Nu släpper jag Benny Hinn med: "Vad var det jag sa"

Det är väldigt sällan fruktbart att säga: "Vad var det jag sa". Men jag gör det ändå. Jag har konsekvent varnat för den typ av andlighet och kristendomstolkning som Benny Hinn står för. Ibland har jag känt mig både antikarismatisk och som en "Party Crasher".

När nu hela Hinn-affären är över är jag stärkt i min skepsis. Jag delar helt Håkan Arenius uppfattning när han slår fast att det här aldrig hade behövt äga rum om Livets ord ödmjukt lyssnat på den väl underbyggda kritik mot Hinn som faktiskt finns från hela världen.

I dagens Dagen så undersöks sanningshalten i en rad av Benny Hinns påståenden, föga förvånade är mycket väldigt tveksamt. Lite mer förvånade är att Benny Hinn säger sig vilja ha hjälp av både Ulf Ekman och Stanley Sjöberg. Det är positivt! Han ångrar enligt uppgift sina uttalanden som han kallar "felformuleringar". Men för mig är det uppenbart att det handlar mer om en felaktig teologi i botten än bara olyckliga formuleringar.

Säger man att Jesu kropp var av ett annat material än vanliga kroppar och liknande så är det en del av ett större tänk. Säger man att vi är våra andar men inte våra kroppar så visar det ett i grunden annat sätt att se på tillvaron än det som bibeln och kristen tro presenterar. Men Hinn menar ändå att det bara handlar om felformuleringar: "Han säger inte i det här läget att han har någon teologi att omvända sig ifrån" enligt Stanley Sjöberg.

Det är ändå bra att Hinn vänder sig till Sjöberg och Ekman. Han verkar genom det ändå visa på en villighet att ompröva och ändra sig. Emanuel Karlsten funderar på hur det ser ut med kritiken mot en person som Hinn. Är han bara omgiven av "ja-sägare"? I så fall är det djupt tragiskt. Den diagnos Stanley Sjöberg sätter på Benny Hinn är talande och faktiskt ganska sorglig: ”en bländande estradör och stor evangelist, och samtidigt en väldigt bräcklig personlighet”.

Slutligen så konstaterar jag att min kommentar på Stefan Swärds blogg fått återklang på nätet. Stefan svarar mig också igår kväll. Jag gillar som sagt Stefan, men här tänker vi visst olika.

Slutligen. Hjälp mig att fundera kring:
"Myten om det överkokande vattnet"

Inga mirakler, bara missriktad förväntan och brustna förhoppningar

I dagens Dagen så skriver Anders Gustafsson ett bra reportage om Benny Hinn, han lyfter på ett balanserat sätt fram alla de tveksamheter som omger Hinns verksamhet. Bristen på dokumenterade helanden, lyxliv etc. Reportaget bygger till stor del på en CBC:s utmärkta dokumentär. Men Anders har också ställt frågor till svenska profiler. Torsten Åhman står för en klockren beskrivning när han menar att orsaken till att Benny Hinn och andra som honom drar fulla hus är att vi inte "gjort upp med svärmeriet".

Ulf Ekman talar däremot väldigt luddigt om "stark Gudsnärvaro". Men jag undrar, är det vist att överhuvudtaget koppla "Gudsnärvaro" till jättelika "kristna jippon" som de shower Hinn står för? Jag är väldigt tveksam. Tänk om hela upplevelsen, alla effekter, trick och knep endast bidrar till en förljugenhet som ytterligare främjar oss från att bli verkliga människor som på ett realistiskt sätt hanterar våra liv och våra omständigheter? Tänk om det helt enkelt handlar om verklighetsflykt?

Jag kände mig väldigt träffad av Peter Rollins analys när han skriver om vad vi som församlingar erbjuder människor. Han menar att vi till varje pris måste undvika just förljugenhet och att lova för mycket. Peter skriver:

In the collectives that I am part of such promises are avoided. Rather the good news comes down to offering people the possibility of facing up to their suffering and darkness and sharing them with others in some (often ritualistic) way. The good news is found in offering those present the space to face their anxieties (rather than repressing them or falling into dispair) and develop the courage to embrace them. This of course is not something that brings in the masses. Stadiums are more often filled by smiling men in good suits offering a lot more (in exchange for a little cash).

