I det mycket spännande samtal om "emerging church" som pågår så har jag märkt några återkommande drag i kritiken mot det hela. Låt mig börja med varningen för att EC leder till "laggärningar".
En fråga som EC ställer och som många i min generation (som är uppvuxna med en massa ord) delar är den här: "Ja men, hur ser det ut?". Med ett finare ord så kan man säga att det handlar om ortopraxi (rätt handlande) istället för enbart ordodoxi (rätt lära). Visst, du kan prata om: "nåden som verkar i våra hjärtan", du kan prata om: "Andens förvandlade kraft i mitt inre" eller "Jesus som mitt hjärtas personliga frälsare" etc. Men till syvende och sist så kommer ändå frågan:
"Jo visst, men hur ser det ut?"
Jag tycker den här konkretiseringen av tron är sund, biblisk och livsnödvändig. Men som ett brev på posten kommer motreaktioner i form av varningar för "laggärningar". Många börjar oroligt skruva på sig och säga att gärningar minsann inte frälser någon. Personligen har jag svårt att se den här risken eller ens någon motsättning. Vad säger ni?
PS. Jag rekommenderar verkligen Antons bloggpost om Jakobsbrevet. DS
5 kommentarer:
Håller helt med Joachim! Gör vi inte Kristi gärningar så kan vi knappast anses vara hans lärjungar.
Är det rätt uppfattat att EC ifrågasätter både Sola fide och Sola scriptura?
Luther måtte darra i så fall. ;-)
Jag personligen ifrågasätter inte tro som frälsande. Snarare ifrågasätter jag förpassandet av tro till det "inre". Min kärlek till Gud, som är osynlig, visar jag genom att älska hans avbilder, mina medmänniskor, och hans skapelse som båda är synliga.
Kan man säga att man tror om man hyser vissa känslor eller tankar om Gud? Verkar det inte som att Jesus faktiskt kräver en tro som handlar?
I min tradition (pingst) har man ofta sagt att tro leder till gärningar. Men kan man verkligen säga så? Vad är tro då? En föreställning?
Jag säger som Anton: tro är övertygelse och handling. Inte försanthållande sedan sanning.
Tobbe
Jag tänker som du, Tobbe. Att tro inte är kopplat från gärningen överhuvudtaget, bara i någon slags teoretisk abstrakt mening som bygger på att vi låter benämningarna nagla fast vad de försöker beskriva. Jag ser gärna en parallell till synen på kärlek i vårt land och tid. Man separerar kärlek, förälskelse och åtrå, tillochmed att det skulle kunna finnas någon slags mekanisk sexuallust som inte har alls med några som helst känslor att göra - typ klia sig på knäet - vilket enligt mig är helt tokiga felslut om kärlek. Om man gör kärlek till en känsla blir det okej att handla kärlekslöst mot andra. Då blir det bara viktigt med trohet och hänsyn när jag själv är förälskad. Kärlek blir något som belönar egot istället för att vara något som egot underordnar sig för sin nästa. Det blir helt bakvänt. Kärlek utan handling leder till prostitution och omänsklighet. Kärlek och tro, tänker jag, är egentligen samma sak.
Bra att du tar upp det här ämnet, Joachim. Det är viktigt att se sambandet mellan tro och gärningar på ett sunt sätt. Jag har skrivit om det på min blogg idag. Tron utan gärningar är död, skriver Jakob.
Maja: suveränt skrivet!
Skicka en kommentar