Att vara ledare och höra Gud tala

Jag tror att Gud visar mig saker, jag tror han leder mig och faktiskt talar till mig ibland. Ändå kommer du aldrig höra mig säga från en plattform eller predikstol: "Gud har sagt det och det till mig därför måste ni". Eller "Så säger Herren...". Varför? Jo jag tror att bland det värsta som kan hända i en församling är när ledaren söker stänga av folks förmåga att tänka kritiskt och ifrågasättande. Det är precis så sekter uppstår och människor kommer hur fel som helst. Vem vill gå emot Gud? Vem vill vara i vägen för Guds plan? Svar ingen. Alla tystnar...

Hur gör vi då? Kanske du undrar. Jag tror på bibelundervisning, jag tror att vi kan och ska utmana varandra med Guds rike, med Jesu ord till oss. Det räcker väldigt långt. Du kommer väldig ofta höra mig säga saker som: "Jesus säger så här, vad tror ni det betyder för våra liv?". "Om Guds rike är så här, vad gör det med oss?". Jag tror Gud verkar i såna samtal och i såna processer på ett långt sundare sätt än när ledare slår fast saker från en plattform utan möjlighet till följdfrågor och funderingar.

Riktigt fel blir det när ledare försöker få folk att ge mer pengar med "Gud har sagt det och det till mig, därför måste ni..." eller "Så säger Herren..." Då blir det riktigt illa. Manipulation är bara förnamnet. Ändå händer det gång på gång i våra kyrkor och församlingar. Ibland behöver vi pengar och då får vi naturligtvis sakligt förklara varför och om vi som ledarskap felsatsat så ska vi vara väldigt öppna med det. En tumregel är att saklig argumentation alltid är att föredra framför känsloyttringar om ekonomiska behov uppstår. Om behovet är verkligt och viktigt så går det att visa på det utan att ta till ett manipulativt språk.

Jag gjorde en snabbanalys av de förkunnare jag lyssnar till och läser nuförtiden och kunde konstatera att ingen av dem använder ett manipulativt "kristet språk". De gör stora satsningar på bla nödlidande och betydande insatser i sin omgivning men helt utan: "Så säger Herren" men däremot med en målmedveten fokus på Jesus och hans sändning ut i världen. Jag har så svårt för det här att jag naturligtvis riskerar att slänga ut barnet med badvattnet. En del som säger "Så säger Herren" har naturligtvis hört Herrens röst och har något viktigt att förmedla men deras pedagogik blir helt kontraproduktiv på mig, det får jag jobba på. Paradoxalt nog så verkar det som om det jag upplever som manipulativt är det enda en del kristna förstår. Då blir jag rädd på riktigt...

Hur tycker ni de ledare och pastorer ni mött har tacklat det här? Hur presenterar de det de upplever att Gud sagt? Lämnar de utrymme för prövning och tvivel? Hur många av er möter idag "Gud har sagt" argumentet?

Ett unikt tillfälle för Livets ord. Benny Hinn del två

Här kommer en bloggpost till om Benny Hinn. Två saker sammanfaller på ett spännande sätt. Livets ord offentliggör att Benny Hinn kommer till Europakonferensen och Livets ord kritikern och "avhopparen" Per Kornhall kommer med sin bok om Livets ord. Jag har inte läst boken men huvudtesen tyckts vara att Livets ord fortfarande är en toppstyrd sekt där ingen törs säga emot Ulf Ekman. För mig öppnar sig ett unikt tillfälle för Livets ord att en gång för alla göra upp med det här.

Benny Hinn är utan tvekan en av de mest kontroversiella predikanterna i världen idag. Han har gjort helt sanslösa teologiska uttalanden, dessutom står han för en sammanblandning av givande och mirakellöften som saknar motsvarighet även i mer extrema karismatiska kretsar. Personkulten runt honom och den stab av tjänare han alltid har med sig liknar mer den kring en fåfäng rockstjärna än en Herrens tjänare. Jag har själv som pastor mött det inflytande han kan ha på människor desperata efter ett under. Han står för en livstil i omättlig lyx. Hans tjänst är byggd på hans unika smörjelse och kallelse, en kallelse som enligt honom själv är så unik att inte ens fruns skilsmässa på något sätt får stoppa honom. Givetvis måste Livets ord vara medvetna om allt det här. Vill man verkligen promota ett sånt ledarskapsideal?

Om Kornhall har fel kommer vi att se reaktioner och samtal om det här inifrån Livets ord. Jag uppmuntrar därför alla medlemmar som är kritiska till Bennys besök att ta upp det med era pastorer och ledare, om församlingen är sund så borde det inte vara några problem. Våga föra samtalet offentligt! I EFK skulle det absolut fungera så. I min församling skulle jag önska att mina medlemmar sa stopp om jag tog dit en diskutabel predikant. Speciellt vädjar jag till alla teologer och eftertänksamma personer inom Livets ord. Det är er församling! Säg vad ni tycker. Bevisa att Kornhall och gänget har fel! Visa att ni har ledare och pastorer som lyssnar och är beredda att ändra sig.

Jag uppmuntrar också alla att hålla ögonen på Ulf Ekmans blogg. Om han där är tillmötesgående och inser det diskutabla med Benny Hinn så är det ett stort friskhetstecken. Om han däremot snart kommer att skriva raljerande om "fattigdomsideal" etc och helt och fullt försvarar Hinn och det han står för är det mycket tragiskt. Om han är helt tyst om Hinn är det också märkligt. Bjuder man in en diskutabel person måste man ta ett ärligt och öppet samtal. Utan att överdriva så tror jag att Ulfs sätt att hantera dessa frågor kommer att vara avgörande för Livets ords relation till andra kyrkor i vårt land.

