Jag städar ur mitt gamla kontor i källaren och snubblade över en bandserie av en känd förkunnare. Jag låter förkunnaren vara anonym och ämnet osagt, det är inte poängen med den här posten. Jag letade i alla fall fram en bandspelare och lyssnade.
Denne förkunnare varvade bibelord (ofta ryckta ur sitt sammanhang) med "Gud sa till mig", "Gud visade mig" "och "då sa Gud". Jag vet att det här sättet att uttrycka sig är vanligt i pingst/karismatiska/trossammanhang. Jag kan villigt erkänna att det fanns en tid i min kristna vandring då jag gick loss på sånt.
Det var då det. Faktum är att ingen av de förkunnare jag regelbundet lyssnar på idag använder den retoriken. Needles to say, jag gör det inte heller. Med det inte sagt att dessa förkunnare inte lyssnar på Gud. Det gör de absolut. Jag tror Gud talar till oss. Jag tror han ger oss tankar, inriktning och idéer.
Jag tror att texterna måste förstås i sitt sammanhang men också tolkas tillsammans med andra. Det är en viktig del av Guds sätt att kommunicera med oss. Jag sitter inte inne med den fulla uppenbarelseboken men tillsammans med andra i brottningen med texterna kan vi komma vidare.
Bandserien hade nästan tio år på nacken. Kanske har det här upphört?
Om det här fortgår så undrar jag hur det är möjligt att ha ett samtal om olika tolkningar i en sån miljö? Måste det inte vara svårt för en församling vars ledarskap har den här retoriken att föra konstruktiva samtal om texterna? Vem törs lyfta fram andra perspektiv? Sätter man inte sina lyssnare i en underlig situation?
Jag förstår ärligt talat inte varför någon pastor/lärare/ledare väljer att bygga så mycket av argumentationen på en sån retorik. Även om personen i fråga är är övertygad ända ut i fingerspetsarna att han/hon har den rätta, den av Gud givna, tolkningen så måste han/hon ändå lämna utrymme för människor att vrida och vända på texterna. Så tänker jag. Hur tänker ni?
