Klickar ni?

Jag fick ett stygn av dåligt samvete när jag läste Emanuel Karlstens bloggpost "Här är receptet på hur Dagen.se ska tjäna pengar" för ett tag sedan. Varför fick jag det? Jo jag tycker verkligen om tidningen Dagen och är prenumerant på deras EkoSmart alternativ. (Vilket gör att man har tillgång till hela tidningen men slipper högvis med papper att bära iväg).

Men jag måste erkänna en sak, jag kunde inte minnas när jag senast klickat på en annons på Dagen (eller någon annanstans för den delen). Jag klickar helt enkelt aldrig på annonser. Jag söker efter det jag vill hitta och klickar där. Annonser var för mig bara ett irriterande bakgrundsflimmer jag inte fäste mig vid. Det vill säga tills jag läste Emanuels bloggpost. Plötsligt fattade jag hur oerhört beroende Dagen.se faktiskt är att folk inte gör som jag, utan att de faktiskt klickar på annonserna.

Det är enda sättet för Dagen att överleva som en bra (bäst!) gratis tidning på nätet. Så nu har jag börjat öva mig i att klicka på Dagens annonser. Känns lite ovant och konstigt och än har jag inte blivit positivt överraskad, men vad gör man inte för sin favorittidning!

Hur gör ni? Klickar ni?

PS. Jag har sett att en del småbloggar som min också kör med Google-annonser. Någon som vill dela sina erfarenheter. Kan man tjäna något på det? Är det mödan värt? DS.

Måste kyrkan fortsätta vara modern?

Jag har läst Stefan Swärds artikel i Dagen om "emergin church". Jag gillar att Swärd är nyfiken och öppen, samtidigt så tycker jag han missar några saker i det han skriver. Han ställer tex på ett olyckligt sätt hela "emerging" rörelsen mot det han kallar "genuin väckelskristendom". Jag menar att det är precis tvärt om. Rob Bell och Brian McLaren (två som brukar nämnas i dessa sammanhang) skulle kanske inte tala om "väckelse" men de skulle tala om "Guds rike". En term som är mer förankrad i skriften och som jag personligen gillar bättre. Sen förekommer det ett mycket intressant samtal om sund karismatik inom emerging rörelsen, något som Swärd helt bommar.

Swärds varning mot kulturanpassning är angelägen men att han nämner varningen i samband med "emerging church" känns faktiskt aningen malplacerat. Det är i dessa strömningar jag mött den tydligaste kritiken och utmaningen mot vår västerlänska livsstil, mot konsumtion och prylhysteri. Istället söker man presentera alternativ grundade på radikal Jesus efterföljelse, det om något bryter mot vår kultur. Läs tex Alan Hirsch och Shane Claiborne.

Stefan Swärd är också kritisk till användandet av begreppet postmodernism. Swärd ser inte alls att någon annan norm än den moderna skulle vara rådande. För mig är det uppenbart att något har förändrats, frågan är vad man ska kalla det. Jag återkommer.

Jag säger ja och amen till när Swärd skriver: "Att vara kristen är oförenligt med att vara både modern och postmodern, i ordens strikta betydelse." Helt riktigt! Men kanske ser jag ett större behov av att problematisera det moderna än han gör. Rubriken på Swärds artikel är: Måste kyrkan också bli postmodern? En minst lika viktig fråga är: Måste kyrkan fortsätta vara modern? Samtalet kommer att fortsätta!

För en mer fullödig genomgång av det hela så rekommenderar jag Carl-Henric Jaklunds lysande fundering utifrån Swärds artikel.

En fråga om postmodernitet

Jag tror att många av problemen som Carl-Henric Jaktlunds intressanta artiklar om "kyrkflykten" lyfter upp har att göra med att vi inom kyrkorna misslyckats med att se det stora paradigmskiftet från det moderna till det postmoderna. Det moderna sättet att tänka släpper så sakteliga sitt grepp om oss svenskar medan det postmoderna kommer mer och mer. Mest märks det naturligtvis hos de yngre.

