I dag predikade jag rakt från julkrubban. Jag betonade det fantastiska kring berättelsen när Gud blir människa. Jag sa att de vise männen lär oss att sökare kan bli finnare, jag talade om Maria och Josef naturligvis, om skurken Herodes och det mäktiga Rom.
Jag ska inte återge allt jag sa men lyfta fram en poäng jag gjorde från herdarna. De gjorde verkligen en andlig upplevelse! En massa änglar som kommer och sjunger, mitt i deras vardag. Min poäng är att jag tror fler männisok än vi anar gör andliga upplevelser, men var ska de gå med sina upplevelser? Ängeln säger till herdarna i vår berättelse: "Detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." (Luk 2:13)
Vad handlar det här tecknet om? Jo det ängeln säger är: "Ni finner Gud i svaghet och tjänande, i ödmjukhet och enkelhet. Gå dit ni ser det, så har ni funnit Messias!" Frågan jag ställde var om vår gemenskap är den platsen? Min poäng var att Inkarnationen inte bara skett en gång. Jesus vill bli kött och blod i våra liv. Vi kallas att vara det tecknet!
Nu är frågan till er mina kära läsare: Håller ni med? Kan man göra den poängen utifrån berättelsen?