Det här perspektivet verkar helt saknas hos Ulf Ekman, enligt reportaget önskar han tvärtom att skeptiska nordeuropéer gick till de här sammanhangen med lite mer sympati. Vad menar han? Ska vi frivilligt låta oss luras in i verklighetsflykt?

Må Gud bevara oss från en religion som blir likt opium, en religion som ger oss engångskickar och upplevelser men som lämnar oss hungrigare än när vi kom. En religion som lovar guld men lämnar oss med sand och må Gud bevara oss från de som skor sig och lever i lyx på grund av dessa våra förhoppningar.

Nej Agnarsson och Ekman, det handlar inte om cynism. Jag är bara ledsen, ledsen och bekymrad. 

Ett unikt tillfälle för Livets ord. Benny Hinn del två

Här kommer en bloggpost till om Benny Hinn. Två saker sammanfaller på ett spännande sätt. Livets ord offentliggör att Benny Hinn kommer till Europakonferensen och Livets ord kritikern och "avhopparen" Per Kornhall kommer med sin bok om Livets ord. Jag har inte läst boken men huvudtesen tyckts vara att Livets ord fortfarande är en toppstyrd sekt där ingen törs säga emot Ulf Ekman. För mig öppnar sig ett unikt tillfälle för Livets ord att en gång för alla göra upp med det här.

Benny Hinn är utan tvekan en av de mest kontroversiella predikanterna i världen idag. Han har gjort helt sanslösa teologiska uttalanden, dessutom står han för en sammanblandning av givande och mirakellöften som saknar motsvarighet även i mer extrema karismatiska kretsar. Personkulten runt honom och den stab av tjänare han alltid har med sig liknar mer den kring en fåfäng rockstjärna än en Herrens tjänare. Jag har själv som pastor mött det inflytande han kan ha på människor desperata efter ett under. Han står för en livstil i omättlig lyx. Hans tjänst är byggd på hans unika smörjelse och kallelse, en kallelse som enligt honom själv är så unik att inte ens fruns skilsmässa på något sätt får stoppa honom. Givetvis måste Livets ord vara medvetna om allt det här. Vill man verkligen promota ett sånt ledarskapsideal?

Om Kornhall har fel kommer vi att se reaktioner och samtal om det här inifrån Livets ord. Jag uppmuntrar därför alla medlemmar som är kritiska till Bennys besök att ta upp det med era pastorer och ledare, om församlingen är sund så borde det inte vara några problem. Våga föra samtalet offentligt! I EFK skulle det absolut fungera så. I min församling skulle jag önska att mina medlemmar sa stopp om jag tog dit en diskutabel predikant. Speciellt vädjar jag till alla teologer och eftertänksamma personer inom Livets ord. Det är er församling! Säg vad ni tycker. Bevisa att Kornhall och gänget har fel! Visa att ni har ledare och pastorer som lyssnar och är beredda att ändra sig.

Jag uppmuntrar också alla att hålla ögonen på Ulf Ekmans blogg. Om han där är tillmötesgående och inser det diskutabla med Benny Hinn så är det ett stort friskhetstecken. Om han däremot snart kommer att skriva raljerande om "fattigdomsideal" etc och helt och fullt försvarar Hinn och det han står för är det mycket tragiskt. Om han är helt tyst om Hinn är det också märkligt. Bjuder man in en diskutabel person måste man ta ett ärligt och öppet samtal. Utan att överdriva så tror jag att Ulfs sätt att hantera dessa frågor kommer att vara avgörande för Livets ords relation till andra kyrkor i vårt land.

Låt samtalet leva! 

Suck! Benny Hinn kommer till Livets Ord

Väl hemkommen från en internetfri semester på Legoland så läste jag ikapp mejlen och nyheterna. En sak förvånar mig och det är att den amerikanska "super-predikanten" Benny Hinn kommer till Livets Ords Europakonferens i sommar. Flera andra bloggare har berört detta bla Monica Olsson Kolkman, Carl-Henric Jaktlund och Markus Wallgren. Jag trodde faktiskt att Livets Ord distanserat sig från de värsta överdrifterna när det gäller framgångsteologi och pengafixering.

