Kan inte låta bli att reagera på en artikel i Dagen. Det står om den förödande jordbävningen i Peru. Atikeln handlar om en kyrka i staden Pisco som rasade samman och 150 människor som befann sig därinne på en begravning dödades. I kyrkan fanns också några statyer som klarade sig bättre än människorna. Nu kallar man det hela ”ett mirakel”.
Jag vet inte hur du reagerar, men jag har svårt att använda ordet mirakel i det här sammanhanget. Att några gamla statyer klarar sig bättre än människor är kanske inte helt förvånande då statyer inte är av kött och blod!
Artikeln nämner dock om ett verkligt mirakel, ett spädbarn som klarade sig oskadat mitt i katastrofen.
Vilken Gudsbild förmedlar det här synsättet? En Gud som bryr sig om statyer men inte människor. Hur låter det? Någon sån Gud vill i alla fall inte jag ha!
Är inte det här, tillsammans med översvämningarna i Asien och andra katastrofer bara ett symptom på att den här världen inte är vad den var tänkt att vara. Människor är sköra, hela skapelsen är stukad och skadad. Katastrofer som denna påminner oss om vår utsatthet, påminner oss om att det inte finns några garantier. Vi lever i en värld där statyer många gånger klarar sig, men där människor krossas.
Men det finns också hopp mitt i allt elände. Barnet överlever!
Vi i Sverige lever dessutom i en förskonad och skydda del av världen, även om tragedier sker också här så är det inte att jämföra med hur de fattiga och utsatta har det på andra ställen utöver vår värld.
Hela den här problematiken tål att återvända till i framtida bloggar.
2 kommentarer:
Jag reagerade först som du.
Å andra sidan så är det ju faktiskt inte Dagen som kallar det för mirakel, utan människorna på plats. Jag antar att de har större möjligheter att bedöma om statyerna "borde" gått sönder än du och jag.
Och vilka är egentligen vi att döma ut andras gudsbild för att de finner tröst hos Honom i en krissituation? På vilket sätt skulle det varit bättre om de i stället anklagat Gud för att människorna dog och statyerna blev kvar?
Tack, för din respons! Min första reaktion var. Hallå, statyer! Kom igen! Men självklart kan vi inte döma ut andra människor gudsbild. Vem är jag att ta ifrån människor deras tröst? Självklart hade inget blivit bättre om man anklagat Gud för att det var statyerna som blev kvar och inte ens nära och kära.
Samtidigt så menar jag att barnet som ändå överlevde var något större än tusen statyer. Artikeln i Dagen kallar ju också det för "ett verkligt mirakel".
Skicka en kommentar