"Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: "Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag. Han svarade": "Nej, det vill jag inte", men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: "Jag skall gå, herre", men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?" De svarade: "Den förste." Då sade Jesus till dem: "Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike.Ja, vad säger vi om det här? Här har vi två söner. Den ene säger att han ska gå och arbeta i vingården. Han har den rätta bekännelsen. I vår tid skulle han platsa som en god evangelikal kristen. Han har minsann skrivit under på alla de rätta trosbekännelserna. Det är absolut inget fel på hans ortodoxi, i alla fall inte i teorin.
Matt 21:28-31
Men den andre sonen. Hurdan är han? Han är tveksam till att formulera sig efter strikta mallar. Han vill helt enkelt inte och han är ärlig med det. Hans bekännelse är inte mycket att hurra för. Kanske skulle vi evangelikala klassa honom som liberal, flummig eller rent av avfällig?
I den här berättelsen så finns bekännelse och förnekelse. Men vad är det egentligen som räknas till slut. Den som gjorde faderns vilja var den som kavlade upp armarna och faktiskt arbetade i vingården. Inte nödvändigtvis den med den rätta bekännelsen. Det här talar till mig om att ortodoxin aldrig får bli viktigare än ortopraxin. Poängen är att Guds rike är riket annorlunda, riket där de första lätt blir de sista, ett rike där intellektuell kylighet och vältrimmade formuleringar inte räcker.
Guds rike är ett rike som måste gestaltas i både ord och handling.
Jag vet att båda behövs. Jag vet att det egentligen inte borde finnas någon motsättning mellan ortodoxi och ortopraxi. Det är bara det att jag är uppvuxen i en kristen tradition som nästan enbart betonat bekännelsen. Att bli en kristen handlade bara om Rom 10:9 "Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad."
Jag tror fortfarande att bekännelsen är viktig, absolut. Men jag är övertygad om att undervisning om kristen tro också måste inbegripa evangeliernas perspektiv.
Vad säger ni?
7 kommentarer:
Joachim. Jag delar i stort ditt perspektiv och tycker att ortopraxi är mycket viktigt. Jag tycker att evangelierna och breven i NT lägger mycket stor betoning på praktikerna, medan trosbekännelserna är ganska kortfattade och enkla. Men jag undrar om du inte övertolkar liknelsen. Den handlar ju inte om trosbekännelsen eller läran. Att kalla den ena för en god evangelikal och den andra för en som inte vill formulera sig enligt strikta mallar är väl att läsa in lite väl mycket av vår tids frågor i texten. Handlar det inte helt enkelt om vikten av att inte bara säga ja, utan att verkligen göra något. Tron utan gärningar är död.
Jag kan ju anfalla dig lite från vänster då Joachim och säga att jag tror inte att bekännelsen behöver vara viktig alls, faktiskt. Ja, jag vet att det finns bibelord som säger emot mig, t ex Paulus, men han var också bara en människa och vi har bara de brev han skrev, inte de brev han inte skrev.
Det jag menar lite tillspetsat är att eftersom det finns barn och utvecklingsstörda och andra som inte intellektuellt kan fatta eller bekänna någon tro, så måste antingen Gud utesluta dem i sin frälsning eller så är inte den personliga bekännelsen nyckeln till frälsning.
Ett annat sätt att formulera sig kan vara att säga att bekännelsen, ortodoxin, gudsöverlåtelsen, kan vara av ett annat slag än dogmer och trossatser. Att den inte kommer ut som ord, egentligen. Vilket man kan ha svårt att tro i denna ordfixerade kultur. Men alltså att bekännelse kan vara ett göra. Det kan vara befriande att tänka så. I varandet sker en bekännelse ständigt, genom att andas lever vi i symbios med Gud, kan inte det vara en bekännelse? En tro på livet: genom att leva bekräftar vi vår tro?
Hej,
Tack för en sånt bra ämne.
Jag håller med att ord och handling är viktiga i symbios men det är också kanske en process om man ska nå dit.
