I bloggvärlden så har två av de bloggar jag följer tagit två helt olika ståndpunkter. Stefan Swärd kommer ut som republikan och David Nyström slår fast att han alltid kommer vara rojalist.
Första gången jag på allvar ifrågasatte monarkin var för flera år sedan då det var en kampanj för organ-donation på tapeten och en välmenande representant såg en möjlighet att få med Kungen och Silvia på tåget. Då förklarade Elisabeth Tarras-Wahlberg vänligt men bestämt att deras engagemang i den här frågan inte kunde komma på fråga. Det var nämligen otänkbart att kungen och drottningen skulle kunna donera sina organ. Där någonstans dog royalisten i mig. Jag tror nämligen envist att alla människor är lika mycket värda, ingen är förmer än någon annan.
Andra problemområden som bröllopet satt fingret på är att svenska kyrkan fortfarande är så pass starkt knuten till staten. Leo Holtter gör en intressant observation. Faktum är att genom historien har kungahuset och kyrkan (den officiella) levt i ett ömsesidigt beroende. Jag delar Stefans Swärds analys av det.
Jag älskar prinsessor och prinsar, kungar och drottning. I fantasylitteratur och sagor passar de förträffligt bra. De gör sig betydligt bättre i såna berättelse än de gör sig i skvallerpressen. När det gäller som en del av vårt statskick är jag tveksam men jag är ingen rabiat republikan. Tror att en president skulle kosta lika mycket, dessutom skulle vi få regelbundna och kostsamma spektakel varje gång en ny skulle väljas. Det är så jag föredrar ett bröllop vart 30år eller nått. Jag tänker behålla min skepsis men sitta stilla i båten. Det finns viktigare frågor att slås för.
Slutligen. Säga vad man vill men Daniel höll ett lysande tal till Victoria. Det ska han ha eloge för, ingen lapp, bra retorik. Heja säger jag, sånt ska alltid uppmuntras. Sen önskar jag naturligtvis dem allt gott!
Hjälp, är jag politiskt korrekt nu igen?