Vi måste inse var vi befinner oss och likt sanna missionärer ha grepp om denna nya spännande men också utmanade värld. Observera att jag inte på något sätt är oreserverat positiv till postmodernismen men det är där vi finns och det är den vi har att möta. (Däremot tror jag att vi i många fall svalde modernismen med hull och hår, därav många av våra problem. Det är aldrig någon bra idé att gifta sig med tidsandan)

Så här skrev jag den 5 oktober 2007 för att visa på skillnaderna. Jag vet att detta är rysligt förenklat men jag är övertygad om att det här är väldigt, väldigt viktigt.

• Moderna människor vill tro innan de tillhör.
  
• Postmoderna människor vill tillhöra innan de tror.
  
  
• Moderna människor frågar sig: ”stämmer det?”
  
• Postmoderna människor frågar sig: ”funkar det?”
  
  
• En modern metafor på tron: Ett beslut.
  
• En postmodern metafor för tron: En resa.

• En modern inställning till lärjungaskap: Lär jag mig rätt saker? Gör jag de rätta sakerna?
• En postmodern inställning till lärjungaskap: Rör jag mig åt rätt håll?
  
  
• Moderna tankar om gemenskap: Gemenskapen är medel för ett mål.
  
• Postmodern tankar om gemenskap: Gemenskapen är målet.
  
  
• Ett modernt förhållningsätt till evangelisation: Övertyga och ge svar.
  
• En postmodernt förhållningsätt till evangelisation: Var närvarande, ställ frågor.

Hur påverkar det här vårt sätt att vara församling?

• Från olika program till processer

• Från olika modeller till ett missionellt sätt att tänka

• Från likriktning till en mängd olika uttryckssätt

• Från proffsigt till passionerat

• Från sittande till sändande

• Från fokus på beslut och avgöranden till fokus på lärjungaskap

• Från en ”kom hit till oss” mentalitet till en ”gå ut” mentalitet

Vad säger ni?

PS. Jag rekommenderar verkligen "Kristen på nytt sätt" av Brian McLaren. Vi håller på och läser den i församlingen och aha-upplevelserna är många. DS

Nej, det borde inte gå

Så här citeras Örjan Dahl, professor i lingvistik vid Stockholms universitet i Dagen apropå tungotal:

- Nej, det borde inte gå om man inte tror att det är någon sorts underverk.

Heureka!!! (inte tungotal utan ett utrop grundat på en plötslig insikt).

Nu kanske någon borde upplysa den gode professorn om att det ju är ganska mycket i den kristna tron som inte borde gå om man inte tror att det är någon sorts underverk. Ett axplock: jungfrufödelsen, Jesu under, Jesu uppståndelse. etc, etc, etc.

Varför motstånd mot kvinnor?

Jag är ju lite lagd åt "anabaptisthållet". Så när det gäller ämbetssyn brukar jag (skämtsamt) säga att jag är emot präster överhuvudtaget när frågan kommer vad jag tycker om kvinnliga. Innan någon blir arg, jag vet att det finns fantastiska ledare, herdar, evangelister, lärare m.m. som råkar vara präster, både manliga och kvinnliga. Men det här är inte en post om ämbetssyn. (Även om den naturligtvis spelar in). Det här handlar om det motstånd mot kvinnligt ledarskap som finns i stora delar av kristenheten, från katoliker till sydstatsbaptister. Jag förstår det inte. Inte alls!

Skulle du kunna tänka dig Jesus säga till kvinnorna vid graven: "Hör ni tjejer berätta inte om min uppståndelse för någon. Det är bättre att Petrus och grabbarna gör det. Ingen lyssnar ju på er ändå."? Nej, tänkte väl det! För mig känns det helt omöjligt med en sån bild av Jesus.