Låt samtalet leva! 

Förmildrande omständigheter?

Jag har funderat mycket kring de ledare och förkunnare jag mött under min uppväxt, speciellt de jag mötte som tonåring och ung vuxen. Jag tänker på läger, konferenser och bibelskolor jag varit på. Det är en sak jag har svårt att försonas med och det är inte misstag och märkligheter unga ledare i gjort i entusiasm, nej det handlar inte heller om människor som som gjort fel men insett det, bet om ursäkt och sen problematiserat sitt eget beteende. (Det har jag själv fått göra många gånger) Nu ska också sägas att de allra flesta ledargestalter jag mött varit sunda och goda föredömen. Tack gode Gud för det! Men det tar inte bort det faktum att en del gjorde ganska så korkade och obegripliga saker.

De jag idag har svårast att försonas med var de i 30-50års åldern som gjorde vansinniga saker, tex knuffade omkull folk i förbönen. Profeterade konstiga saker utan att lämna utrymme för att pröva. Uttalade sig ovist, korkat och kategoriskt på ett väldigt dömande sätt om yttre ting tex, hårlängd och ringar i öronen, musik m.m. Återigen när detta gjordes av unga ledare har jag överseende men inte när allt det ovan nämnda och mer gjordes av ledare som med alla måttstockar borde vetat bättre, borde varit mognare, borde varit barmhärtigare, borde varit visare. Då har jag svårt att se några förmildrande omständigheter.

I mina mörka stunder önskar jag en Nürnberg rättegång eller i alla fall en sanningskommission för dessa ledare. Många av dem är fortfarande i aktiv tjänst...

Hur tänker ni?

De första kristna var en brokig skara

I dagens Dagen så gör Carl-Henric Jaktlund en intressant intervju med Mikael Tellbe. Mikael jobbar på Missionsskolan, Örebro och är en mycket duktig NT-teolog. Han har gjort ett omfattande arbete kring hur den första församlingen styrdes. Den här frågan kommer upp titt som tätt. Det har stundtals funnits en nästan drömsk längtan till "urmodellen". Det helt rätta och enda bibliska sättet att vara församling på.

Tellbe slår hål på den myten, om vi studerar Nya testamentet och dess församlingar så framträder en brokig skara med olika betoningar och modeller när det gäller strukturer. Det verkar finnas en stor frihet i dessa frågor.

Att omfamna mångfalden tror jag är nyckeln till sann gemenskap troende emellan. Istället för att söka sig en bit tillbaka till olika skeenden i kyrkohistorien och mena att man funnit "den rätta modellen" så låt oss gå hela vägen tillbaka till den brokiga begynnelsen då föramlingarna i den spirande Jesus-rörelsen byggdes utifrån bekännelsen att Jesus är Herre och konsekvenser det fick. Låt oss hålla fast vid den bekännelsen, bejaka mångfalden och så bygga Guds rike.

Enhet + Hierarki = Problem

Apropå min förra bloggpost så fortsätter jag på temat hierarkier. Ulf Ekman menade i senaste Keryx att frikyrkans problem är bristen på hierarkier. Inte så konstigt, han är ju själv ledare för en rörelse som bygger på tydliga hierarkier. Samtidigt så bär Ulf på en vision om enhet mellan kristna. Jag har ingen anledning att ifrågasätta den visionen men den här kombinationen av betoningen på hierarkier och enhet känns som att blanda lera och järn. Som jag förstår enhet utifrån bibeln så handlar det om ömsesidighet och respekt. Att man erkänner varandra och godtar varandra med alla de olikheter och skillnader som ändå finns.

Men vad händer om den ena parten säger: "Enhet är att ni som har en annan syn på det här (hierarkier) än vi underordnar er oss"? Kommer inte alltid den som mer betonar ömsesidighet att komma i kläm gentemot den som mer betonar underordnande och hierarkier?

Jag utvecklar det hela lite mer här. Tyck till!

Är brist på hierarki ett stort problem?

Jag är ju som observanta läsare uppmärksammat prenumerant på tidskriften Keryx. I senaste numret så skriver Ulf Ekman en intressant artikel på temat "Kriser i kristenheten idag". Där han vänder sig speciellt mot frikyrkan. Först skissar han en bild av avkristningens hot och möjligheter, jag tycker dock hans fokus är mer på hoten. Alltid när någon skriver om avkristning så undrar jag förresten: När var Sverige påkristnat då? Hur såg det ut? Var det de perioder av väckelse vi upplevt, eller var det under den tid den Lutherska kyrkan hade monopolställning? Var det längre tillbaka? Jag vet faktiskt inte. Inte blir jag klokare av Ulfs artikel. Men han skriver intressant och jag håller med honom om mycket även om jag påfallande ofta inser att våra utgångspunkter skiljer sig åt ganska ordentligt. Jag anar tex att mina (anabaptistiska) influenser inte är hans.

Jag hänger med i det han skriver tills han kommer in på tre exempel på det han kallar "Frikyrkan kollaps". Till att börja med är jag med helt och fullt. Ulf problematiserar bra kring individualismens faror och risken att frälsningen bara blir en personlig angelägenhet. Här ser jag och Ulf samma problem. Vidare så tar han upp problemet med upplevelsecentrering där han går emot risken att vi kristna lätt bara ser oss som konsumenter av underhållning. Även här säger jag ja och amen. Men när Ulf kommer in på det sista problemområdet så byts mina instämmanden mot förvåning.

