Tolkningsföreträde...

"I den här församlingen är jag föreståndare och därför har jag tolkningföreträde" sa pingstpastorn kort. Min vän insåg att det inte spelade någon roll hur bra och väl underbyggda hans teologiska argument var, här var det en trångsynt pastor helt utan horisonter som bestämde hur bibeln skulle läsas och förstås.

En vän berättade det här för några år sedan.

Nästa är från min egen erfarenhet och den är värre. Det är tidigt 90-tal, pastorn i bygdens växande trosförsamling harklade sig uppe på podiet och sen "Er uppgift är att lyda mig oavsett vad jag säger!" Han stirrar på församlingen. "Men om jag har fel då. Undrar du, om jag predikar mot Guds ord? Undrar du"

Tystnad.

"Vad händer då? Då behöver vi väl inte lyda? Tänker du. Men det är fel, det är upproriska tankar! Er uppgift är att lyda mig oavsett vad jag säger! Hur galet det än kan verka. Därför att jag är er pastor!".

Vi satt tysta, rädda, även som naiv 19åring som faktiskt vid den tiden gillade den här kulturen och jargongen minns jag att jag tänkte att det här är vansinnigt fel och jag bestämde mig att aldrig glömma.

Pastorn fortsatte i ett något försonligare tonfall "Det är därför det står att lärare får en strängare dom förstår ni, om jag har fel är det Gud som får ta det med mig.

Ni, ni ska lyda".

De här minnesbilderna kommer till mig när jag läser Anders Gerdmars senaste inlägg i bibelsynsdebatten där frågan om det är lokala pastorer som har yttersta auktoriteten kommer upp.

PS. Ett förtydligande. Jag tror inte Gerdmar eller någon annan i den aktuella debatten resonerar som skräckexempel pastorerna ovan. Likväl har det här hänt i svensk kristenhet under de senaste tjugo åren. Du som undrar vilka pastorerna var så säger jag, det är inte de du tänker på. DS