Eller tänk dig följande: En kvinna har gåvan att kommunicera, (någon som lyssnat på kvinnor någon gång?) hon har ledarskapsgåvor i sitt liv (någon som sett en mamma i aktion?) och hon brinner för Guds rike. Hon känner sig kallad till tjänst som antingen bibellärare/pastor/präst/evangelist/äldste etc beroende på tradition. Vad händer? Jo Gud blir arg! Varför? Därför att han inte tycker om kvinnor som undervisar och predikar. Ärligt. Känns det rimligt? Tänkte väl det! Det är inte den Gud du möter i evangelierna.
(Priscilla i apg 18:26 var förresten precis en sån kvinna)

Jag försöker verkligen förstå hur de sk "kvinnoprästmotståndarna" tänker. Det finns bibelord som skulle kunna tolkas åt deras håll, men ser man till sammanhanget ter sig de tolkningarna inte alls lika självklara. (Som Paulus: "Kvinnan ska tiga i församlingen" tex). Det finns å andra sidan en hel del bibelord som med lätthet kan tolkas som att Gud inte har några som helst problem med kvinnor i förkunnelse/ledarskap på olika sätt. Den Gud vi möter i bibeln ser till hjärtat.

Då kommer frågan: Varför i hela fridens namn väljer man det alternativ som utesluter en massa duktiga människor från tjänst i Guds rike? Jag hänger inte med!

Dagen uppmärksammar just nu att det är 50år sen Svenska kyrkan fick kvinnliga präster.

Uppdaterat den 2 oktober: Här är två insändare på samma tema. Den ena resonerar mer som jag och den andra tvärs om. Katoliken Birgitta Gustafsdotter skriver så här: "I all "modern" strävan efter ekumenik, tror jag att ämbetsfrågan har en nyckelposition.". Som förespråkare för det allmänna prästadömet tror jag hon har rätt. Även om våra slutsatser blir helt olika.

koldioxidbekämpning vs fattigdomsbekämpning?

Jag har ju tidigare funderat lite kring hysterin kring koldioxidutsläppen. I dagens Dagen så skriver Tobias Bäckström en tänkvärd insändare om problemen som kampen mot koldioxidutsläpp skapar för de allra fattigaste. Jag tycker han resonerar klokt, jag tänker nog ungefär likadant.

Hur tänker ni?

Livets Ord i Dagen del 4

Som alla min kommentarer till artiklarna om Livets Ord så är det här inte så intressant läsning för mina icke kristna läsare. Jag bearbetar och funderar kring mina egna erfarenheter kring fenomenet Livets Ord.

I dagens reportage om Livets Ord så står missionen i fokus. Det finns mycket att säga om deras stora arbete men jag tänkte fundera kring en liten detalj i artikeln. Jaktlund skriver i en passus om "Operation Jabotinsky". Jag minns den konferens på Livets Ord då det hela presenterades. Det var som så ofta en ödesmättad stämning och Ulf berättade om Herrens uppdrag att föra judarna hem till Israel. Han berättade om skeppet som de hade skaffat (eller tänkte skaffa, jag minns inte). Jag blev som alla andra helt gasad över alltihopa. Jag fick min fästmö (nu mera min hustru) att regelbundet ge pengar till båten Restoration. Det var jag då. (själva grejen att hjälpa förföljda judar har jag naturligtvis inget emot)

Två saker skulle jag vilja fundera vidare på.

1. Hela "Israelgrejen".
Det är stoff för många bloggposter, få se om jag får inspiration framöver.

2. Det profetiska på Livets Ord.
Som jag minns det hela så profeterade Ulf Ekman att Raoul Wallenberg skulle komma tillbaka.* (Någon mer än jag som minns Carolas sång: "Raoul, Raoul en hjälte för vårt land" som kom i samma veva?). Mina minnesbilder är att varje nyårskonferens var fylld av profetiska ord från Ulf Ekman, det var något man med spänning väntade på. (kanske är det så fortfarande på nyårskonferenserna?). Jag vill absolut inte förakta det profetiska. Men som jag minns det så var det verkligen ingen atmosfär av att pröva och fundera kring det hela. Jag minns att jag åkte till Europakonferenserna med förhoppningen att den här gången så skulle Rauol presenteras framme på plattformen. Ulf hade ju profeterat. (Jo, jag vet han skulle teoretiskt sett fortfarande kunna dyka upp, 96år gammal.)

Vi är många som fortfarande drar oss för att säga "Så säger Herren". Just på grund av självklara och odiskutabla profetsior som dessa . För mig blev mötet med Vineyard och John Wimber en otrolig befrielse, här fanns det profetiska, fast i en skönare förpackning. (jag erkänner att jag är subjektiv) Man kunde, ja man till och med uppmuntrades, att pröva.

