Jag har nu regelbundet jobbat med förkunnelse och predikan sen 1999. Det är något av det mest läskiga och fantastiska jag kan tänka mig. Det är spännande varje gång, i alla fall för mig. Jag tänkte dela lite hur jag tänker kring det hela.
De första 8-åren så följde jag ett utkast slaviskt. Jag satt bokstavligt talat timmar vid datorn och slipade på formuleringarna så att det skulle låta spontant och naturligt. Jag lärde mig att ha ögonkontakt med publiken samtidigt som jag fast förankrad sneglade på papperet. Jag var övertygad om att det alltid skulle vara så. Inget fel med det, jag var nöjd med det hela. Folk verkade förstå vad jag sa och det var lätt att kontrollera. 4 A-4 sidor med 1.5 i radavstånd tog exakt fem minuter var för mig att säga. Vips, alla mina predikningar var exakt 20 minuter långa. (Vilket jag fortfarande tycker är en optimal tid).
Sen hände två saker. Jag lyssnade på Erwin McManus (som trots sitt namn inte har nått manus). På frågan hur han förberedde sig svarade han att han låg på golvet och lyssnade på musik. Det satte myror i huvudet på mig. I samma veva så gick jag en fortbildning som EFK erbjöd om predikan. Där utmanades jag att tänka nytt och våga växa på det här området. Jag bestämde mig för att så sakteliga släppa manuset. Jag vill poängtera att det här är högst personligt. Jag har vänner som är fantastiska predikanter som inte ser något behov av att lägga bort utkastet. En del ska inte göra det. Det här är min vandring, jag lägger inga värderingar i vad som är bättre/sämre.
I början kändes det som att gå på nattgammal is. Tänk om jag inte har nått att säga? Tänk om jag blandar bort mig? Tänk om jag blir ofokuserad och pratig? Farhågorna var många.
Samtidigt så utmanade bibeltexten mig mer än någonsin. Det här är ju bra saker! Budskapet om Jesus och hans rike slår ju allt. Budskapet att det finns en Gud som älskar oss och vill förvandla oss är ju helt enastående. Den fascinationen växer dag för dag.
Jag älskar att berätta berättelser. (Fråga frun och barnen). När jag berättar sagor för barnen på kvällen har jag aldrig saknat ett manus det minsta och det blir rätt bra sagor om jag får säga det själv. (Återigen får ni fråga barnen)
När jag berättar om avgörande händelser i mitt liv, hur jag träffade min fru Emma tex så har jag heller aldrig behövt nått manus, det finns ju redan i mitt hjärta. Vad var då skillnaden när jag berättar om Jesus och hans rike?
En sak jag märkt är att processen att förbereda en predikan tar längre tid. Jag brukar läsa texten i början av veckan och sen gå och idissla den. Min erfarenhet är att ganska snart så bubblar ett huvudbudskap fram. Det kan jag ofta formulera på under fem minuter. Sen gäller det att ha ett öppet sinne för bilder, erfarenheter och berättelser som kan hjälpa till rent pedagogiskt men fokus måste alltid vara på bibeltexten.
Tiden av stirrande på dataskärmen har med fördel bytts ut mot promenader och möten med människor, jag förbereder mig lika bra (kanske bättre) på ett trevligt fik än framför en dator. Bönen och Ordet är avgörande men blir inte lika expeditionsbundet. Processerna fortsätter även när jag inte är medveten om dem.
Vid vissa tillfällen tex bröllop och begravningar och längre bibelstudier har jag ett manus, ibland använder jag också PowerPoint. Det händer allt mer sällan att jag har en lapp med stödord, min erfarenhet är att det ofta förvirrar mer än det hjälper.
Just nu känns det faktiskt bäst om det bara är jag och den fantastiska berättelse jag fått förtroende att berätta. Jag är ju på väg så det här kan säkert förändras. Kanske plockar jag fram manuset i framtiden, kanske inte.
Några ord om min vandring på det här området.