Jag trodde att de börjat lämnat den totala människofokusering som predikanter som Benny Hinn står för. Benny Hinn lever på folks längtan efter mirakler, han fyller jättelika arenor världen över. Är det fel? Det blir fel därför att undret och miraklet är knutet till honom. Du får det om du ger pengar till hans tjänst, till hans smörjelse. Jag har sett hans tiggarbrev och det är ingen trevlig läsning. Kopplingen mellan att ge pengar och under borde göra att Livets Ord av idag drar öronen åt sig. En gång var han en av mina favoritpredikanter, men inte längre. Han utnyttjar helt enkelt desperata människor. Jag vill återigen påminna om Torsten Åhmans debattartikel i Dagen från 2003, den är lika aktuell nu som då. För mig känns det som om Livets Ord tar ett kliv 15 år bakåt i tiden...

Vad säger Livets Ord genom att kalla en predikant som Benny Hinn? Jo man säger att det är okej för kristna ledare att hota sina kritiker med "smörjelsen", dvs att mena att kritiker drar på sig Guds straff, något som Hinn gjort sig ökänd för. Man sanktionerar genom att kalla honom tvivelaktiga mirakel-löften bara folk ger pengar. Man säger vidare att det är helt okej för "super-predikanter" att vältra sig i lyx och jet-plan. Allvarligt? På vilket sätt utmanar en rik snubbe med eget jet-plan och slott vår livstil och våra avgudar?

Varför? Har ärligt talat inte en aning....

Varför är jag då förvånad?

• Jag har i bloggvärlden mött många reflekterande och skarpa teologer från Livets Ord som jag uppfattat stått för något helt annat än den typ av teologi och livstil som Hinn står för. Jag trodde att det var något som kommit att prägla hela församlingen på ett positivt sätt. Jag trodde helt enkelt att ett kritiskt tänkande och ökad reflektion på det teologiska området gjort att man gått vidare från en del avarter.  Hur får man tex ihop Bennys teologi med ett teologiskt seminarium?
  
  
• Jag trodde att Ulf Ekman tagit intryck av andra kyrkor och traditioner genom sitt ekumeniska arbete, jag trodde att det också fått honom att distansera sig från avarter och märkligheter i sin egen tradition dit man onekligen måste räkna Benny Hinn. 

Uppenbarligen hade jag fel, eller?
Vad säger ni?

"The Prosperity Gospel" del 2

Jag skrev tidigare om "The Prosperity Gospel". Då undrade jag hur de ledare som en gång introducerade den här undervisningen här i Sverige ställer sig till den idag. Den frågan blir inte mindre aktuell av att "Lausanne Theology Working Group" offentligör följande skrivelse: "A Statement On Prosperity Teaching". För mig är den här frågan viktig och jag tror den måste adresseras och tas på största allvar av dagens ledare för Livets Ord och trosrörelsen i Sverige.
Här kommer ett citat från skrivelsen som bla Chris Wright författat:

"However, we reject as unbiblical the notion that God's miraculous power can be treated as automatic, or at the disposal of human techniques, or manipulated by human words, actions or rituals." 

Hur tänker ni?

PS. För situationen i Afrika så rekommenderar jag artikeln "Did Jesus Wear Designer Robes?". DS

Livets Ord idag och "The Prosperity Gospel"? Jag bara undrar...

En del tycker säkert att jag borde ha bearbetat klart mina erfarenheter från Livets Ord och trosrörelsen från tidigt 90-tal men jag är inte riktigt färdig än. Nuförtiden så möter jag lyckligtvis oftast väldigt sansade, balanserade och sunda "livetsordare". Några av de bloggar jag uppskattar och med stort intresse följer drivs av människor i eller nära Livets Ord. Jag har också prenumererat på den teologiska tidskriften Keryx den är bra, även om jag saknat reflektion kring det jag nu ska nämna.

Kanske tycker mina vänner inom trosrörelsen att jag är tjatig men jag undrar verkligen hur man inom rörelsen idag ser på den tidiga framgångsteologin som man onekligen stod för och lanserade i Sverige? Min upplevelse är att man nu lyfter upp vikten av tro på ett mer generellt och "allmänteologiskt" sätt men att man tonat ner de mer extrema varianter av undervisningen. Tänk Hagin och Copeland (men för all del också Hinn och Osteen vars böcker man fortfarande säljer) För att inte glömma den starka betoning som initialt fanns på ekonomisk framgång och välsignelse. Det räcker inte med svepande formuleringar om att vi ju "tror på en god Gud". Det var mycket mer än det i den tidiga undervisningen.