Tillbaks till båten Restoration. Är det någon som vet om man på Livets Ord gjort en öppen och gemensam utvärdering om det hela? Jag menar nog att om jag upplever att Herren säger något till mig som kostar en hel massa pengar och engagemang, att jag då är skyldig att göra en ordentlig öppen utvärdering av det hela. Som jag minns det så försvann båten bara plötsligt och man tog flyg istället. Kanske hade varit smartast med flyg från början? Hänger ni med hur jag tänker? Vrider man och vänder på saker på det här sättet, eller kör man bara på?

Det här är en omständig post bara för att komma fram till min fråga:
Någon som vet hur mycket och öppet Ulf Ekman själv utvärderat sina profetior?
Som jag ser det har alla har rätt att ta fel ibland, bara man är öppen med det.

Jag är väldigt nyfiken!

*Här går minnesbilderna isär, hur var det egentligen? Är detta en vandringsskröna, ett missförstånd eller profeterade Ulf verkligen om Raouls återkommst? Ni som var med när det begav sig får gärna kommentera/kompletera.

Livets Ord i Dagen del 3

Bröt Livets Ord mark för nya församlingar?
En fråga som lyfts i Dagens reportage är huruvida Livets Ord verkligen bröt mark på ett positivt sätt när det gällde församlingsplantering i Sverige. Ulf Ekman är övertygad om det, jag citerar artikeln:

Ulf Ekman tror att en stor del av kallelsen var att bryta igenom barriären och visa att det går att starta nya församlingar. "Alla samfund talar om det i dag, och det tror jag att vi är en av orsakerna till."

Jag är lite tveksam av följande anledningar. Jag minns när Segerbaneret började i Leksand, Dalarna. Nästan alla församlingar i Borlänge upplevde hur familjer "bröt upp för att gå med Gud". Jag mins ett samtal till min familj från en person som valde att bryta upp från vår församling: "Ni måste följa med, Jesus kommer snart tillbaka och då blir ni i Korskyrkan kvar!" Så laddad var stämningen! Känslan att detta var det största och sista Gud gjorde var stark och påtaglig. Nu gällde det att hänga på! Pastorer stod villrådiga församlingar splittrades och mängder av sår skapades. Självklart var det inte bara de som gick som gjorde fel, många gånger kände de sig utfrysta och tvingade. Hela situationen var helt enkelt olycklig.

Jag vet inte hur det ser ut tex med Segerbaneret i dag (de verkar i alla fall inte ha en hemsida), men intrycket är att de för en ganska tynade tillvaro. (Jag är öppen för korrigering) Flera av de människor som drog iväg har kommit tillbaka till Borlänge, många har lyckligtvis hittat hem i andra församlingar men hel del hamnade i ett vakuum. Jag kan inte låta bli att fråga mig: Var det nödvändigt? Var det verkligen så bråttom?

När jag tänker mig församlingsplantering tänker jag något helt annat. Jag tänker mig församlingar som ser ett behov och som förlöser människor att fylla det behovet. Man planterar en församling och detta sker i kärlek och samförstånd med befintliga församlingar med utgångspunkt i en trygg moderförsamling.

När jag sagt det så vill jag betona att självklart så utvecklades många av dessa trosförsamlingar till stabila gemenskaper, jag har tex stor respekt för Centrumkyrkan i Heby (f.d. Herrens gård) som verkligen gjort upp med sitt förflutna och nu har väldigt bra relationer med de andra församlingarna i Heby. Tyvärr har det inte blivit så på alla platser.

Hur såg det då ut i Sverige på 1980-talet? Det är alltid svårt att måla upp ett "What if" scenario. Men låt mig försöka. Det fanns kontakter med församlingsplanteringsrörelser i England. Mitt samfund (Örebromissionen på den tiden) hade tex kontakter med församlingsplanteringsrörelsen Ichthus , troligtvis hade hela tänket kring församlingsplantering kommit hit ändå och kanske på ett mer mjukt sätt. Några församlingar/gemenskaper hade ju också planterats innan Livets Ord. Med det inte sagt att LO inte behövdes, men kanske är bilden mer mångfasetterad?

