På söndag ska jag predika från Luk 17:11-19. Det är tacksägelsedagen och jag håller mig till dagens evangelietext. Berättelsen handlar om 10 spetälska som Jesus botar, det märkliga är att bara en vänder tillbaka för att säga tack. Spetälska är ju en läskig sjukdom och på den tiden betraktades man som oren med följden att man blev förskjuten om man var smittat. Rent socialt var det en katastrof, att sen kroppen föll sönder bit för bit gjorde ju inte saken bättre direkt.
En en de här tio var dessutom samarier, judarna hatade samarierna (och vise versa). De tillhörde en sekt, en villolära som fått det mesta om bakfoten. Men det är ändå denne kille, dubbelt förkastad, som återkommer till Jesus och visar sin tacksamhet. Trots risken att på nytt avvisas.
Varför återvände inte de andra 9? Ett svar skulle kunna vara att vi människor har en otrolig förmåga att anpassa oss, de hade säkert fullt upp med att ordna upp sina liv igen, träffa vänner och familj. Bra saker alltihopa men de glömde bort att gåvan inte är större än givaren, som bortskämda barn på julafton ungefär.
Hur gick det då för samarien? Jo han fick höra Jesus säga till honom att han nu var hel, inte bara till kroppen utan rakt igenom. Den dagen blev han frälst, befriad, räddad, kalla det vad du vill. Mitt i sin tacksamhet fann han Guds rike.
Några frågor att reflektera över:
Vad kostar det oss idag att visa tacksamhet?
Varför har vi många gånger så svårt för det?
När gladde du dig mer åt gåvan än givaren senast?
Vi tillhör de tio procent rikaste på jorden, men är vi de tacksammaste?
PS. Har du någon annan twist på berättelsen så dela gärna! DS.
