I går på vår husgrupp så blev samtalsämnet Englas tragiska död. Frågan som kom upp var följande: "Vad gjorde änglarna?". Ja, vad gjorde de när den röda Saaben stannade till vid den cyklande lilla flickan? Tuffa frågor utan några lätta svar.I mitten av 90-talet så trodde jag att det fanns garantier. Om du trodde rätt så skulle sjukdomar helas och olyckor undvikas. Jag såg tron som enkel matematik med klar logik 1 + 1 = 2. Inga problem! Bad du tex ut Psalm 91 över ditt eller någon annans liv så var du/de skyddade från allt ont. (förutsatt att du bad i tro förstås) Mina hjältar hette på den tiden Copeland och Hagin. (ledare inom den amerikanska sk framgångsteologin)
Jag trodde att det kristna livet handlade om framgång, beskydd och garantier. Vi människor vill ju så gärna ha det så. En vän till mig som är barnmorska berättade att blivande mammor påfallande ofta vill ha garantier på att allt ska gå bra. Hon brukar svara att i Sverige så brukar det gå bra, men några garantier kan hon naturligtvis inte ge.
Men vi vill ha garantier.
Jag inser mer och mer att livet på den här jorden inte innehåller några garantier, inte om framgång hälsa och beskydd i alla fall. Däremot tror jag på en Jesus som är med mig i allt, en Jesus som en dag ska upprätta allt.
Det är mitt hopp. Det vi kan göra är att vi får be: "Låt ditt rike komma, låt din vilja ske". Jag ber naturligtvis om beskydd för mina barn och de jag älskar, missförstå mig inte, jag tror att Gud kan gripa in övernaturligt. Jag tror på helanden och under. Men samtidigt så finns det ingen enkel logik, det finns ingen automatik. Riket är här, men ännu inte.
Hur ser ni på det här med garantier?
Hur hanterar ni en tillvaro där allt kan hända?