Vad tror ni som idag jobbar med församlingsplantering, hur mycket hjälp har ni haft av Livets Ord? Är det mest hjälp eller stjälp? Jag är nyfiken.

Livets Ord i Dagen del 2

Dagen fortsätter sin serie om Livets Ord 25år, idag med fokus på teologin. Några snabba observationer, den Ulf Ekman man möter i dag(en) är en sund, balanserad karismatiker. Samtidigt så har jag mina minnesbilder från Livets Ord tidigt 90-tal och det går inte riktigt ihop.

Den Ulf jag möter nu talar om "redan nu och ännu inte". (teologiska termer som betyder att vi inte kan räkna med att få allt här och nu) Jag minns inget av det perspektivet från mina besök på Livets Ord, tidigt 90-tal eller från de böcker jag då läste av Hagin, Copeland, Kenyon och grabbarna. Det var under mina studier i Örebro, främst genom Eldon Ladd och John Wimber, som jag fick upp ögonen för detta perspektiv som betydde mycket för mig och utformningen av min tro.

Kanske kan man tycka att Ulf kunde säga mer klart att man, i alla fall i vissa delar av den undervisningen man stod för, lade för stor vikt vid "redan nu". Samtidigt så erkänner Ulf i artikeln överdrifter. Det är bra, men jag får hela tiden känslan av att självkritiken sitter väldigt långt inne, måste den göra det hos en driftig ledare som Ulf?

Jag har en teori om att det blir svårare att backa ju större ens arbete växer. Är man ledare för låt säga 100st är det lättare att säga "Hörni det blev lite tokigt det här, jag är ledsen för det. Hur gör vi nu?" Men har man ansvar för tusentals människor som man dessutom fått att investera sina liv i arbetet är det svårare att backa och ändra sig. Då försöker man kanske i stället gasa sig ur det hela. Men jag är glad åt den Ulf som jag möter nu. Kanske är jag lite besviken på att inte fler tuffa frågor ställdes på det som man faktiskt har undervisat och fört fram. Det finns fler saker att ha åsikter om men det här får räcka för nu.

Jag hoppas Jaktlund undersöker ledarskapsstilen i kommande artiklar, där har jag några synpunkter.

Det intressant att följa Ulfs blogg parallellt med artiklarna i Dagen.

Livets Ord i Dagen

I dag börjar Dagen sin stora reportageserie om Livets Ord 25år. Bakom reportaget står den skicklige journalisten Carl-Henric Jaktlund. Det ska bli väldigt spännande att följa den här serien. Förväntningarna är höga, för vilken tidning förutom Dagen skulle kunna ge en rättvis men samtidigt sunt kritisk bild av Livets Ord och trosrörelsen i Sverige?

Världen Idag? Knappast de har för många band till LO. Någon av det vanliga tidningarna? Tror inte det. Det är hos Dagen möjligheten finns. Det är onekligen ett stycke spännande nutida kyrkohistoria som ska avklaras. Räkna med kommentarer och reflektioner från Kolportören.

Lite småkul att Ulf Ekman en gång i stridens hetta profeterade om tidningen Dagens snara undergång. Men både Dagen och Ekman verkar piggare än någonsin!

3 - 0 till Dagen

I dag så skriver Världen idag en insändare i Dagen angående debatten tidningarna emellan. Men faktum är att hade ViD förstått det här med bloggar i första hand så hade en enkel kommentar på Emanuels blogg säkerligen löst allt, och vi hade sluppit ett prestigeladdat tidningsbråk.

Men hela grejen med öppenhet och dialog ligger liksom inte för ViD. Det är roligare med påhopp och konflikter verkar det som. Nu verkar i alla fall bråket mellan tidningarna lagt sig för den här gången. Hoppas verkligen ViD öppnar upp sin tidning på samma sätt som Dagen gjort, men för det krävs det trygga ledare.

Elisabeth visar att hon är en sån ledare. Läs hennes svar här.

