När man diskuterar svåra teologiska frågor tycks det finns olika "default" lägen hos människor.
En del vill försöka "få ihop" det. Jag är ofta sån. Det finns risker med det, man tenderar att förenkla och generalisera, man väljer en favorittolkning som man sen håller sig till. Resonerar man så här är det omöjligt att i sin förståelse av tron bortse ifrån hur man annars dagligen resonerar när det gäller etik, moral rättsmedvetande, föräldraskap etc, etc. (Vi skulle hävda att det är just tron som finns med i allt detta) Allt det här söker man jämka in i sin gudsbild. Kritiker säger att det är "världsliga filosofier" som influerar för mycket och att Gud förminskas och görs till vår egen avbild. Visst finns det risker om man ger sig för långt ut på den här sidan. Bibelsynen kan undergrävas och vi kan hamna i ett dike där allt som vi inte kan förklara måste förkastas. Förklaringarna riskerar att bli enbart inomvärldsliga och Gud i värsta fall mer av en god idé än en verklighet.
Det andra default läget är att Gud är Gud helt enkelt, kan han tänka sig att beordra folkmord i GT så fine. Vilka är vi att ifrågasätta? Vill han döma människor till en evigt medveten plåga i helvetet så kör på. Vilka är vi att ställa frågor? Gud är framför allt annorlunda och för att relatera till honom så måste vi stänga av vår egen känsla för rätt och fel, vår korrupta kompass. För i det här läget är vi genomkorrupta, vi är enbart maskar som krälar i stoftet under Guds fot som tungt vilar över oss, när som helst stampar han och han har sin fulla rätt att göra det. Här så menar man att man bara är intresserad av vad bibeln säger, men samtidigt, oavsett hur många bibelord man får så accepteras inget annat än den egna tolkningen. Ty även här har man valt sin favoritmodell, även här förenklar man. Kritikerna till den här synen menar att Gud riskerar att bli ett monster och tron driven av fruktan.
Erkänner att jag förenklar. Givetvis så finns det en mängd default lägen emellan dessa ytterligheter. Jag erkänner också att jag bygger halmmän både åt höger och vänster.
Själv så vill jag naturligtvis hålla mig mitt på vägen. Jag är ju svensk, präglad av lätt och lagom. Är bara så hjärtligt trött på när människor vill tysta frågor med argumentet att det bara är "mänsklig filosofi" i de lägena känner jag mig mer dragen till det första läget jag skissar på. Att luta lite ditåt, väl medveten om riskerna som lurar, känns för mig helt enkelt mer hederligt.
Jag kommer alltid att brottas med Gud, jag kommer aldrig att resignera när jag inte får ihop det. Jag kommer att fortsätta ställa obekväma frågor. Samtidigt vill jag vila i att Gud faktiskt är Gud och inte jag.
Där någonstans...
