En intressant observation är att ingen är universalist, jag är det inte, Rob Bell är det inte. Stefan Swärd är det definitivt inte, våra reformärta syskon i USA, de sk neo-reformed är det det absolut inte. Fint, inget att bråka om kan tyckas. Men samtidigt tycks det vara en enorm skillnad hur vi ser på hela himmel/helvete-frågan, hur vi ser på vilka som räddas, hur många det är, hur man blir räddad etc. Detta trots att vi alla är rörande eniga om att Jesus är enda vägen.
Teologer pratar om en mer exklusiv syn kontra en mer inkluderande och att det är där emellan den egentliga spänningen står, i alla fall inom den evangelikala världen menar man. (Det finns undantag som jag kommer till längre fram)
De med en mer exklusiv syn ondgör sig ofta över de som förstår evangeliet som mer inkluderande och kallar dem (felaktigt) för universalister. (Som är ett av de värsta skällsord de vet).
Jag läste nyligen en intressant post av David Fitch där han visar på just detta. Läs den, den är bra. Han ställer två teologiska perspektiv inom det evangelikala mot varandra för jämförelsens skull. I ena hörnet låter han den kände kalvinisten R. C. Sproul stå, Fitch uppskattar att Sprouts teologi dömer ca 97% av alla människor till helvetet. I andra hörnet ställer han Clark Pinnock som han uppskattar menar att ca 3% av alla människor nog går förlorade till slut. Båda tror på en dubbel utgång men man kan knappast säga att de är överrens för det.
Sen har vi Rob Bell och frågan var han står. Rätt enkelt skulle jag svara, närmare Pinnock än Sproul men fortfarande med god marginal inom evangelikala ramar.
Men för att krångla till det lite gran så finns det de som med tydlighet argumenterar för att den förhatliga universalismen visst kan vara ett fullgott evangelikalt perspektiv. Den kanske kändaste förespråkaren för den linjen är Robin Parry. (Författare till boken "The evangelical universalist)
Jag rekommenderar verkligen hans artikel i The Baptist Times där han gör upp med sju myter om universalism.
Apropå tanken att alla möjligen räddas (Vilket nödvändigtvis inte är samma som universalism) så finns den även hos tunga katolska teologer. Det här är en spännande artikel om den kände teologen Hans Urs von Balthasar brottning med frågan och Carl-Henric Jaktlund påminner oss om vad vår egen Stinissen sa till Skytte i boken "Ansikte mot ansikte".
"Det är något som är oacceptabelt, att gud skulle ha misslyckats med sitt projekt så totalt att den stora majoriteten går förlorad, när han själv har dött på ett kors för att rädda oss. Är det tänkbart, när Gud gör något sådant, att han skulle misslyckas? Det är svårt att tro".Var landar jag i allt det här?
Jag håller fast vid att inte kalla mig universalist, även om jag tycker det är synd att det ordet kommit att användas som ett vapen mot de som problematiserar olika helvetesbetoningar. Det är väl ingen överraskning för någon att jag sällar mig till de med en mer generös läsning av de aktuella skrifterna. Den typ av universalism som tex Robin Parry står för tycker jag dock måste få rymmas inom det vi definierar som evangelikal tro utan att vi behöver bli ängsliga och rädda.
Där någonstans står jag och jag undrar fortfarande varför den här frågan är så känslig.
Och den där recensionen, den kommer.