När man nu ser vad den här undervisningen gör med människor i tex Ghana så blir jag ledsen. Jag frågar därför mina vänner i trosrörelsen: Hur många uppsattser har skrivits på ert universitet om framgångsteologins problem? Både de teologiska, psykologiska och sociala? Följer man upp här hemma vad det blev av alla dess församlingar med anspråksfulla namn som poppade upp som svampar i jorden för att i de flesta fall vissna men lämna en massa vilsna människor kvar. Har ni kommit till den fas då ni bearbetar ert eget förflutna eller kommer det att dröja ännu några år? Jag är ärligt nyfiken och menar att det här är viktiga frågor. En an mina första bloggposter berörde det här och jag är fortfarande undrande.

Ser ni idag något ansvar för vad den här undervisningen faktiskt ställer till med runt om på vår jord? Eller har ni bara gått vidare? Skulle tex Benny Hinn kunna komma till Uppsala idag eller Joel Osteen? Jag bara undrar.

Enhet + Hierarki = Problem

Apropå min förra bloggpost så fortsätter jag på temat hierarkier. Ulf Ekman menade i senaste Keryx att frikyrkans problem är bristen på hierarkier. Inte så konstigt, han är ju själv ledare för en rörelse som bygger på tydliga hierarkier. Samtidigt så bär Ulf på en vision om enhet mellan kristna. Jag har ingen anledning att ifrågasätta den visionen men den här kombinationen av betoningen på hierarkier och enhet känns som att blanda lera och järn. Som jag förstår enhet utifrån bibeln så handlar det om ömsesidighet och respekt. Att man erkänner varandra och godtar varandra med alla de olikheter och skillnader som ändå finns.

Men vad händer om den ena parten säger: "Enhet är att ni som har en annan syn på det här (hierarkier) än vi underordnar er oss"? Kommer inte alltid den som mer betonar ömsesidighet att komma i kläm gentemot den som mer betonar underordnande och hierarkier?

Jag utvecklar det hela lite mer här. Tyck till!

Mina frågor och Ulf Ekmans svar

För några månader sedan så ställde jag några frågor till den alltid aktuelle Ulf Ekman med anledning av decembernumret av tidningen Keryx. I det senaste numret som jag fick igår så finns både mina frågor och Ulf Ekmans svar med.

Jag är glad att man från Keryx håll var positiv till mina frågor och publicerade dem och jag tycker Ulf svarar bra även om jag hade önskat att han utvecklat några saker lite mer. Jag fick tex inte något riktigt svar på vad ett "institutionellt ämbete"är för något rent konkret. Det är också några andra saker jag önskat lite mer detaljerade svar på.
Vad säger ni?

Här kommer mina frågor och Ulfs svar:

Tack för en bra tidning!
Jag fick dock några frågetecken när jag läste i decembernumret. Det gäller Ulf Ekmans artikel om "Den karismatiska väckelsen och enhet" Den är spännande och intressant, men den lämnade mig med några funderingar. När Ulf Ekman vid ett tillfälle räknar upp riskerna som finns med nya karismatiska rörelser skriver han att en risk är: "att man inte längre tror sig behöva ett mer institutionellt ämbete". (sid 10 vänstra kolumnen) I Ulfs resonemang verkar det självklart att ett "institutionellt ämbete" är viktigt och behövs. Men frågan som kommer till mig som frikyrkopastor är då, ja men vad är det för något? Var ställer det oss pastorer som inte lägger vikt vid den apostolisk successionen i dess klassiska tappning? Ja var hamnar hela frikyrkan i
relation till "Den nya ekumeniken"? Det vore väldigt spännande om Ulf Ekman ville utveckla vad ett institutionellt ämbete är och inte är.

Min nästa fråga gäller en formulering som finns i artikeln och det är formuleringen "den institutionella kyrkan". Ulf Ekman avslutar med ett citat av Kardinal Suenens: "Vi kan aldrig avskilja den institutionella kyrkan från den karismatiska". (sid 18 vänstra kolumnen) Jag tror inte heller att man kan skilja karismatiken från församlingen, så långt är jag med. Men frågan som dröjer kvar hos mig är: Vad menas menas med "den institutionella kyrkan"? För Kardinal Suenens är svaret givet, det är naturligtvis den Romersk-katolska kyrkan. Det vore intressant om Ulf Ekman ville utveckal hur han tänker kring formuleringen. Vad inkluderar den?