Monica för ett intressant resonemang på sin blogg. Hon menar att det hela faller på vanlig enkel läsförståelse.

Rent allmänt så finns det en viss spänning i konflikter. Jag erkänner direkt att jag allt för ofta är urusel på det här. (även om jag blir bättre!) Antingen är jag för undfallande eller så blir jag för arg. Jag beundrar "mellanläget" i en hetsig diskussion.

Nej Dags för lite humor!
Kolla in den här videon så länge. Monty Python - Argument Clinic:

2 - 0 till Dagen

Elisabeth Sandlund skriver i Dagen i dag om påhoppet från den andra kristna dagstidningen i Sverige, Världen idag. (se här, här och här) Elisabeth förklarar på ett klart och tydligt sätt skillnaden mellan de båda tidningarna. Hon är knivskarp angående Dagens tydligt kristna grund, men hon skriver också:

"Vi vill våga visa att världen inte är svart och vit utan full av nyanser, att det som vid första ögonkastet verkar enkelt och självklart kan vara komplicerat och mångfacetterat. Vi vill ha modet att låta även dem som inte tycker som vi komma till tals med sina bästa argument."

Jag har följt Dagen under en hel del år och som jag ser det blir den bara bättre och bättre. Jag har också följt Världen idag och jag kan konstatera att även om den tidningen har sina förtjänster så saknas i stort sett helt Dagens nyanserade öppna och modiga perspektiv. Man skulle kunna säga att dessa båda tidningar representerar två sätt att se på världen. Dagen har ett synsätt där man inte räds att ställa frågor medan ViD hellre vill komma med färdiga svar. Dagen är inte rädd för att problematisera medan ViD istället söker att förenkla och tillrättalägga.

En sak som gjort ViD chefredaktör mäkta förvånad och upprörd är att Dagen släppt fram kritiska röster angående den planerade Jesusmanifestationen den 3 maj. För ViD är en sån sak självklart inget att problematisera. Klart vi ska manifestera Jesus med både banderoller och plakat!
Men det är många, mig inberäknad, som stöder detta men samtidigt undrar: Är det här verkligen det bästa sättet att visa vad kristen tro handlar om i en efterkristen tid? Tror vi att själva tanken på ett "kristet" land är så värst bra egentligen? Kan ett land förresten vara kristet? Hur ser det ut? Hur har det sett ut i historien? Finns det andra sätt att manifestera Jesus?

För Dagen är det självklart att ha frågan öppen även om man stöder och är med och arrangerar evenemanget. För ViD är sådana frågor omöjliga, ja rent av obegripliga.
För mig är det klart att ViD står med båda fötterna i ett modernistiskt kristet tänkande. Dagen är å andra sidan modig nog att röra sig framåt i det efterkristna, postmoderna samhälle som vi faktiskt lever i. Dagen gör det med en tydlig förankring i den kristna tron, men med en öppen och klar blick mot omvärlden. Det känns mer spännande tycker jag!

1 - 0 till Dagen

I dagens Dagen så tvingas Elisabeth Sandlund försvara en av sina medarbetare från ett helt sanslöst påhopp från Carin Stenström, chefredaktör på tidningen Världen idag.
Ni som orkar kan läsa vad det handlar om här och här. Jag har gång på gång tackat nej när ivriga säljare ringt från Världen idag och dagens ordväxling mellan de båda chefredaktörerna bekräftar verkligen för mig att jag gjort rätt.

Jag tycker Dagen är den bättre av de båda tidningarna av följande anledningar:
Världen idag är lite för konspiratorisk även om vissa artiklar är bra.
Världen idag är ofta onyanserad, världen blir lite för svart/vit genom deras linser.
Dagen är öppnare och har tex bloggare som får skriva fritt ur hjärtat.
Dagen reflekterar och funderar samtidigt som den har en tydlig profil
Dagen tillåter också externa bloggare att kommentera, precis som jag gör nu.

Världen idag är ingalunda en dålig tidning, det är bara det att Dagen är så mycket bättre. Stenström frågar sig: Vart går Dagen? Svaret är:
Åt rätt håll! Frågan är om ni vill hänga på?

Helvetet på tapeten

Helvetet är på tapeten i Dagen (se här och här). Jag orkar inte ge en fullödig kommentar det finns mycket att säga (och inte säga) om hela ämnet.
Väldigt kort. Jag tror att vi människor kan välja bort himmelriket här och nu med konsekvenser sen, bibeln talar om en dom. Men hur det ser ut är jag inte lika säker på.

Angående helvetet som en evig plats av pina tänker jag så här:
Gud är källan till allt liv. Skulle då den Gud som är kärlek och som uppenbarat sig för oss i Jesus kunna avsätta en del av sin livskraft enbart i syfte att plåga människor i all evighet? Jag har svårt för den tanken, men vad säger ni?

Min insändare

Se där, nu kom den med i dagens Dagen. Tack mina kära bloggläsare för hjälpen att utforma den, jag har försökt att lyssna till kritiken.

Fortsätt gärna att debattera, diskutera och samtala om det här. Har jag rätt? Är det här något att kämpa för eller är det en obskyr "frimicklar tanke" som vi lite förläget skäms för? Hur ser ni på det allmänna prästadömet, hur ser ni på ämbeten? Reagera!

Hjälp med en insändare

Först lite om vår hälsa, i dag är första dagen jag är feberfri och hela familjen är så sakteliga på bättringsvägen.

I Dagen fortsätter samtalet om kyrkofäderna, ekumenik och andra kristna traditioner. Jag har själv filat lite på något som kanske kan bli en debattartikel, men innan dess tänkte jag släppa den till er som läser denna blogg. Hela idén föddes som en reaktion på vad Peter Halldorf sa i Dagen den 30 januari om nattvardsfirandet på Bjärka-Säby:

"Men eftersom det i gåvobrevet när vi fick slottet heter att detta ska vara en ekumenisk miljö har vi av respekt för andra kyrkor beslutat att de som leder nattvarden ska vara avskilda som pastorer/äldste eller präster i sin egen kyrka."

Det är lätt att respektera Peters hållning i den här frågan, men samtidigt så ifrågasätter jag mer och mer varför det alltid är vi som håller före det allmänna prästadömet som ska visa hänsyn och böja oss. Tänk om det är vi som faktisk har mest rätt? Det fick mig att skriva prototypen till ett debbatinlägg, se det här. Jag menar att vi i våra kontakter med andra traditioner inte får släppa visionen om det allmänna prästadömet. Det faktum att alla kristna på samma villkor kan göra tjänst för Gud. Läs den, såga den, reagera!
Kanske törs jag skicka in den efter era reaktioner, kanske inte. Vi får se!

Det vore spännande med reaktioner från katolskt håll och lutherskt med för den delen, jag går nämligen ganska hårt åt uppdelningen mellan andligt och vanligt dvs uppdelningen mellan olika ämbeten och lekmän.
Försvara den här uppdelningen och motivera den om ni kan ;-)
Det blir spännande att läsa!

Karismas fall – fallet Karisma

Profetiska tilltal, spektakulära händelser, tydliga visioner, drivna ledare, ett socialt engagemang. Dessutom stark bön, lovsång och fräscha gudstjänster. Allt det som vi som vi längtar efter men många gånger saknar här hemma i Sverige.
Ibland tror vi att om bara det här finns så kan inget gå snett.
Ett säkert recept på framgång...

Så såg församlingen Karisma i Stockholm ut. Ändå gick det åt skogen, Big time.
Hur kunde det ske? Dagen söker svaren i ytterligare en intressant artikelserie som jag med spänning kommer att följa.

Uppdaterat den 8/1
Dagens serie fortsätter här, här, här och här.
Ta gärna del av samtalet här.

The fall of the health and wealth gospel?

Nu brakar det betänkligt inom trosrörelsen. I centrum står ett av de största "trosbyggena" i amerikans kyrkohistoria: Oral Roberts University.
I dess närhet tycks de flesta av trosrörelsens stora namn finnas: Kenneth Copeland, Benny Hinn, Creflo Dollar, mm och även vår egen Ulf Ekman.

