Det finns en trend i att ifrågasätta treenighetsläran. Men ärligt talat så förstår jag inte varför. Låt mig väldigt kort ge min syn på saken. Redan i gamla testamentet så förstår människorna att Israels Gud är större än alla avgudar, Han är den ende "Skapar Guden". Avgudarna av lera och trä och kunde man hålla koll på, men inte denne Gud. Alla försök att ringa in honom faller platt till marken. Gud är större. Det går inte att stoppa denne Gud i en låda. För att försöka förstå så använder man olika namn på Gud, redan de tidigaste skrifterna talar om "Guds ande", Gud liknas också tidigt vid en fader som visar ömhet. Men Gud förblir hög och otillgänglig.
I och med Jesus händer något fantastiskt, denne Gud tar form ibland oss. Jesus kallas "Guds son", "Den Högstes son". Jesus säger saker som "Den som har sett mig har sett Fadern". Jesus visar på ett aldrig tidigare skådat sätt oss vem denne Gud är. När Jesus uppstår så börjar man helt naturligt att tillbe honom därför att det är ställt utom alla tvivel att han är Herren. Teologin att Jesus faktiskt är Gud finns redan i evangelierna men växer fram hos Paulus och Johannes. Det står mer och mer klart att denne ende Gud som tidigare uppenbarat sig som en fader och som anden, nu också uppenbarar sig som Sonen. När sen Anden utgjuts på pingstdagen så utkristalliserar det hela sig. Vi ser dessa tre beteckna Gud gång på gång i Nya Testamentet.
Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla. 2 Kor 13:3
Det här är inte bara teologiskt finlir eller teorier för mig. Gud har uppenbarat sig själv som en evig gemenskap, en gemenskap jag inbjuds till. Många som tar avstånd från treenighetsläran gör det därför att man tycker att kyrkomöten och så vidare lagt ett för stort fokus på olika aspekter av det här. Så kan det kanske ha varit, men det betyder inte att man måste kasta ut barnet med badvattnet som det brukar heta.
Hur tänker ni?
PS. Jag rekommenderar David Nyströms post om
treenighetsläran, han gräver lite djupare än jag. DS
