Apropå evangelisation och apologetik...
Ända sen jag fick tag på en bok "Vid mästarens fötter" från Förlaget Filadefia, (utgiven 1978) så har jag varit fascinerad av den indiske mystikern Sadhu Sundar Singh (1889 - 1929). Ett otroligt spännande livsöde. Sundar Singh växte upp som sik men mötte Jesus på ett radikalt sätt och gav sig ut som evangelist, missionär, apostel m.m. Han berättade frimodigt om Jesus för hinduer, budister och muslimer. Han reste även till västvärlden och var också i Sverige. (Inbjuden av biskop Nathan Söderblom). Genom bloggen Subversive Influence blev jag på nytt påmind om den gode Sundar Singh. Bloggposten handlar om sången "Jag har beslutat att följa Jesus" som Singh skrivit.Sundar Sing försvann 1929 under mystiska omständigheter på en missionsresa till Tibet. Mycket av hans liv är höljt i dunkel, en del saker verkar rent ut sagt märkliga. Medan annat känns väldigt aktuellt. Han sa tex att evangeliet inte kan ges till Indien i en västerländsk kopp utan det måste ges i en Indisk mugg. Något som är självklart för dagens missionsteologer men knappast var det i början av 1900-talet. Han var själv mycket skicklig att presentera evangeliet för människor i en mängd olika sammanhang.
Låt mig avslutningsvis dela en liknelse som Sadhu Sundar Singh berättade apropå den attityd som vi kristna bör ha till sökande människor.
”Det finns en berättelse om en fattig man som fann en vacker sten i djungeln. Mannen hade hört om andra som funnit rikedomar och han blev därför mycket glad. Han tog med sig stenen till en juvelerare och visade den stolt. Juveleraren, som var en vänlig och sympatisk man, förstod att om han på en gång berättade för den stackars mannen att stenen han hittat endast var värdelöst glas så skulle mannen antingen vägra att tror honom och ilsken gå därifrån eller så skulle han bli mycket deprimerad.Tänkvärt, eller hur?
Istället erbjöd juveleraren den fattige mannen arbete i sin affär. Där fick han jobba mitt bland alla värdefulla diamanter och andra ädelstenar. Under tiden så var den fattige mannens sten inlåst i ett kassaskåp. Efter flera veckor så uppmuntrade juveleraren mannen att ta fram sin sten och undersöka den. Nu såg mannen genast att stenen var värdelös. Besvikelsen blev naturligvis stor men mannen sa till juveleraren: ”Tack för att du inte genast grusade mitt hopp utan istället hjälpte du mig att själv se hur det förhöll sig, om du vill så jobbar jag gärna kvar här hos dig”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar