Här kommer lite lösa teologiska funderingar från en helgledig pastor. Jag har alltid haft lite problem med läran om Guds oföränderlighet, inte så konstigt, det är ju en sån där sak som får tanken att svindla.
Bibeln talar ju om Gud som oföränderlig. Men vad betyder det? Vad betyder det inte? Låt mig säga vad jag inte tror att det betyder. Jag tror inte att det betyder att Gud är kyligt oberörd av allt som händer, jag tror inte att det betyder att Gud är distanserad och avlägsen.
Bibeln berättar också om en passionerad Gud, en Gud som blir arg, ledsen och glad. En Gud som väljer att leva sida vid i sida med oss människor. Ja en Gud som tom blir människa i Jesus Kristus och delar alla våra villkor. Hur går det ihop med oföränderligheten? Måste inte korshändelsen för alltid ha förändrat Gud? Jesu händer är nu sårmärkta.
Vad säger ni? Hur tänker ni kring läran om Guds oföränderlighet
18 kommentarer:
Personligen drar jag åt molinismen, ett försök att erkänna både Guds suveränitet och människans fria vilja. Alltså varken kalvinism eller open theism. I detta ligger att Gud har förändrats på så sätt att han fått en relation till tiden, men fortfarande är allsmäktig, allvetande, etc. En klurig fråga som dock kan ha ganska praktiska konsekvenser! /Tobias Fritzon.
Vill man kolla in molinismen kan det här vara en början:
http://en.wikipedia.org/wiki/Molinism
/Tobias.
Jag är lite nyfiken på när detta blev problematiskt? Jag har som frikyrklig kristen - aldrig (vad jag minns) hört någon undervisning om Guds oföränderlighet. Tvärtom har jag hört budskapet om den Gud som berörs och har känslor, den Jesus som "gråter ännu" som Jerusalem sjunger i "Kom till mig". Är detta inte ett mer akademiskt problem? Eller finns detta bekymmer hos våra frikyrkomedlemmar? Vad säger du Joakim?
Tobias: Tack för tipset, ska kolla in det! Jag gillar annars Greg Boyds resonemang om Open Theism men ska absolut kolla in molinismen.
Pelle: Ärligt talat så skulle jag inte skrivit nått om det här om jag inte varit ledig. Det är inget som jag tänker speciellt mycket på. Men jag tänkte att det kunde vara spännande att ventilera lite. Mitt svar är att jag inte tror att det är ett stort bekymmer, däremot så tror jag hela "allt är förutbestämt. Kalvin etc" Kan ställa till det för människor. Annars håller jag med dig. Men visst har Tobias rätt i att detta även får praktiska konsekvenser. Bön tex. Visst bön förändrar oss i första hand, men visst förändrade Abrahams, Mose etc böner också Guds handlande? Om det är så, vad betyder det för mitt böneliv?
Vad sägs om oföränderlig i kärlek? Det ger aningen mindre rigida drag. Annars är det ju kreativa förändringar som kännetecknar vår Gud. Förbund, profeter, inkarnation, dHA...
Jag lutar nog åt tänk självs hållning. Guds karaktär är oförändrad, men hans plan och strategi förändras. Gud ändrar sig osv.
Sen är ett problem att en del använder "Guds oföränderlighet" för att försöka samla upp vartenda ord skriften säger om Gud, men jag tror vi behöver sortera lite i skrifterna utifrån Guds uppenbarelse i Messias. Gud är oföränderligt sådan som Jesus visat oss att Gud är, vilket gör att vi inte borde kunna skriva under på allt som skrifterna säger om Gud. Gud är tex inte hatisk och våldsälskande, även om vissa texter framställer Gud på detta sätt.
/Jonas Lundström
http://blog.bahnhof.se/wb938188
Tankar om Guds oföränderlighet kan nog lätt spä på våra konservativa drag.
Därför är det utmanande att läsa om när Gud "ändrar sig" ex. i samtalet med Abraham om Sodom & Gomorra.
Sen är det nog närmast omöjligt att definiera Guds "oföränderlighet". Det oföränderliga ligger väl i så fall i Hans väsen - inte i Hans handlande (vilket vi lätt får för oss, och så får vi negativa former av konservatism, -"så här har vi alltid gjort", och fundamentalism ).
Då kan jag tycka att Guds "trofasthet" är en bättre beskrivning - där även Hans väsens oföränderlighet ryms. Blir inte lika fyrkantigt i min tanke.
/ Thomas
Jag tror att det betyder att kärlek (och Gud = kärlek) inte är en känsla. Känslor kan komma och gå, upp och ner, man är förälskad, arg, hatisk, likgiltig, bestört, glad, osv. Men kärlek är ingen känsla utan ett fysiskt relationsförhållande mellan punkt X och punkt Y. Kärleken i sig är outplånlig även om vi slutar att känna den. Hoppas ni förstår vad jag menar.
