesus kommer snart!
/ Thomas - på väg mot Kristus, med Kristus.
Skicka en kommentar