Den unge prästen har byggt upp ett pionjärarbete i en liten by på norra Västbanken. Hans församling växer och Guds ord förkunnas. Han har ett smittande leende och ögonen lyser av Guds kärlek. Han är en sån där person som jag själv önskar att jag var.
Han berättar entusiastiskt. För några veckor sedan så var han till Tel Aviv och Jaffa i tjänsten. För att överhuvudtaget tänka sig en sån resa tvingas han som palestinier ansöka om en rad tillstånd, byråkratin är snårig, man vet aldrig hur det går. Även om han får alla tillstånd så är han utlämnad åt dagsformen hos soldaterna i checkpointerna.
Mycket riktigt. I en checkpoint så får han ett automatvapen riktat mot sig. Han tvingas in i ett litet betongrum, en trång cell. Den är byggd för att klara en självmordsbombare. Ståldörren stängs bakom honom. En röst i en högtalare säger. "Vad har du runt halsen?". "Det är mitt kors, du har sett ett sånt va?" svarar prästen. "Ta av det!". Han hänger av sig sitt kors. "Ta av dig kläderna!". Han vet att det inte är lönt att protestera. Han tar av sig den svarta prästrocken och sin frimäksskjorta. "Vänd dig hit, jag vill se magen!". Han vänder sig mot en kamera. "Jag är en präst, varför skulle jag ha dynamit på mig?" frågar han med ett leende.
Soldaten kommer in i rummet. Han är från Ryssland, en av tusentals judiska immigranter från östeuropa. "Du känner till präster, du vet att vi inte brukar vara självmordsbombare, eller hur?" Nu ser soldaten förlägen ut. Prästen kärleksfulla sätt har lockat fram människan bakom uniformen. Han fortsätter. "Jag älskar dig trots vad du gör mot mig. Du är förresten välkommen till mitt hem när du vill, men lämna uniformen och vapnet".
Då slår det mig. Den här kristne brodern välsignar inte Israel utifrån en fyrkantig och extrem literal tolkning av Gamla testamentet, nej han gör det för att han följer en Jesus som sa att vi skulle älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. Han välsignar juden framför sig, inte därför att han är jude utan trots att han representerar förtryck och ockupation.
Jesu kärlek tvingar honom.
Vänder inte det på perspektiven?
