Som pastor så möter man människor i livets alla skeenden. Jag har haft förmånen att finnas i församlingar med många äldre. Sen jag kom hit till Borlänge 2002 så har jag följaktligen haft en hel del begravningar. Jag vet att en pastor i en frikyrka inte kommer i närheten av de begravningar som kolleger i Svenska kyrkan har, jag känner präster som har ett par begravningar i veckan. Det mesta jag har haft är nio på ett år.
Å andra sidan så begraver jag nästan uteslutande människor jag känner, människor jag ser som mina vänner. Det gör det hela speciellt. Jag har suttit vid deras köksbord, jag har hört deras berättelser. Jag har bett för dem och de har bett för mig. Vi har delat våra liv med varandra.
Jag begravde nyligen en man där vi i kyrkan har kvar fotot från hans dop 1938. Det kändes märkligt att kistan med den tappre 90-åringen nu stod exakt där samme man stått 73 år tidigare, då som 18-åring med hela livet framför sig.
Sånt ger perspektiv och får mig att stanna upp och tänka till.