Oral Roberts son Richard har nyligen fått lämna sin befattning som ledare efter tvivelaktig moral på det ekonomiska området. Sen har vi senator Chuck Grassley förfrågan angående några av de största TV-evangelisternas ekonomi, i stort sett samma personer som finns med i ORU:s styrelse. (se mer här och här). Det är uppenbart att denna kristendomstolkning nått vägs ände.

Jag tror också den svenska grenen av trosrörelsen med Ulf Ekman och Livets Ord i spetsen på något sätt måste göra upp med hela "framgångsteologi kapitlet". Ulf är ju direkt involverad i ORU. Jag hoppas att Världen i dag vågar ta i tu med den här frågan på ett konstruktivt sätt (hittills har jag bara hittat en notis om det på nätet) . En önskan är också att Livets Ords teologiska tidskrift Keryx vågar se igenom och analysera just framgångsteologin, även om den är en del av den egna historien.

Himmel och jord ska brinna? del 2

Morgan Forsberg skriver i dagens Dagen ett bra och tänkvärt svar på Hans Janssons (inte att blanda ihop med Hans Jansson, pastor i Kungsporten, Huskvarna) insändare den 30 november om att himmel och jord ska brinna. Personligen reagerade jag så här på den insändaren.

Morgans insändare fick mig att fundera på det här med insändare kontra bloggar. Kan det vara så att bloggandet gör att det blir mindre insändare?

Jag har skrivit några insändare till Dagen tidigare, innan jag började blogga. Nu känns det dock som att det räcker att kommentera här på bloggen, Dagen (och andra) länkar ju hit via Twingly. Fördelen (?) är att jag nu kommenterar betydligt mer än jag annars skulle gjort (på gott och ont?). Nackdelen är att debatten i ”pappers” tidningen riskerar bli lidande om alla bloggare gör som jag.

Tapp eller verklighet?

Vi bor i ett land där många människor per automatik fötts in i en kyrka. Nu talas det om om flykt från denna kyrka biskopar är oroliga och olika strategier diskuteras, när det i själva verket handlar om att människor lämnar det de aldrig varit en del av.
Är det bara jag som tycker det här verkar knäppt? Den här principen gäller allt från frimärksklubbar till politiska ungdomsförbund. Jag kan ju inte gärna vara med i något jag aldrig gått in i. Är det någonstans denna princip gäller så är det en kristen kyrka/församling.

Jag blir inte klok på den församlingssyn som Svenska kyrkan står för. Det rimligaste av allt borde vara att skicka ut ett brev till alla i Sverige och fråga rakt upp ner: Hej! Vill du vara kvar i Svenska kyrkan? Om man sen inte personligen svarar jakanda på frågan (gärna med en kort motivation) så skulle man helt enkelt strykas. (givetvis skulle undantag göras för gamla, sjuka osv ingen skulle strykas mot sin vilja) Alternativt skulle frågan bara gå ut till de som fötts in i kyrkan, alltså inte till de som är döpta.

Det skulle bli ett enormt tapp. Men fördelen skulle var att sen vet Svenska kyrkan vad den verkligen har och utifrån denna sannare bild av verkligheten skulle de kunna bygga upp framtidens Svenska kyrka. Varför inte? Vi i frikyrkan brukar regelbundet uppdatera våra matriklar och medlemsregister. Medlem är endast den som själv vill det, eller? Vi måste anpassa oss till verkligheten gång på gång, varför skulle inte SvK kunna göra detsamma och komma ner från sin upphöjda "statskyrkotron"? Välkomna som en i gänget!

Koskinen säger ”Vi står vid ett vägskäl. Antingen blir vi en folkkyrka eller en sekt”. Vad menar han att de är nu då? Jag som kommen ur frikyrkan kan se många fördelar med att bli mer av en folkkyrka i bemärkelsen en församling där alla är välkomna oavsett var man befinner sig i sin vandring.
Men samtidigt måste det handla om Jesus och hans rike.

Kort och gott: En lokal församling/kyrka är en gemenskap av människor som tillsammans vill följa Jesus i den här världen. Sen må vi kallas oss pingstvänner, EFK:are, Svenska Kyrkan, Missionskyrkan eller vad som helst. Har jag missat nått?