Den här posten handlar om pedagogik, vad som är rätt och vettigt, vad som "make sense" helt enkelt och vem som avgör varför.
När jag läste morgontidningen så fastnade jag för en insändare där några tonårsgrabbar skickligt argumenterade för användandet av keps på lektionerna. Summan av det hela var att de ännu inte mött något övertygande argument mot kepsbruket, de köpte inte hänvisningar till vett och etikett eller "så har det alltid varit". De ville veta varför, på riktigt.
Deras resonemang var spännande och fick mig att minnas mitt möte med rabbinen i Jerusalem. Vid ett tillfälle frågade jag honom något jag alltid undrat: "Varför äter du inte griskött, jag menar det var säkert vettigt att inte släpa runt på grisar i öknen, (Rätt uppenbart att Gud inte ville att folket skulle duka under av trikiner och dåliga fläskkokotter!) men varför idag?"
Den här rabbinen var väldigt modern, jag skulle tom säga post-modern i sätt att resonera. Det var därför jag vågade fråga om den här säkert rätt känsliga saken. Han tänkte efter ett tag sen sa han nått i stil med: "Bra fråga, i princip skulle jag väl kunna äta men jag avstår med hänsyn till min judiska identitet". Jag respekterade hans svar, men samtidigt började jag tänka om det egentligen dög för mig.
Som jag läser reglerna och lagarna i bibeln så är de över lag väldigt praktiska och konkreta. De är för vårt eget bästa. Ta budorden tex, de är väldigt jordnära. Det går att hitta goda praktiska skäl till dessa regler. När jag undervisar om de lagar och regler som finns har jag funnit att det aldrig har räckt att komma med ett påstående och sen klämma till med: "Därför att Gud vill det!". Den naturliga följdfrågan: "Varför det då?" Måste alltid ha ett bra svar. Så tänker i alla fall jag. Men det är möjligt att jag haft fel utgångspunkt. Det är möjligt att jag behöver tona ner diskussionen kring: "varför" och uppgradera "Gud vill det. Punkt".
Samtidigt så skulle jag se mig som en väldigt dålig förälder om jag bara sa till mina barn: "Ni får inte gå till vägen. Punkt!". Som förälder så förklarar jag: "Vägen är farlig, där åker det bilar väldigt fort, bilar som skulle kunna köra på dig och jag älskar dig och vill ditt bästa. Därför har vi en regel som säger att du ska akta dig för vägen."
Läser jag in för mycket modern "soft" pedagogik i det här? Eller hur hanterar ni frågor kring varför vi gör det vi gör. Varför vi varnar för det vi varnar för som kristna. Hur viktigt är det att det finns goda, praktiska och konkreta skäl, skäl som "make sense" till det vi säger?
Eller borde "Gud vill det. Punkt!" alltid räcka?
Jag lämnar ordet till er mina kära läsare.
