Saker jag (och andra) bearbetar

Jag träffar ofta på människor i 30 års åldern som är uppvuxna inom frikyrkan men har eller funderar på att lämna den kristna tron. Det är vissa saker som går igen i deras berättelser. Jag presenterar här några av de frågeställningar som kommer upp och hur jag försöker handskas med dem. Punkterna står inte i någon speciell ordning:

• Skapelsetron: Att tro att Gud skapat himmel och jord handlade under min uppväxt i frikyrkan inte så mycket om fascination, förundran och trygghet utan mer om fossil, kol 14 metoder och ständig osäkerhet och behov att hävda sig mot fysiklärare, kamrater och dyl. Skapelseberättelsen skulle förstås bokstavligt annars rasade allt i ens tro.
  
  Numera betonar jag att Gud är skaparen och att texterna i 1 Moseboken främst handlar om frågorna vem? och varför? Med rätt fokus kan dessa texter verkligen hjälpa oss i samtal med människor, inte stjälpa. Läs mer här, här och här.
  

• New Age: Sågs under min uppväxt som något ont och farligt, vi bad ständigt emot ockulta affärer och ockulta klädesmärken. (stackars dig om du råkade ha fel tröja!). Överdrifter här gjorde att jag fick höra att allt från källsortering till vegetarianer var "New Age".
  Dessa förkunnare som åkte runt och varnade missade helt att se vad hela vågen av nyandlighet egentligen stod för. Längtan hos människor efter Gud. En längtan som vi kristna, med några få undantag, missade.
  
  Mitt svar är detta. Självklart köper vi inte allt nyandligheten står för men vi söker tackla det hela på samma sätt som Paulus gjorde i Athen (apg 17). Han presenterade hela berättelsen från början. Även om han upprörs över att all denna längtan kommit vilse (v. 16) så berömmer han dem för deras religiösa nit (v.22). Han kan deras kultur (v. 28) och han hittar en plattform att förkunna Kristus (v. 23). Konstruktivt!
  

• Knäppa karismatiska yttringar: Många fick nog i kölvattnet av en del underliga grejer på Livets Ord. Sen kom skratt-väckelse, Toronto-välsignelse m.m. Man tappade tron på en sund och fungerande karismatik. Kanske tappade man tron på alltihop.
  
  Jag vill betona att den helige Andes kraft är för vardagen, inte häftiga engångs kickar. Vad den helige Ande gör ser oftast inte konstigt ut utan är väldigt jordnära och "vanligt". (om än otroligt utmanande!)
  

• Konstig eskatologi, oreflekterad dispensionalism med bla "Du blev lämnad kvar teologin"och konstiga spekulationer om den yttersta tiden ställde till det för många. Inom ramen för detta faller också en ensidig fokusering på Israel. Den som problematiserade kring Israel och mellanöstern kunde inte vara riktigt frälst. (Man välsignade inte Israel och då var det kört) Läs mer här.
  

• Väckelsefrustration: Den ständiga väckelseivern (som profeterades på var och vartannat möte) hjälpte föga i vardagens alla utmaningar. (Läs mer här och här) Det blev en ständig jakt efter skatten vid rengnbågens slut. Istället för att göra oss mer missionella så cementerade denna iver oftast vår subkultur.
  
  Speciellt de två sista punkterna (men även 2:an och 3:an) skulle jag vilja tackla med en sund Gudsrikes fokusering.

Vad säger ni, fattas något eller tycker ni jag är orättvis?

Uppdaterat den jan 2009
Tidningen Dagen tar upp den här problematiken i en intressant serie här och här. Läs även Jaktlunds blogg här och här.

Ett stycke eskapism

Snart så är vår vandring slut
uppå jorden här
och vi skall få flytta hem,
som beslutat är.
Om ej dödens bud oss når,
Jesus kommer snart,
hämtar oss, då jord förgås.
Tänk hur underbart!

Tänk när släkt och vänner
alla mötas där
på den gyllne stranden,
skiljas aldrig mer,
prisa Gud och Lammet,
som oss friköpt har.
Sorger flytt, morgon grytt
uti himmelen!
(Denna sång är ett typexempel på eskapism,
jag hörde den sjungas senast igår på ett äldreboende)

Som uppvuxen i svensk frikyrka och dessutom pastor sedan snart 10år så är det vissa saker jag måste ställa mig kritisk till. Det här blir den första bloggposten i en serie där jag tar upp områden där jag tror vi hamnat lite snett. Jag börjar idag med den starka eskapism som har präglat vår historia. Eskapism handlar om längtan bort. Längtan någon annanstans, till himlen, till den stora väckelsen, till en stad ovan molnen etc. Carl Öst sjöng så här: "Vi ska fara bortom månen, vi ska fara bortom Mars." Bort härifrån bara så blir det nog bra.

Den här eskapismen har gjort oss kristna världsfrånvända, den har gett oss argument att inte bry oss om skapelsen. Att inte bry oss om fred. Varför det? Det är ju kört, vi ska ju härifrån. Rättvisa? Vadå? Världen är ju som den är, förresten ska vi ju bort.

Lyckligtvis så sker det ett uppvaknande bort från denna flyktlängtan. Teologer som N.T. Wright pekar på ett helt annat perspektiv. Upprättelse perspektivet. Gud vill upprätta den här världen. Om det är så blir allt annorlunda. Skapelsen blir viktig, vi är satta att samarbeta med Gud, att förvalta den redan här och nu. Fred blir viktigt, om Guds rike handlar om fred, rättvisa och glädje så är vi kallade att leva ut och verka för det här och nu. Det här ställer mycket av våra värderingar på ända. Ändå är det som jag förstår det hela ett mer bibliskt sätt att tänka. Hur kunde vi hamna så fel?

Vad säger ni?