Jag fortsätter att fundera högt här på bloggen. Sen jag blev far för 9 år sen har min bild av Gud förändrats. Jag vet att Gud är högre och större än allt vi kan tänka oss, samtidigt så säger Jesus att "Den som har sett mig har sett Fadern". Gud är som Jesus och vi få kalla honom far, abba, pappa! Jag vet att det kan vara svårt för många att tänka sig Gud som en pappa därför att deras jordiske pappa varit en dålig sådan. Själv har jag vuxit upp med en bra pappa, så bilden av Gud som en god förälder är positiv för mig. Nu när jag själv är far till fyra barn så blir det här perspektivet mer och mer levande och viktigt.
När jag tänker på det här med gudsbilder så är det två olika berättelser om Gud som flyter fram, två som inte är helt lätta att förena. Dels har vi den "Kosmiske byråkraten", en Gud som styrs av eviga, rättfärdiga lagar och principer som han till punkt och pricka måste följa. Denne Gud har regler för reglernas skull. Han är Gud och han bestämmer. När du bryter dem så syndar du mot reglerna alltså mot honom och du måste straffas, allt i tillvaron är reglerat av stenhårda lagar. När vi syndar så är straff det första denne Gud tänker på, ordningen måste återställas. Tanken på ett evig helvete är inte alls omöjlig i den här berättelsen, tvärt om, denne Gud kan inte göra nått annat. Den här Guden har jag mött ibland i den undervisning jag fått. Han finns bortom tid och rymd och hans blick missar inget. Han bokför varje överträdelse med kylig precision lik en kosmisk byråkrat full av prestige.
Den här bilden kraschar mer och mer med berättelsen om Gud som en "Himmelsk pappa". Som pappa så har jag inte regler för mina barn av nått annat skäl än för att skydda dem. Vi har en gräns hemma på gården som de minsta inte får gå över, går de över den så kommer de för nära den farliga vägen. De vet om den här gränsen. En gång så sprang min lille kille ut i vägen utan att se sig för och gissa om jag sa till honom på skarpen! Varför har vi den här regeln? Jo därför att vi älskar våra barn och vill skydda dem, det är enda anledningen. När lillkillen bröt mot den regeln så var inte straff nått jag ens tänkte på, utan det var att få honom att förstå hur farlig vägen kan vara. Jag kan som pappa inte föreställa mig regler av nått annat skäl än omsorg. Vilket för oss in på gudsbilden igen.
Varför hatar Gud synden? Därför att den bryter mot hans eviga principer, eller därför att den skadar oss? I den förste berättelsen om Gud är svaret givet. Gud hatar synden därför att den bryter mot hans principer. I den andra berättelsen om Gud så är det självklart att Gud hatar synden därför att den skadar oss. I den första berättelsen så kom Jesus och dog därför att Gud var arg och nån måste straffas.
I den andra berättelsen så blir Gud själv människa och dör för oss därför att han visar oss vem han är och vad hans rike handlar om. Han låter den här världens onda makter tillsynes segra men i själva verket besegrar han dem. Han uppstår och vill inget hellre än att skapelsen, varenda människa ska upprättas, helas och räddas undan sina synder, sina misstag, sin bortvändhet och sin destruktivitet. Denne Gud kastar sig själv ut i vägen och tar smällen om det behövs för att rädda sina älskade barn. Ja, han gör det bokstavligt!
Problemet är att du kan hitta stöd för båda dessa bilder av Gud i bibeln. Jag är så glad att den bild Jesus visar på är lik den sista, den om Gud som en himmelsk pappa. Men jag kan inte bara förkasta den andra bilden bara för att jag just nu har svårt för den. Kanske blir det lättare när barnen växer upp, kanske kan jag lättare ta in den "Kosmiske byråkraten", men ärlig talat tvivlar jag på det.
Är det bara jag som funderar så här? Om inte, hur får ni det här att gå ihop?
