Hur hela Fyrke-grejen startade...

Varning långt och aningen internt!
Innan fastan på allvar börjar för mig så finns det en pusselbit i hela debatten om så kallade fyrkantsevangelikaler som jag känner att jag vill bidra med. Dagenjournalisten Carl-Henric Jaktlun har gjort tappra försök att reda i de olika spåren det här samtalet skapat för den som är helt oinsatt.

Jag tog några kliv tillbaka och försökte se vad allt egentligen handlade om från början och inser att jag faktiskt är ursprunget till alltsammans.

Min vana trogen så ställde jag några tuffa frågor kring hur vi tror, den här gången om helvetet. Här är länken till min mest tillspetsade post. Observera att det inte är någon kritik mot någon enskild person eller rörelse utan bara en frågeställning som jag upplevde som viktig.

Aldrig kunde jag ana att reaktionerna skulle bli så starka. Jag är under kvällen med min son på friidrott när en god vän ringer och berättar om Stefan Swärds inlägg. Han varnar mig. Jag kommer hem och ser posten där Stefan bland annat skriver. Jag citerar ordagrant:

"Min pastorskollega Joachim Elsander som är en kreativ teologisk fritänkare tycker jag levererar ett riktigt lågvattenmärke idag"

För det första så konstaterar Swärd mycket riktigt att vi är kolleger. Jag är pastor i en mindre församling i Borlänge och han är pastor i en av de största och inflytelserikaste Stockholmsförsamlingarna i EFK.

Stefan är inte vem som helst, han var tidigare under många år EFK:s ordförande och ansikte utåt och han är fortfarande en viktig person och i mycket fortfarande vårt samfunds ansikte. Dessutom driver han en av de största kristna bloggarna i Sverige. Stefans ord väger alltså mycket tungt. Vad skriver han då mer:

"Elsander menar tydligen att Örebromissionens och Helgelseförbundets predikanter sedan 1890-talet och framåt har stått för en förkunnelse som i värsta fall kan inspirera människor till mord. Det var nog bland det värsta jag har hört av en EFK-pastor."

Min post var alltså något av värsta han hört av en EFK pastor. Observera att jag aldrig gör någon koppling till vårt samfunds historia överhuvudtaget i min bloggpost. Jag vill utforska en frågeställning, det är allt. Swärd fortsätter:

Och han använder även ordet ”sjukt” för att beskriva dem som tror på himmel och helvete. Hur i hela världen kan man utbilda sig till pastor i ett sammanhang och tjäna som pastor i ett sammanhang och kalla det som har predikats i 100 år för sjukt, rimligtvis borde man väl syssla med något annat eller söka sig till något annat kristet sammanhang med en mer universalistisk grundsyn.

Det jag verkligen beklagar och också bett om ursäkt för är formuleringen "sjukt" Stefan har rätt i att den var illa vald. Men jag menar ju återigen konsekvenserna av den här kvinnans teologiska tänkande. Inte det vi predikat i 100år. Visst det var en olycklig formulering. Men, och här kommer en viktigt fråga som inte lämnar mig:

Är det på något sätt någon gång under några omständigheter rättvist att utifrån en olycklig formulering be en kollega att "söka sig till något annat kristet sammanhang"?

Har det här överhuvudtaget hänt tidigare i EFK:s historia?

Stefan vill alltså att jag ska lämna den församling jag tjänar i Borlänge och vars förtroende jag har, lämna den rörelse som min släkt tillhört i generationer bara för en dum formulering.
Vad är det här?

Det Stefan skriver här gör fortfarande ont. Det är som om jag ser allt bokstavligt rasa kring mig. Frågorna kommer: Har jag någon framtid i EFK? Kan jag över huvudtaget formulerar mig, duger jag till pastor, måste jag sluta blogga? Den frågan som gnager värst är den här: Har jag så totalt missförstått mig själv och min förmåga att bedöma? Stefans fortsättningen är nästan värre:

Och samme Elsander finns med i Frizons ledningsgrupp. Jag är uppenbart bekymrad. Vad tycker EFK:s ledning och de som sköter vår teologiska utbildning?