Det tredje stora problemet för frikyrkan är enligt Ulf att det inte finns någon förståelse för hierarki. Jag upplever den här delen som något av en blind fläck i en annars bra artikel. Ulf skriver så här:

"Rädslan för maktmissbruk är stor och används, rätt eller fel, som ursäkt för att i alla sammanhang minimera behovet av ledarskapsstrukturer och all form av hierarkiskt tänkande. Man älskar tankar som "ledarskap börjar nerifrån" och ser Jesu tjänarattityd som en modell för tjänst"

Det här är enligt Ulf ett stort problem i kristenheten. Det som slår mig är att i stort sett alla gånger jag mött maktmissbruk (i kristenheten) så har det varit från ledare influerade av undervisning från Trosrörelsen/Livets ord. Det är därför märkligt av Ulf att nästan raljera över reaktioner (som kanske ibland blivit överdrivna) på något som han själv faktiskt har en del av. Jag vet inte hur det är nu på Livets Ord men man ger fortfarande ut böcker där följande kan läsas:

"Vi bör behandla och tala till kristna ledare med yttersta respekt. Vi bör tilltala dem formellt och kalla dem 'pastor' och 'sir' eller 'ma'am' såvida de inte uttryckligen önskar något annat. Vi bör hålla ögonkontakt med dem hela tiden under en konversation och inte gå därifrån förrän de har skickat iväg oss eller då vi vet att de talat färdigt med oss". John Beveres bok "Heder" (Livets Ords förlag)

Jag måste erkänna att jag under mina 10 år som pastor aldrig tänkt så här: "Tänk om jag hade mer att säga till om." eller "Tänk om folk fattade det här med hierarkier och lydnad lite bättre" Aldrig. Min brottning har istället varit att få ut människor i tjänst, att få människor att komma fram. Min erfarenhet är att visionen om det allmänna prästadömet behöver betonas 100 gånger mer än hierarkier. Jag skulle vilja påstå att det faktiskt många gånger finns en osund ämbetssyn även i frikyrkan där man tangerar att upphöja pastorn för mycket.

Jag vet inte vilka sammanhang Ulf menar när han skriver att man i frikyrkan vill minimera ledarskapsstrukturer. Det han skriver stämmer i alla fall inte på min erfarenhet från EFK. Jag är (på mest gott men kanske lite ont också) matad med Willow Creek och deras starka betoning på management och ledarskap. Jag anar istället något av en trötthet på det här området. De enda som ropar efter mer auktoritet är möjligen "apostlafalangen" inom pingströrelsen men den vet jag för lite om.

Jag förstår inte hur Ulf kan vända sig emot att man "ser Jesu tjänarattityd som en modell för tjänst". Det finns väl ingen annan väg att gå? Eller?

Ulf skriver vidare:

"Det ligger i detta tänkande att man gör upp med en antik världs- och samhällsbild som man menar Nya testamentet har och som är ålderstigen och obrukbar i ett modernt samhälle"

När jag läser det blir jag riktigt förvånad, därför att jag aldrig mött de här åsikterna. Var får han det ifrån? Ulf kallar den här bristen på hierarki för "en modern världsbild" men är inte just hierarkier en viktig del av det moderna bygget? Mitt intryck i den här frågan är att det är Ulf själv som står fast förankrad i den moderna myllan.

Den undervisning jag mött på det här området har aldrig någonsin tagit avstånd från Nya testamentet. Den har tvärt om betonat att problemet är att den tidiga församlingen så småningom tog över den tidens starka ledarskapsideal. (läs Romarriket). Den kristna församlingens utmaning har alltid varit att göra upp med den här världens starka betoning på just hierarkier. Det var utmaningen då och är det fortfarande. Vi tillhör ett annorlunda rike och en annorlunda gemenskap där de förste blir de sista och de sista de första. Sen är det solklart att underordnande är viktigt. Men aldrig ett underordnande som jag som ledare måste kräva, utan ett som vi ger varandra i ömsesidig kärlek och respekt.

Jag tror den här frågan är mycket viktig. I den hänger hela enhetsvisionen. En enhet som bygger på ömsesidig respekt kommer att vinna, men den som bygger på tilltvingat underordnande, positioner och hierarkier kommer att gå under.

Som vanligt kan jag ju ha missuppfattat eller ha helt fel. Det är därför kommentarfunktionen alltid är påslagen. Vad säger ni? Reagera och korrigera!

För fler artiklar om ledarskap se bla här, här och här.

”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare, och den som vill vara en förste bland er skall vara de andras slav.”
Matt 20:25-27

PS. Det låter kanske som om jag är negativ till Keryx (och Ulf Ekman) det är jag egentligen inte. Jag rekommenderar tidningen och jag uppskattar Ulf och de andra skribenterna. Däremot har jag och många med mig på grund av våra erfarenheter ett stort behov att problematisera så fort hierarkier kommer upp i det sammanhanget. DS

Det här med ledare igen...

Ofta låter det som att framgångsrika ledare nästan med automatik måste lämna trasiga människor efter sig. Det hör liksom till om man vill få något gjort. Ledaren ser något, har fått en vision för något och allt annat måste kliva åt sidan eller ta skada. Så brukar man förklara Lewi Pethrus behandling av oliktänkande. Till viss del är det nog sant, det är inte lätt att vara en driftig ledare utan att trampa folk på tårna men måste man verkligen krossa dem?

Framgångsrika ledare finns det ju på alla områden. Ledare som skaffar sig positioner som de bevakar och utvecklar. Ledare som är bereda att offra allt för sina visioner. Ledare som med framgång driver sina företag/rörelser/kyrkor/partier/organisationer framåt. Kosta vad det kosta vill.

Men frågan som inte lämnar mig någon ro är: Vad är signifikativt för kristet ledarskap? Jag tycker frågan är superviktig. Behöver vi rentav omvärdera vår syn på en del driftiga kristna ledare? Lämnade de helt enkelt för många skadade efter sig för att tjäna som exempel i kristuslikhet, trots enorma framgångar? Jag bara undrar. Kommentera gärna.

Ledig vecka, vägra leda

Den här veckan är jag ju ledig. Som pastor är det ofta svårt att vara riktigt ledig, människor ringer och olika saker propsar på ens uppmärksamhet. Jag är inte en sån där ledare som ständigt pekar med hela handen och säger åt folk vad de ska göra, ändå är det det som ofta förväntas av mig. Det är inte helt enkelt att hantera och jag vet att den typen av ledarskap ibland behövs men jag känner mig aldrig riktigt bekväm i den rollen.

Jag har själv svårt för ledare som alltid vill bestämma och avundsjukt vakar över sin position. Vi jobbar på att skapa en miljö där alla kan bidra, där alla är viktiga och där vi uppmuntrar människor att ifrågasätta och tänka själva. Det här är extra aktuellt för i församlingen har vi en familj som precis lämnat Mormonkyrkan i stan. De berättar om en miljö där egna initiativ och egna funderingar sågs som ett hot. Alla skulle stöpas efter samma mönster, alla skulle "veta" samma sak. Tyvärr behöver vi inte gå så långt som till Mormonkyrkan för att se dessa tendenser, de finns också i "vanliga" kyrkor.

Den här videon med Peter Rollins tilltalar mig, den ger helt klart ett annat perspektiv på det här med ledarskap än vad som vanligen lyfts fram:

Vad har ni för erfarenhet av det här?

Men hallå! Inte tänker ni väl så här nu för tiden...

Läste precis en recension i Dagen (Tack Marcus P för tipset). Det är den amerikanske pastorn John Beveres bok "Heder" (Livets Ords förlag) som recenseras av Dagens kulturredaktör Inger Alestig. Hon ställer bra frågor och jag delar till fullo hennes kritik (tyvärr bara tillgänglig för prenumerationer). Inger citerar följande från boken:

"Vi bör behandla och tala till kristna ledare med yttersta respekt. Vi bör tilltala dem formellt och kalla dem 'pastor' och 'sir' eller 'ma'am' såvida de inte uttryckligen önskar något annat. Vi bör hålla ögonkontakt med dem hela tiden under en konversation och inte gå därifrån förrän de har skickat iväg oss eller då vi vet att de talat färdigt med oss".

Jag blir minst sagt lite förvånad att man fortfarande promotar den här ledarstilen på Livets Ord. Jag skrev redan 2004 en insändare om det här och jag trodde faktiskt att man lagt ner de här absurditeterna (okej, inte beroende på min insändare, det vore aningen högmodigt att tillskriva sig själv sån betydelse, utan pga en sund utveckling). Bevere skriver tex att en pastor aldrig bör hämtas i en smutsig bil, han tar det som ett exempel på grov respektlöshet. (just det här med ostädade bilar verkar vara något han upprörts mycket över) Well, så här såg min bil ut i morse när jag skjutsade barnen. Beverer Be aware!

Allvarligt talat, jag har blivit hämtad i ganska så ruffiga bilar. Har det någonsin stört mig det minsta? Svar: Aldrig. Tvärt om så känner jag gemenskap med andra som inte hinner med bilen och prioritera annat i stället.

Jag har i ganska så många bloggposter gått igenom den period i mitt liv då jag verkligen var influerad av Livets Ord och trosrörelsen under 1990-talet. Nu har jag ett ganska bra förhållningsätt till det hela, jag har skrivit av mig min kritik, och de "livets ordare" jag möter idag är vettiga och reflekterande människor. Jag har funderat på ett studiebesök i Uppsala för att se förändringen med egna ögon. Vore väldigt spännande och se om teorierna i Beveres bok i dag praktiseras på Livets Ord. I hope not!

Här är en fråga speciellt till mina läsare inom trosrörelsen. Hur är det? Skulle du kunna hämta Ulf Ekman (eller någon annan ledare) i samma bil du just skjutsat barnen med till Dagis? Skulle du förresten kunna tilltala personen ifråga utan att hänga på "pastor" innan förnamnet? Känner du dig förresten helt i bekväm i ledarens sällskap?

Det här är oväsentligheter, kanske någon tycker. Tvärt om, det är bland annat de här småsakerna som avgör om en ledare är värd att följas eller inte.

Uppdaterat 16:40 Jonas Melin tipsar i kommentarerna om Are Karlsens blogg där han skriver om konsekvenserna av Beveres förkunnelse. Extra tråkigt att Are har med ett ljudklipp som visar att en av mina gamla hjältar Colin Urquhart verkar ha spårat ur. Jag hörde Colin första gången 1987 i Hedemora, verkligen tråkigt.

En fråga om postmodernitet

Jag tror att många av problemen som Carl-Henric Jaktlunds intressanta artiklar om "kyrkflykten" lyfter upp har att göra med att vi inom kyrkorna misslyckats med att se det stora paradigmskiftet från det moderna till det postmoderna. Det moderna sättet att tänka släpper så sakteliga sitt grepp om oss svenskar medan det postmoderna kommer mer och mer. Mest märks det naturligtvis hos de yngre.

Vi måste inse var vi befinner oss och likt sanna missionärer ha grepp om denna nya spännande men också utmanade värld. Observera att jag inte på något sätt är oreserverat positiv till postmodernismen men det är där vi finns och det är den vi har att möta. (Däremot tror jag att vi i många fall svalde modernismen med hull och hår, därav många av våra problem. Det är aldrig någon bra idé att gifta sig med tidsandan)

Så här skrev jag den 5 oktober 2007 för att visa på skillnaderna. Jag vet att detta är rysligt förenklat men jag är övertygad om att det här är väldigt, väldigt viktigt.

• Moderna människor vill tro innan de tillhör.
  
• Postmoderna människor vill tillhöra innan de tror.
  
  
• Moderna människor frågar sig: ”stämmer det?”
  
• Postmoderna människor frågar sig: ”funkar det?”
  
  
• En modern metafor på tron: Ett beslut.
  
• En postmodern metafor för tron: En resa.

• En modern inställning till lärjungaskap: Lär jag mig rätt saker? Gör jag de rätta sakerna?
• En postmodern inställning till lärjungaskap: Rör jag mig åt rätt håll?
  
  
• Moderna tankar om gemenskap: Gemenskapen är medel för ett mål.
  
• Postmodern tankar om gemenskap: Gemenskapen är målet.
  
  
• Ett modernt förhållningsätt till evangelisation: Övertyga och ge svar.
  
• En postmodernt förhållningsätt till evangelisation: Var närvarande, ställ frågor.

Hur påverkar det här vårt sätt att vara församling?

• Från olika program till processer

• Från olika modeller till ett missionellt sätt att tänka

• Från likriktning till en mängd olika uttryckssätt

• Från proffsigt till passionerat

• Från sittande till sändande

• Från fokus på beslut och avgöranden till fokus på lärjungaskap

• Från en ”kom hit till oss” mentalitet till en ”gå ut” mentalitet

Vad säger ni?

PS. Jag rekommenderar verkligen "Kristen på nytt sätt" av Brian McLaren. Vi håller på och läser den i församlingen och aha-upplevelserna är många. DS

Ingen Segerrapport

Först blev jag glad när jag igår hörde om Johannes Amritzer planerade församlingsplantering. Jag är nämligen skeptisk till när stora församlingar lägger gåvor på hög och tyckte Märsta gjorde rätt som knoppade av sig. Tyvärr var det inte så bra som jag hoppades. Det hela har tydligen sin grund i nån sorts konflikt, jo jag vet att Paulus och Barnabas också bråkade men det är ändå beklämmande när kristna ledare inte kan samarbeta. Ingen segerrapport direkt...

Sven Bengtsson skriver väldigt öppet om det hela på sin blogg och Amritzer är entusiastisk som vanligt. Jag hoppas verkligen att det blir bra för båda parter i slutändan och jag tror verkligen att nya församlingar behövs i Stockholm. I wish them all the best!
(Jaktlund har lite mer info på sin blogg)

Samtidigt så styrker det här mina misstankar mot starka ledarskapsmodeller á la apostoliska nätverk och liknande men det är en annan bloggpost.

Vikten av berättelser

Jag älskar berättelser, jag förstår mitt liv genom berättelser. Den berättelse jag önskar ska prägla mig mer än alla andra finner jag i bibeln och jag är inte ensam. Allt talar för att människor vill ha berättelser.

Jag träffar ofta ungdomar som kan återberätta varje avsnitt av vilken TV-såpa som helst. Varför? Jo de behöver berättelser att förstå sina liv utifrån. Som en som predikar regelbundet blir det här mer och mer tydligt. Frågan som finns hos varje åhörare är inte i första hand:
Vilket ämne är det här? Vilka punkter har han?
Frågan är istället den här:
Vad handlar den här berättelsen om egentligen?
Berättelser rör vid oss på ett sätt som torra fakta aldrig kan, berättelser gör mer med våra liv än instruktioner någonsin kan.

Jag läser just nu i Seth Godins bok: Tribes: We Need You to Lead Us. Ärligt talat har jag svårt med mycket av sk "managementlitteratur", men den här boken har onekligen sina poänger. En av hans huvudteser är att berättelser skapar förändring. Det är lätt att hålla med honom. Var det inte precis det här som Jesus gjorde? Han gav människorna en annan berättelse att förstå sina liv utifrån när han målade upp visionen om sitt rike.
Så här skriver Godin:

People don't believe what you tell them.
They rarely believe what you show them.
They often believe what their friends tell them.
They always believe what they tell themselves.

What leaders do: they give people stories they can tell themselves.
Stories about the future and about change.

Vad säger ni, stämmer det här?
PS. Precis samma resonemang finner du här.

Varför så hårda?

Såna här berättelser än tyvärr inte ovanliga. Även om det är anmärkningsvärt att det inte var 50- eller 60-talet utan 90-talet det handlar om. Lite orättvist av mig som EFK:are att skriva så här kanske, men påfallande ofta är det från pingstsammanhang jag minns "hårda bröder" med mörk blick och rynkad panna. Samtidigt har det stora flertalet pingstpastorer jag mött varit varma och genuina människor och den här "hårdheten" har förekommit även i EFK och andra frikyrkosamfund, trosrörelsen inte att förglömma.
Men var det än dyker upp så är det skakande att höra manipulativa och osäkra ledares triumfkort: "Rör inte Herrens smorde"*.
Jag håller helt med Stig Öberg när han säger:
"Vi borde göra upp med gammal dålig teologi och möta människor som bär sår utifrån den."
Däremot tror jag han är väl optimistisk när han fortsätter med att säga:
"Det berodde inte på illvilja eller elakhet". Tyvärr tror jag Stig har fel här. Jesus kallades ju för syndarnas vän, det var ju de som misslyckats som tydde sig till honom. Missar man den här grundbulten i evangeliet är det svårt med andra tolkningar än just illvilja och elakhet.

Jag är väl också präglad av min historia, min farfar blev under 60-talet utesluten från en pingstförsamling bara för att han ifrågasatte en uppenbart korrupt pastor. Med tanke på pingströrelsens bagage när det gäller den här ledarkulturen så blir jag lite skrämd när jag ibland hör yngre pastorer klaga på hur lite de har att säga till om för att sen pratar om "apostlar" med något drömskt i blicken. Men kanske är jag orättvist igen.

Jag är nu själv pastor sedan snart tio år och helt ärligt, jag begriper inte hur de resonerade, dessa "hårda bröder"? Vilka vinster såg de med sin hårdhet? Ärligt, jag förstår inte? Vilken "andlig ledare" skulle kunna spela ut "Rör inte Herrens smorde kortet"* för att få sin vilja igenom och sen någonsin kunna se sig själv i spegeln igen? Jag bara undrar?

*Med "rör inte Herrens smorde" menar jag alla hot och liknande som en pastor menar sig kunna uttala utifrån sin position. Vidare syftar jag på tendensen att använda tilltal från Herren som medel att tysta kritik. Illa, illa.

Varför motstånd mot kvinnor?

Jag är ju lite lagd åt "anabaptisthållet". Så när det gäller ämbetssyn brukar jag (skämtsamt) säga att jag är emot präster överhuvudtaget när frågan kommer vad jag tycker om kvinnliga. Innan någon blir arg, jag vet att det finns fantastiska ledare, herdar, evangelister, lärare m.m. som råkar vara präster, både manliga och kvinnliga. Men det här är inte en post om ämbetssyn. (Även om den naturligtvis spelar in). Det här handlar om det motstånd mot kvinnligt ledarskap som finns i stora delar av kristenheten, från katoliker till sydstatsbaptister. Jag förstår det inte. Inte alls!

Skulle du kunna tänka dig Jesus säga till kvinnorna vid graven: "Hör ni tjejer berätta inte om min uppståndelse för någon. Det är bättre att Petrus och grabbarna gör det. Ingen lyssnar ju på er ändå."? Nej, tänkte väl det! För mig känns det helt omöjligt med en sån bild av Jesus.

Eller tänk dig följande: En kvinna har gåvan att kommunicera, (någon som lyssnat på kvinnor någon gång?) hon har ledarskapsgåvor i sitt liv (någon som sett en mamma i aktion?) och hon brinner för Guds rike. Hon känner sig kallad till tjänst som antingen bibellärare/pastor/präst/evangelist/äldste etc beroende på tradition. Vad händer? Jo Gud blir arg! Varför? Därför att han inte tycker om kvinnor som undervisar och predikar. Ärligt. Känns det rimligt? Tänkte väl det! Det är inte den Gud du möter i evangelierna.
(Priscilla i apg 18:26 var förresten precis en sån kvinna)

Jag försöker verkligen förstå hur de sk "kvinnoprästmotståndarna" tänker. Det finns bibelord som skulle kunna tolkas åt deras håll, men ser man till sammanhanget ter sig de tolkningarna inte alls lika självklara. (Som Paulus: "Kvinnan ska tiga i församlingen" tex). Det finns å andra sidan en hel del bibelord som med lätthet kan tolkas som att Gud inte har några som helst problem med kvinnor i förkunnelse/ledarskap på olika sätt. Den Gud vi möter i bibeln ser till hjärtat.

Då kommer frågan: Varför i hela fridens namn väljer man det alternativ som utesluter en massa duktiga människor från tjänst i Guds rike? Jag hänger inte med!

Dagen uppmärksammar just nu att det är 50år sen Svenska kyrkan fick kvinnliga präster.

Uppdaterat den 2 oktober: Här är två insändare på samma tema. Den ena resonerar mer som jag och den andra tvärs om. Katoliken Birgitta Gustafsdotter skriver så här: "I all "modern" strävan efter ekumenik, tror jag att ämbetsfrågan har en nyckelposition.". Som förespråkare för det allmänna prästadömet tror jag hon har rätt. Även om våra slutsatser blir helt olika.

"super-ledaren" vs. "tjänar-ledaren"

En av mina favoritbloggar är Kamp Krusty där Brant Hansen skriver. Igår hade han en helt suverän klassificering av två ledarskapstyper. Vad säger ni om detta?:

En "super-ledare": Vill ha en plattform att säga något från
En "tjänar-ledare": Har något att säga

En "super-ledare": Det känns nästan som om du känner hans familj, han är ju din ledare
En "tjänar-ledare": Du tillåter honom att påverka ditt liv, därför att du känner hans familj

En "super-ledare": Vill att du ska veta att han är en ledare
En "tjänar-ledare": Du undrar om han ens vet att han är en ledare

En "super-ledare": Älskar idén med evangeliet och idén med församlingen
En "tjänar-ledare": Älskar Gud och de faktiska människor Gud för i hans väg

En "super-ledare": Är en fantastisk talare men beskriver sig själv som " en inte vidare social person"
En "tjänar-ledare": Gör sig själv till en social person

En "super-ledare": Vill hjälpa dig att hitta din plats i hans organisation
En "tjänar-ledare": Vill helt enkelt att du hittar din plats

En "super-ledare": Träffar dig för att berätta om sin vision
En "tjänar-ledare": Vill träffa dig punkt

En "super-ledare": Är en visionär som vet hur framtiden ser ut
En "tjänar-ledare": Vet hur det ser ut hemma i ditt kök

En "super-ledare" säger: Om något är värt att göras så skall det göras med excellence
En "tjänar-ledare": Vet inte alltid ens vad som "är värt att göra"

En "super-ledare": Investerar tid i dig om du är en nyckelperson
En "tjänar-ledare": Slösar tid på dig för att du är du

En "super-ledare": Berättar om synder i det förflutna
En "tjänar-ledare": Berättar om synder han brottas med nu.

En "super-ledare": Är djupt inne hotad av andra ledare
En "tjänar-ledare": Har inget att förlora

Finns det "särskilda" kristna?

Dagen skriver om en konferens med inriktning mot "vanliga" kristna, s.k. "lekmän" i Svenska Kyrkan som ordnats av Arbetsgemenskapen kyrklig förnyelse. Det hela handlar om att lyfta upp lekmännens betydelse i kyrkan. "Men de som egentligen är kallade att utföra mission är ju alla vanliga kristna." står det i artikeln. Till min glädje så problematiserar man lite kring själva ämbetssynen, en av föredragshållarna professorn i kyrkovetenskap Sven-Erik Brodd menar:

"Sven-Erik Brodd pekade på att det i kyrkohistorien ofta funnits tendenser att se de vigda som lite mer heliga och bättre kristna än andra. Som en reaktion på det förde bland annat den pietistiska traditionen fram det allmänna prästadömet, men den pietistiska tolkningen ledde till att det allmänna och särskilda prästadömet sattes mot varandra och att det blev en fråga om att dela på makten i kyrkan."

Frågan är bara var i Nya testamentet man hittar "det särskilda prästadömet"?
Som jag läser min bibels så är alla kristna "särskilda" präster:
"Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus." 1 Pet 2:9

Det enda helt unika prästämbete jag kan hitta är Jesus som allas vår överstepräst:
"När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse." Heb 4:14

Jag utvecklade de här tankarna lite mer i en insändare för ett tag sedan.

Sen är jag naturligtvis positiv till att kristna sporras till tjänst, jag är övertygad om att konferensen är viktig jag hoppas verkligen att många blir uppmuntrade i sin sändning ut i världen. Jag har bara så svårt för det här med "ämbeten". Det är väl anabaptisten i mig som gör sig påmind.

Vad tycker du?

Jag har ju kritiserat ledare som pekar med hela handen och inte lyssnar på andra. I går var jag med om motsatsen. Jag och lillkillen åkte till tandläkaren för att kolla upp en tand som inte kommit än. Den tappades i december och hålet gapar fortfarande tomt. Nåväl, när vi kom dit så undersöker tandläkaren sen säger han till tandsköterskan: "Vad tycker du?", hon svarar: "Gör som du vill". Han tittar på henne och frågar: "Ska vi röntga?" hon svarar: "Gör som du vill". Sen tittar de frågande på mig. Jag kände mig aningen villrådig av det hela, jag anser mig vara en hyfsat allmänbildad person med vissa kunskaper inom tex teologi men vid tänder går det en gräns.

Tillslut så röntgar man och allt är lyckligtvis i sin ordning. Alla tänder finns där inne och väntar på att få komma ut (och lillkillen tyckte det var skoj med den Star Wars liknande röntgenapparaten). Det blev på det hela taget en lyckad liten utflykt, vi blev vänligt bemötta och Sverige är fantastiskt där oroliga föräldrar kan få sin barn röntgade utan att det kostar en krona!

På vägen hem slog det mig att jag gärna vill vara med och tycka och ha åsikter om det är något jag är insatt i. Annars vill jag helst att någon annan tycker och tänker åt mig. Lite paradoxalt va? Vad tycker du?

Ledarskap på ett sätt?

Jag har funderat på det här med ledarskap. Jag är lite kluven inför detta, därför att det oftast endast är en sorts ledare som lyfts fram och det är "peka med hela handen ledaren". Den som inte bryr sig om vad folk tycker, den som går sin egen väg., den som är beredd att köra över människor för att få sin vilja igenom. Jag respekterar de här ledarna, jag vet att kyrkohistorien är full av dem och att de åstadkommit oerhört mycket.
Det är bara ett problem, jag vill inte följa dem!

Ni har alla hört det. "Hur vet du om du är en ledare? Jo du har folk som följer dig." Jag skulle vilja problematisera det här lite och ni får gärna tänka med mig här.

Är det inte så att olika människor följer olika ledare? Jag har väldigt svårt för "peka med hela handen" typen, däremot följer jag gärna någon som bryr sig om vad jag tycker, som lyssnar och ger ett ödmjukt intryck. Jag inbillar mig att jag är en sån ledare. (vill i alla fall vara). Jag tror till och med att den senare ledartypen på ett sätt har lättare att leda i ett postmodernt sammanhang.

Vad tror ni, är det fortfarande "peka med hela handen" som gäller eller vilka är alternativen?

Livets Ord i Dagen del 6

Dagens artiklar om Livets ord behandlar ledarskpasfrågan. Här har jag några invändningar, men först. Jag är själv en sån ledare som gärna leder med andra, som gärna samtalar och är tillmötesgående. (ibland kanske för mycket) Jag är inte någon "peka med hela handen typ". Jag är alltså väldigt olik Ulf Ekman, i bland fruktar jag att det måste till "peka med hela handen ledare" för att få något gjort i Guds rike. Kolla bara på Lewi Pehtrus tex. Så i den bemärkelsen kommer jag till korta. Nu vet ni lite hur jag är.

När det gäller ledarskapsfrågor har jag för det första ingen egentlig praktiskt erfarenhet av Ulf Ekmans ledarskap. Men en sak som slår mig när jag tänker tillbaka till trosrörelsen på 80-90-talet är den betoning på underordnade som man ofta mötte i dessa sammanhang. Som jag minns det så gick man initialt väldigt hårt åt det man kallade "religiösa andemakter" som fanns i de gamla sammanhangen (motstånd mot lovsång, motstånd mot "frihet", osv). Men efter några år när folk började ställa nya frågor så började man istället att betona underordnade väldigt starkt. Nu talade man inte längre om "religiösa andemakter" utan nu var det istället "upprorsandar" som var problemet när människor kände sig tveksamma och frågade. Människors egna initiativ och visioner som inte stämde överens med ledarens stämplades som uppror.

Detta mötte jag dock inte på Livets Ord utan mer i mindre närliggande församlingar. Jag mins en pastor i en trosförsamling som sa: "Om jag har fel så ska ni ändå lyda mig, er uppgift är att underordna er. Gud dömer mig om jag har fel. Er dömer han om ni inte lyder".
Med sådana pastorer så behöver man inga andemakter överhuvudtaget, man har händerna fulla ändå! Men lite av den här kulturen odlades ändå från Uppsala som jag minns det.

Sen har vi hela "visa respekt för pastorn" grejen. Jag har vänner inom LO som korrigerade mig när jag sa Ulf (sa man "Uffe" så kunde blickarna mörda). De gjorde det vänligt men bestämt: "vi säger Pastor Ulf". Jag minns att man var väldigt beroende av att saker sanktionerats från plattformen, jag kommer tex ihåg en vän som konstaterade att nu var det okej att läsa Peter Halldorf för det hade Pastor Ulf sagt. Det lät lite märkligt i mina öron. Jag reagerade mot hela titelgrejen med en insändare i Dagen 2004 (läs den som pdf här) Det har gått några år sen dess och insändaren känns kanske inte helt relevant idag.

Många av dessa trospastorer distanserade sig också från "vanligt folk". Här anar jag en märklig ämbestssyn. Intressant att Ulf Ekman även i Dagens artikel betonar ämbetet. Ett arv från den Lutherska kyrkan månntro? Flera av de här pastorer vet jag ångrar sig idag och har lagt om stil och det är ju jättebra. Men jag är nyfiken på varför man i första hand valde det här mer auktoritära och hierarkiska sättet att tänka kring ledarskap? När jag frågar brukar man peka på den klassiska frikyrkopastorn som en mes/tönt som inte har något att säga till om. Men är det hela sanningen? Måste en ledare vara auktoritär för att få något gjort i Guds rike? Vad säger ni?

Jag rekommenderar Jonas Melins på Barnabasbloggens tankar kring ledarskap. Del 1, del 2.

Livbojens färg och form

Jag är ju en av dem som ivrar för "emerging tänket". Jag funderar mycket på hur vi ska presentera evangeliet för vanliga svenskar. Hur ska vi "klä det" så folk kan ta emot? Nu har jag till viss del börjat att ifrågasätta mig själv här.
Två möten med två olika kristna ledare har gjort intryck på mig, dels träffade jag för några veckor sedan Göran Oscarsson, pastor i Korskyrkan, Gävle. Dels träffade jag nu i helgen Carl-Erik Sahlberg, präst i Clara kyrka, stockholm. Dessa män är olika på många sätt, men det finns viktiga likheter: Båda är oerhört Jesus centrerade och båda leder församlingar som för väldigt många människor till tro. Man skulle kunna säga att Korskyrkan representerar en av de frikyrkoförsamlingar som leder flest till tro. Clara representerar den församlingen i Svk som lyckas bäst med detsamma. Jag känner mig ödmjuk inför dessa ledare och de församlingar de tjänar. Ingen av dem verkar så där värst intresserad av att kulturanpassa evangeliet, deras fokus verkar ligga 100% på att berätta om Jesus. En sak som slår mig är att de båda satsar mycket på socialt/diakonalt arbete (speciellt Clara) och därmed även når de utslagna. Carl-Erik berättade att det var när de satsade på att nå de lägsta som de nådde alla. Nu har de både uteliggare och direktörer på sina Gudstjänster.

Efter att ha samtalat med dessa båda så kom en bild till mig. En människa som håller på att drunkna struntar fullkomligt i om livbojen är omodern, modern eller postmodern. Den drunknande klamrar sig fast för blotta livet oavsett vilket! Är ni med? Kanske blir det här perspektivet verkligt när man lever mer nära de människor där det bokstavligt talat handlar om död och liv? Gissa om det här utmanar mig! De människor jag trivs med sitter mest och plaskar lite i vattnet med fötterna och kan mycket väl tänka sig att ha synpunkter på livbojens färg och form. Hänger ni med hur jag tänker?

Jag har verkligen inte kastat emergent tänket överbord. Men jag påminns på nytt om vad allt handlar om: Jesus. Sen tänker jag fortsätta fundera på hur jag på bästa sätt kan presentera evangeliet, väl medveten om att det troligtvis även för mig handlar om att sträcka sig till de allra lägsta. (Här är förresten många "emergent församlingar" i USA stora föredömen)

Vad säger ni mina emergent vänner, vad kan vi lära oss av dessa båda församlingar?