(så jag menar alltså inte den sk erotiska kärleken mellan två vuxna människor som är kära i varandra utan hela den universiella relationen i allt, livet)
Ps för mig är detta jättecentralt i min tro så det är inte en perifer fråga alls. Det är när jag börjar tvivla på det här som jag är som mest illa ute. Så har det alltid varit även innan jag kallade det Gud. ds
@Pelle Bark: Hmm, du kanske har rätt i att det går någon slags skiljelinje mellan frikyrkligt och "äldre-kyrkligt" här. Har inte själv tänkt färdigt kring det, bara en utkastad tanke.
För egen del (och jag är också frikyrklig) är det heller inte ett tema som jag mediterar över särskilt ofta, eller som vållar mig mycket huvudbry för övrigt. Men jag vet att för en av mina vänner, som är f.d. katolik numera lutheran, är det betydligt mer centralt. Hon värjer sig också mot tanken på att Gud skulle vilja ha vår kärlek tillbaka (i alla fall med ett s.a.s. aktivt begär, ett mer passivt accepterande av vår kärlek från Guds sida kunde hon däremot leva med). För henne blir tanken på en Gud som önskar sig något som vi människor kan ge (eller inte ge) lika med en svag och beroende Gud, inte den fullkomliga och suveräna Gud som är central i hennes tro.
För mig å andra sidan är en Gud som är oberörd inför människan lika med en Gud som inte alls älskar (hur kan kärleken vara oberörd?). Och tanken på att det är vi som är Guds händer och fötter i världen är också väldigt hemvan för mig. Vilket för mig iofs inte innebär att jag tror att Gud är beroende av oss i någon absolut och slutgiltig bemärkelse, när vi sviker vill jag tro att Gud kan hitta andra vägar, om så bara genom andra människor.
Här blev vi i alla fall ohjälpligt oense, eller "överens om att vi inte var överens" om man så vill. Och, rätt eller orätt, tolkade vi det lite som en skiljelinje mellan frikyrka och "gammalkyrka" (vet inte riktigt om det var hennes katolska bakgrund eller hennes nuvarande lutherska tro, eller båda delar, som format hennes uppfattning/känsla/tro på den punkten). Och något av vår diskussion där känner jag igen i tråden här.
Detta bara utkastat som fria associationer kring denna bloggpost och kommentarstråd, inte något färdigfunderat... ; )
Pelle. Jag håller med om att detta inte varit problematiskt inom frikyrkan, men det är enligt mening för att man inte tänkt igenom alternativen :). Inom karisamtiska sammanhang brukar Open theism vara populärt, eftersom man gärna betonar Guds närhet och den personliga relationen. Några av mina vänner har anammat detta. Mitt problem med Open theism är dock att jag tycker Gud blir mindre, dvs mer lik en hednisk Zeus eller liknande. Och det var ju därifrån kristen tro tog spjärn från början. /Tobias.
Pelle. Jag håller med om att detta inte varit problematiskt inom frikyrkan, men det är enligt mening för att man inte tänkt igenom alternativen :). Inom karisamtiska sammanhang brukar Open theism vara populärt, eftersom man gärna betonar Guds närhet och den personliga relationen. Några av mina vänner har anammat detta. Mitt problem med Open theism är dock att jag tycker Gud blir mindre, dvs mer lik en hednisk Zeus eller liknande. Och det var ju därifrån kristen tro tog spjärn från början. /Tobias.
Sorry att det dubblerades... /Tobias.
För att ge lite perspektiv på teologisk korrekthet vill jag dela med mig av den här sköna länken:
http://www.reverendfun.com/?date=20061122
/Tobias.
Hej!
I allmänhet är det väl svårt att prata om (o)föränderlighet hos Gud, om Han står utan för "tiden"(Iallafall vår tidsdimension)
Antagandet att han inte begränsas av tidsdimensionen verkar ju rimligt eftersom han är oberoende utav rummet
Alla förändringar sker ju med en tidsriktning, (t ex entropi) och när något inte har en tidsriktning kan man inte säga hur det var innan, eller efter.
Då blir även samtidighets begreppet väldigt märkligt..
Oj, snurrade visst in mig, o vet itne om jag kom fram till något heller =(
Tyckte iallafall det var väldigt intressant (o bra inlägg)
Daniel. Helt klart är vår uppfattning av Guds relation till tiden avgörande för allt annat. En bra men lite klurig bok i ämnet är:
God and Time: Four Views, ed. Gregory E. Ganssle; contributors: William Lane Craig,
Paul Helm, Alan Padgett, and Nicholas Wolterstorff (Downer’s Grove, IL: InterVarsity
Press, 2001)
/Tobias.
Jag tror att den stora Treenigheten går igen i den lilla treeningheten - människan.
Jag tror inte Gud är oerotisk, se bara Höga visan. Jag tror Gud innehåller hela registret av känslor, se Jesus. Jag tror Gud är lika svår att utröna som min egen hustru. Jag tror som Broder Lorens och Johannes av Korset att Gud "lättast" går att lära kännas genom kärleken.
Gud vem är du?
- Jag är...
Skicka en kommentar