Stefan vill att EFK:s ledning ska ta itu med pastorn som vågar formulera en fråga om helvetet. Stefan skjuter på mitt förtroendeuppdrag i Frizonfestivalen, jag är där och då när jag läser detta beredd att genast träda tillbaka i den uppgiften, en uppgift som jag vid sidan av min pastorstjänst ser som oerhört viktig. Stefan ifrågasätter också min utbildning, ja inte bara det utan hela den teologiska skolning jag fått i Örebro. Kom ihåg, allt för en mindre lyckad formulering från min sida.
Vad är det här?

Låt mig berätta lite om mig själv, det värsta jag vet är att leva i konflikt med någon. Alla som känner mig kan vittna om att jag snabbt backar, ibland kanske för snabbt. Jag skickade genast en e-post till alla jag bedömde var berörda av Stefans inlägg. Jag vill snabbt reda ut och gå vidare. Till råga på allt så bedömde en person jag har stort förtroende för också att Stefans läsning var den rätta. Jag kände mig totalt misslyckad som bloggare. Hur kunde det bli så här. Jag skriver ett inlägg där jag backar totalt.

På kvällen har vi alpha-kurs och jag känner att jag bara måste få tag i Stefan innan kvällens föreläsning. Tillslut får jag via telefonen tag på honom och jag ber om förlåtelse för mitt inlägg. Stefan ber också även om förlåtelseför det han skrivit. Jag andas ut. Stefan skriver ett inlägg med titeln att han slutit fred med mig. Det hela känns fortfarande väldigt, väldigt märkligt.

Vad bad vi om ursäkt för egentligen?

Jag bad Stefan om förlåtelse för en dålig formulerad bloggpost om helvetet. Den var inte riktad direkt till honom utan en allmän frågeställning. Men jag ber ändå om förlåtelse.

Stefan bad i sin tur om förlåtesle för att han offentligt ifrågasatt mig, min kallelse, min plats i EFK, min pastorstjänst, min utbildning, mina förtroendeuppdrag...

Lägg det i en vågskål så ser ni att proportionerna blir aningen konstiga...

Jag hade verkligen tänkt släppa det här då. Men sen började mejlen rasa in "Varför backade du?" Det visade sig att en massa människor hade läst min post precis som jag tänkte den från början. Jag kanske inte hade formulerat mig så vansinnigt tokigt ändå? Sen blir det söndag och hemma i församlingen får jag ett kompakt stöd. "Inte hade jag något att be om ursäkt för" och "Vad menade den där Stockholmspastorn som utan att blinka ifrågasätter vår pastor egentligen."

Det är då Jonas Lundström kommer in i bilden. Kom ihåg att allt det här har skett innan hela heresi-debatten. Jonas tar det som hänt mellan mig och Swärd som exempel på det han kallar fyrkantsevangelikalismen. (Fyrke). Jonas får i kommentarerna stöd av några kända EFK:are. Återigen beror det på att man upprörts över Stefans behandling av mig bara dagarna innan och kan inte annat än tycka att det ligger något i det Jonas skriver. Sen kan jag tycka att Jonas väljer att exemplifiera det hela med fel frågeställningar, tex treenigheten, Jesu gudom etc, men det är en annan sak.

Stefan väljer att nämna dessa EFK:are på sin blogg för att senare be om ursäkt.

Sen får ju Jonas frågan vad han själv tror, han svarar och samtalet tar en helt annan riktning. Vi får hela heresi-debatten med alldeles för många krokar för att jag ska kunna redogöra för dem här.

Varför skriver jag det här? Jo för att påminna oss alla, speciellt mig och Stefan att det vi skriver får konsekvenser. Det är inte så enkelt att ena stunden klä av någon all heder för att i nästa tuta och köra som vanligt. Förlåtelsen är viktig och jag har verkligen förlåtit Stefan för hans tilltag i den här frågan.

Men samtidigt ska jag inte sticka under stol med att mitt förtroende för Stefan inte är vad det var innan allt det här. Vi måste alltid tänka först. Vi måste försöka tolka allt till det bästa och inte det värsta och vi måste förstå att våra ord kan bli som pilar, pilar som gör ont under en lång tid.

Hur var det förresten med Fyrke-grejen?

Är det högt tak i EFK?

Törs pastorer tex blogga om helvetet utan att riskera offentlig förödmjukelse?

Bedöm själva.

Nu är det fasta med basta!