Det som gjorde mig aningen bekymrad var tonen hos en del av kommentarerna. En del tycks gnugga sina händer i längtan och förväntan efter förkunnelse om helvete eviga plågor och lidande utan ände. I kommentarsfältet förekommer bland annat en orättvis kritik mot SvK att de skulle komma med falska förhoppningar till sörjande människor. Jag har själv haft många begravningar och ledorden är evangelium och hopp. En begravningsgudstjänst utan dessa två skulle i sanningen bli tragiskt. En förkunnelse som söker beröva sörjande människor hoppet låter i mina öron bedrövlig.
Jag har brottats med helvetet tidigare här på bloggen. Den klassiska synen om ett evigt medvetet lidande som straff för människor bara för att de inte fått evangeliet förklarat för sig på ett bra sätt förkastar jag helt.
Det är liksom inte likt den Jesus jag möter i bibeln helt enkelt. Han pratade förresten inte "mer om helvetet än om himlen" som en del insisterar. Faktum är att han aldrig talade om himlen som en luddig plats långt borta där man sitter på ett moln och spelar harpa. Ingen som läst evangelierna kan undgå att han hela tiden pratar om Guds rike (Himmelriket hos Matteus). Det handlar om Guds ingripande genom Jesus här och nu som en gång ska bryta fram helt och fullt. De få saker Jesus säger om helvetet måste sättas i relation till det han säger om riket.
För den som vill bli lite provocerad så har jag skrivit en liten berättelse om det här.
Annars rekommenderar jag Robin Parry för den som vill fundera vidare .
"My theological worry is simply this: to me, the suggestion that some (indeed, many or even most) people will never experience salvation sounds very much like the claim that something other than Jesus Christ is definitive for the shape of the future."
Är jag då en flummig oevangelikal universalist som man kan avfärda? Nej, jag brottas fortfarande med den här frågan. Däremot så är det min starka önskan att kärleken ska segra och att det är den tomma graven och den uppstånde som har sista ordet. Inte ett helvete där människor plågas för evigt.
Eller vad säger ni?
PS. Missa för allt i världen inte Scot McKnight genomgång av Gregory Macdonalds (aka Robin Parry, ämnet var så kontroversielt att han från början gav ut boken under annat namn) bok The Evangelical Universalist som jag länkar till här. DS.