Jag tror det är viktigt att man är tydlig i såna här frågor för att
undvika onödiga missförstånd.

Allt Gott och guds rika välsignelse!

Joachim Elsander
Pastor i Korskyrkan, Borlänge
Evangeliska Frikyrkan

Ulfs svar:

Tack för dina frågor som, om du inte har något emot det, jag bakar ihop och besvarar gemensamt. Artikeln du läste var ett föredrag jag höll på aKF (arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse) i augusti 2007. Min uppgift var att försöka beskriva hur den karismatiska väckelsen kan medverka till enhet. Ofta har den i många sammanhang, inte minst i de historiska kyrkorna, likställts med splittring. Därför var det roligt att kunna ge exempel på att det inte alltid är så. I detta kyrkliga sammanhang, och med erfarenhet från ett antal olika karismatiska grupper och rörelser, tog jag upp den speciella spänning som ofta blir rådande mellan etablissemang och förnyelse, mellan struktur och frihet, mellan institution och karismatik. Det är i detta sammanhang jag menar att ett institutionellt ämbete är viktigt. Det är något som vi i vår församling faktiskt alltid betonat.

Vi känner väl alla till olika uttryck för förakt för ordningar och strukturer som av olika anledningar kommer som ett resultat av olika andliga erfarenheter. Jag tror det är behövligt att strukturerna får beskydda det andliga livet och att det andliga livet får ges frihet att ge liv åt det institutionella. Här behöver varken finnas en motsättning eller en nedsättande eller minimerade inställning till behovet av ordningar och tjänster, vilket vi tyvärr ofta finner i väckelsesammanhang. När jag citerar kardinal Suenens så är jag medveten om att han talar från sin katolska horisont, men jag menar att det är en allmängiltig sanning som kan appliceras även i våra frikyrkor.

Till sist berör du frågan om var frikyrkan hamnar relation till "den nya ekumeniken". Helt kort vill jag bara säga att väckelserörelsernas betoning på omvändelse, personlig tro, biblisk tro, evangelisation och lekmannaengagemang är något absolut nödvändigt och omistligt. Det som skulle ha ingjutit liv i kyrkorna blev ofta, av olika historiska anledningar, utfruset och fick skapa egna ordningar. Där finns mycket liv och välsignelse och detta är en viktig och autentisk del av Kristi kropp. I vår tid, ofta präglad av historielöshet, glömmer vi ibland bort delar av det arv och den tro församlingen fått överfört generation efter generation ända från apostlarnas tid. Jag menar att närheten till de historiska kyrkorna kan hjälpa oss att se det vi saknar, så att vi både kan återupptäcka det, fördjupas och tillgodogöra oss en större fullhet i Kristus. De olika lemmarna behöver trots allt varandra.

Ulf Ekman

(Ulfs svar är publicerat här på bloggen med tillstånd från Keryx)

Men hallå! Inte tänker ni väl så här nu för tiden...

Läste precis en recension i Dagen (Tack Marcus P för tipset). Det är den amerikanske pastorn John Beveres bok "Heder" (Livets Ords förlag) som recenseras av Dagens kulturredaktör Inger Alestig. Hon ställer bra frågor och jag delar till fullo hennes kritik (tyvärr bara tillgänglig för prenumerationer). Inger citerar följande från boken:

"Vi bör behandla och tala till kristna ledare med yttersta respekt. Vi bör tilltala dem formellt och kalla dem 'pastor' och 'sir' eller 'ma'am' såvida de inte uttryckligen önskar något annat. Vi bör hålla ögonkontakt med dem hela tiden under en konversation och inte gå därifrån förrän de har skickat iväg oss eller då vi vet att de talat färdigt med oss".

Jag blir minst sagt lite förvånad att man fortfarande promotar den här ledarstilen på Livets Ord. Jag skrev redan 2004 en insändare om det här och jag trodde faktiskt att man lagt ner de här absurditeterna (okej, inte beroende på min insändare, det vore aningen högmodigt att tillskriva sig själv sån betydelse, utan pga en sund utveckling). Bevere skriver tex att en pastor aldrig bör hämtas i en smutsig bil, han tar det som ett exempel på grov respektlöshet. (just det här med ostädade bilar verkar vara något han upprörts mycket över) Well, så här såg min bil ut i morse när jag skjutsade barnen. Beverer Be aware!

