Jag följer med därför att jag får chansen att dela goda nyheter med dessa underbara människor. Det är aldrig försent att försöka måla bilden av en älskande Gud för någon. Äldre människor har alltid fascinerar mig. Deras berättelser är lika spännande som vilken bok som helst.
En del känner sig obekväma i mötet med äldre, jag har aldrig förstått det. En av fördelarna med att växa upp i en frikykoförsamling är att man regelbundet lär sig umgås över generationsgränserna. Det är något unikt att som barn kunna kalla någon som är kanske 70år äldre för sin vän.
När jag möter äldre människor så tänker jag på alla drömmar och förhoppningar de burit på, allt de åstadkommit under sina liv. Men också på alla brustna förhoppningar, besvikelser och motgångar. Jag känner djup respekt inför den visdom de samlat på sig.
Vilket för mig över till att citera en av mina favoritdeckarförfattare Harlan Coben. Han skriver i boken "One False Move" om hur hans hjälte sportagenten och privatdetektiven Myron Bolitar möter en åldrad kvinna, en journalist vid namn Deborah Whittaker på just ett äldreboende. Han behöver få klarhet i några frågor men upptäcker snart att Deborah är dement och svår att samtala med. Men rätt vad det är så utspelar sig följande:
Her smile quivered and faded. «Nobody in here remembers my column,» she said. «They’re all very nice and sweet. They treat me well. But I’m just another old lady to them. You reach an age, and suddenly you become invisible. They only see this rotting shell. They don’t realize that this mind inside used to be sharp, that this body used to go to the fanciest parties and dance with the handsomest men. They don’t see that. I can’t remember what I had for breakfast, but I remember those parties. Do you think that’s strange?»Vackert, inte sant!
Myron shook his head. «No, ma’am, I don’t.»
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar