Det första jag fick lära mig när jag läste teologi för ett växande antal årsedan var att vi alla möter bibeltexten med olika glasögon. Det var sant då och det är sant nu. Hur möter vi bibelställen där helvetet nämns? Hur ser vi på formuleringen "eviga straff"? Vilka slutsatser drar vi?
Vad innebär det att "låta bibeln bestämma"? Betyder det att vi låter enskilda bibelställen bestämma eller betyder det att vi söker förstå dem utifrån någon sorts större story? Hur ser den storyn i så fall ut? Vad handlar den om?
Hur ser föresten vår gudsbild ut? Är Gud kärlek? Är Gud en pappa/mamma som älskar oss? jag har märkt en tendens hos vissa att sopa bort "föräldra-argumentet" med att Gud minsann inte är någon "curling förälder" modell 2011. Sant, men han är sannerligen ingen hedersstyrd pappa från dagens mellanöstern heller. Vi får inte glömma bort att Jesus chockade alla med sin berättelse om den älskande pappan i Luk 15.
Men Gud är inte allas far, kanske någon invänder. Men lägg märke till att Jesus berättar den här storyn för dem som var "utanför". Det står tydligt att han vänder sig till "syndarna". (vers 1) De som blev sura var de som var "innanför" alltså fariseerna och de skriftlärda.
För mig är helvetet som om:
Gud slutligen lämnar fåret i gropen, det hade ju trots allt brutit mot hans regler.
Gud struntar i myntet, hittar han det så åker det ner i brunnen för alltid. Ingen fest, ingen glädje.
Gud vid en punkt slutar att spana efter vägen...
Jag tycker det är problematiskt.
Låt oss samtala vidare!