Allvarligt talat, jag har blivit hämtad i ganska så ruffiga bilar. Har det någonsin stört mig det minsta? Svar: Aldrig. Tvärt om så känner jag gemenskap med andra som inte hinner med bilen och prioritera annat i stället.

Jag har i ganska så många bloggposter gått igenom den period i mitt liv då jag verkligen var influerad av Livets Ord och trosrörelsen under 1990-talet. Nu har jag ett ganska bra förhållningsätt till det hela, jag har skrivit av mig min kritik, och de "livets ordare" jag möter idag är vettiga och reflekterande människor. Jag har funderat på ett studiebesök i Uppsala för att se förändringen med egna ögon. Vore väldigt spännande och se om teorierna i Beveres bok i dag praktiseras på Livets Ord. I hope not!

Här är en fråga speciellt till mina läsare inom trosrörelsen. Hur är det? Skulle du kunna hämta Ulf Ekman (eller någon annan ledare) i samma bil du just skjutsat barnen med till Dagis? Skulle du förresten kunna tilltala personen ifråga utan att hänga på "pastor" innan förnamnet? Känner du dig förresten helt i bekväm i ledarens sällskap?

Det här är oväsentligheter, kanske någon tycker. Tvärt om, det är bland annat de här småsakerna som avgör om en ledare är värd att följas eller inte.

Uppdaterat 16:40 Jonas Melin tipsar i kommentarerna om Are Karlsens blogg där han skriver om konsekvenserna av Beveres förkunnelse. Extra tråkigt att Are har med ett ljudklipp som visar att en av mina gamla hjältar Colin Urquhart verkar ha spårat ur. Jag hörde Colin första gången 1987 i Hedemora, verkligen tråkigt.

En ska bort?

Jag läser om jättekonferensen i Asien där både Ulf Ekman och Carola delar scen med Benny Hinn. Detta är bloggningsvärt av följande anledning, jag tycker mig se en sund trend hos Livets Ord och Ulf Ekman och många av de trevligaste bloggarna har sin bakgrund i trosrörelsen. De är reflekterade och genomtänkta människor.
För mig rimmar det här illa med Benny Hinn. (Se gärna den här dokumentären om du undrar vem Benny är). Givetvis kan inte Ulf eller Carola stå till svars för vilka andra som inbjuds till den aktuella konferensen. Men ändå reser det här några frågor.

Jag menar att Benny står för det sämsta av "Business kristendomens" avarter, där det kristna livet i praktiken handlar om pengar, överflöd, Jetplan och showartade föreställningar.
En relevant fråga blir: Skulle Benny kunna komma till Uppsala idag? Jag hoppas inte det.

Någon kanske undrar varför jag drar upp Benny. Jag gör det därför att jag idag möter människor i Sverige som går på hans insamlings metoder. Jag fick nyligen ett av hans brev via en sådan kontakt. Rubriken på brevet är "Har du någonsin undrat över varför andra får sina böner besvarade när du inte får det?" Nyckeln till bönesvar är förstås att ge till Benny Hinn. Tack vare "God Channel" och liknande TV-kanaler så kommer Benny och hans gelikar in i många pensionärers vardagsrum. Där kan han sen garantera bönesvar och välsignelser bara de ger till hans tjänst och jag undrar, är det här på något sätt moraliskt försvarbart?

Dessutom stör jag mig på att breven är gjorda för att se "personliga" ut, precis som om Benny tog av sin dyrbara tid bara för att skicka ett brev med vädjan om hjälp till tant Klara i Sverige. Det värsta är att människor går på det.

Vad säger ni om allt det här?

Livets Ord i Dagen del 8: The end

Varning ytterligare en lång post apropå Livets Ord i dagen. Det har ju blivit mycket Livets Ord här på bloggen ett tag. Jag ber om ursäkt om jag varit lite enkelspårig, men hela kapitlet kring Livets Ord kom att påverka mitt liv och min tro under några viktiga år i tonåren och upp i tjugoårsåldern. Jag har bearbetat det här under åren och de här bloggposterna får väl ses som ett avslut för min del.
Jag är en "post-livetsordare" kan man säga.
När man är tonåring är ju allt svart vitt och man saknar ofta nyanser så var definitivt för mig i alla fall. Om jag inte mött trosförkunnelsen då kanske jag inte varit kristen idag alls, å andra sidan kanske jag varit en kristen med lite mindre att bearbeta. Svårt att veta vilket.

