Det finns alltid en risk att vi intellektualiserar tron så att den bara handlar om logik och för den delen känslor. Tror jag rätt? Vad tror jag egentligen? Tror jag överhuvudtaget? etc, etc. Det här är relativt vanliga frågor i själavården men även i den andliga vägledningen.
Ibland möter jag människor som tex börjar undra om de någonsin fått bönesvar. Är det mer karismatiska personer så kan tvivlen komma gnagande. Var det verkligen ett under? Växte benet verkligen ut? Varför blev inte den och den helade då? Kan jag bygga min tro på de här grejerna? För den mer intellektuelle (OBS jag antyder ingen motsättning) kanske tvivlen handlar om Guds existens, skapelsen, jungfrufödelsen, etc. För den mer fundamentalistiske så är blotta tanken på tvivel farlig, de riskerar att få hela det stundtals bräckliga trosbygget att totalt rasa samman. Därför försöker man att krampaktigt tro "rätt" hela tiden.
Allt det här riskerar att leda till navelskåderi och onödiga grubblerier. Vad jag vill är att hjälpa människor att fokusera på nått praktiskt. Fråga inte: Har jag fått bönesvar? (Den frågan kan i värsta fall leda till ändlösa funderingar) Nej, VAR bönesvaret! Gör det som är gott, hjälpt till när du kan, offra den egna bekvämligheten för någon annan. Sätt kött och blod på de goda nyheterna. Om inte du och jag gör det, vem ska göra det?
Det berättas om Moder Teresa att hon brottades med stora tvivel, det här framkommer även i hennes dagböcker. Ändå gick hon upp varje morgon och tvättade de smutsiga och förband de skadade och visade med sitt blotta liv vad tro är för något. Förresten, om inte vår tro visar sig i våra gärningar så är den kanske bara ett tankespöke som det kvittar om vi har eller inte. Eller?
Vad är ditt recept så att inte tron bara blir tomma teorier och fromma förhoppningar?