Det är också väldigt fint och befriande det du skriver Maja. "Men att bekännelsen kan vara ett göra". tidigare så har jag inte förstått mig så mycket på ortodoxa kyrkans starka betoning på bönelivet. Jag kännde mig alltid som görare innerst inne än vad jag kände mig som bedjare. Även om bönen hade också sin plats.
Livet får ju oss att gå genom olika saker och processer. Ibland kanske blir bekännelsen skakad, erfarenheterna och kunskapen finns dock alltid kvar i minnet. Då gäller det att leva på gärningar. Att älska människor, att se Gud/Jesus i dem utan att ha fördommar och utan att göra skillnad mellan dem är en bra vardags göra som alldrig tar slut.
Att se Gud i alla människor, älska honom i dem, respektera dem oavsett vad de tillhör för religion, klass, kön och etnicitet, sexualitet och oavsett hur de ser ut är en god utmaning som vi kan göra var som helst och när som helst.
Tack för att ni finns!
Jonas: Jag respekterar din kritik av min tolkning, kanske läser jag in för mycket i liknelsen. Men å andra sidan, ser man till sammanhanget så vänder sig ju Jesus emot fariseerna och de skriftlärda. Det finns faktiskt tydliga paralleller mellan dem och oss evanglikala kristna. Ser man till Matteus evangeliet i sin helhet så finns ju betoningen där på praktiska handlingar. Men jag medger att jag kanske tog mig lite väl stora friheter. Men å andra sidan blev det ett bra samtal!
Maja: Anfall på du! Mycket av det du skriver håller jag med om. Jag tror dock att en muntlig bekännelse är på sin plats om den är möjlig (håller med dina exempel) och backas upp av livet.
Carolina: Välkommen hit! Jag tror precis som du att det är viktigt att betona processen. Tack själv förresten att du gör det här samtalet meningsfullt!
Nu när jag lyckades komma fram till kommentarsidan är det bäst att passa på att skriva något. Jag håller verkligen med dig om att evanglikaler ofta lägger för stor betoning på rätt lära. Jesus och Matteusevangeliet verkar mer betona att sanna lärjungar känns igen på hur de lever (enligt bergspredikan) och inte efter vad de säger. Så långt är jag med. Det betyder förstås inte att bekännelse och lära är oväsentlig. Tvärtom! Lära och liv hör ihop och påverkar varandra. Det är lättare att leva rätt om läran är sund.
När jag byter ut ordet "ande" mot "känslor" stämmer Bibeln bättre med den kristna verklighet jag upplever.
Svensk kristendom är för känslosam och talar allt för sällan om förnuftet som en väg till sanning. (Märk väl att förnuftet ska användas - inte dyrkas! Alla former av förnuftsdyrkan är förkastliga.)
Enligt uppslagsböckerna är den helige Ande "Guds närvaro här och nu".
Vi kan alltså studera vad den Helige Ande har gjort med Göran Skytte, Påven, George Bush och Ulf Ekman. Imponerar det? Svaret måste med nödvändighet bli en personlig fråga.
För mig är Bibeln en språklig symbolvärld där det "omöjliga blir möjligt". Grunden för all tolkning av en text (läsart) sker med både känsla och förnuft; känslorna accepterar oreflekterat det omöjliga men inte förnuftet.
Min tolkning av berättelsen om Adam och Eva blir därför:
"Känsla och förnuft gick skilda vägar i Edens trädgård.
Ändå har jag goda skäl för att hoppas och tro att det som nu är delat ska bli ett igen."
Ta ordet "dela" som betyder "skilja åt" men också att "dela insikter med varandra". Apostlagärningarna uppmanar oss att tillsammans dela allt – inte splittra.
Men Adam och Eva tvingade den helige Ande att återvände till Gud.
När så den helige Ande kommer tillbaka i vår berättelse blir det som en "dårskap för världen". Och vilken "dårskap" är störst för världen i dag om inte just förnuftet? Världen är besatt av känslor men är måttligt attraherad av förnuftiga resonemang om Gud.
Gärna känslor men först förnuft! Det är vägen till sanningen om Gud.
Skicka en kommentar