En sak jag har svårt att förstår är varför Ulf Ekman har så svårt att säga att han, Livets Ord undervisningen, betoningen m.m. förändrats. Ser jag på mitt liv och min tro så är jag ständigt på väg och vissa saker ändras från grunden. Man lär sig nya saker och en del gamla hamnar på soptippen. Visst är vi på väg allihopa? Det är väl inget märkligt alls.

Jag såg en del grejer som jag nog alltid kommer att räkna som knäppa. Ta kollektiv barnsnödsbön med Mary Alice Isleib. (Du som inte omedelbart fattar vad det handlar om, fråga inte!) Men också fantastiskt utmanande och bra saker, mycket av Ulfs undervisning och Lester Sumralls genomgång av Paulus liv under en Europakonferens var helt lysande vill jag minnas.

Jag var tonåring på den tiden men Ulf, Robert och de andra var betydligt äldre. Jag har lättare att förstå att en tonåring kan köpa tex Copelands, Hagin och de andra trosförkunnarnas världsbild än jag kan förstå att en färdigutbildat präst med viss livserfarenhet gör det. Det här tycker jag är märkligt, men som Roy Orbison sjunger i en av sina sånger: "A diamond is a diamond a stone a stone but a man’s not all good nor all bad" Så är det med oss alla. Ganska många saker är svåra att begripa med mig också!

Trots mina invändningar så vill jag ändå idag välsigna Livets ord och Ulf Ekman.
Det kommer inte att bli lika mycket Livets Ord här på bloggen i fortsättningen, jag lovar, även om jag kommer att hålla koll på teologin m.m. även i fortsättningen. Enhetssträvandena blir också spännande att följa.

Liberalteologi?!?

När jag läst Jaktlunds artiklar om Livets Ord så kommer jag ihåg kampen mot "liberalteologerna" som ständigt gjorde sig påmind under 80- och 90-talet. Det här är fortfarande aktuellt, hela artikelserien avslutas ju med orden "men kampen mot liberalteologin består".
Som jag minns det så förekom det här titt som tätt i undervisningen. Jag minns att jag på den tiden förfasade mig över vissa pastorer och teologer. Mycket av det har jag fått revidera idag, en del av dessa teologer har lärt mig livsviktiga sanningar om den kristna tron, sanningar jag missat om jag köpt den svart vita bilden av teologi som jag mötte då.

Men nu så här i efterhand så undrar jag. Vad menade man egentligen? Jag tror att väldigt många orättvist stoppades in i "liberalteolog" facket. Jag minns ett samtal med en känd trosförkunnare som försökte avråda mig att gå på Missionsskolan i Örebro. Just därför att den var "liberalteologisk". Givetvis helt felaktigt. Det var i Örebro jag mötte en sund undervisning om Guds rike som jag tvivlar på att jag fått om jag åkt till Uppsala istället.

Så här i efterhand står det klart att många som bara tänkte annorlunda och betonade andra saker stämplades som "liberala". Kanske hade man bara en mer ifrågasättande approach, kanske problematiserade man lite mer. Tyvärr skrämdes en del Livets Ord influerade ledare av den (helt självklara) inställningen och kallade alltsammans "Liberalteologi". Lättast så, varför krångla till det, tycks man ha tänkt.

Ett tag uppfattade jag nästan att teologi var lika med liberalteologi. "Vadå teologi? Läs som det står, gör som det står och du får som det står! Halleluja!"
Nu har ju Livets Ord ett egen universitet. Jag undra hur man tänker idag kring detta? Någon som vet om man nyanserat sig i de här frågorna? Jag tror och hoppas det, bla det jag sett av tidningen Keryx pekar åt det hållet. Ni som gått på bibelskolan och Universitetet kommentera gärna!

En brasklapp, det finns naturligtvis teologer som undergräver tron på livsviktiga sanningar (bla Spong och Co). Dessa måste vi bemöta, fast inte med glåpord och förakt men med samtal och god teologi. Här tror jag att jag är helt överrens med Ulf Ekman av modell 2000.

Livets Ord i Dagen del 7. Ekumeniken

Enheten och ekumeniken behandlas i den sista artikeln om Livets Ord. Jag tycker rent generellt att det är positivt när kristna närmar sig varandra. Jag tillhör dem som inte ser några som helst vinster med att demonisera tex den katolska kyrkan. Samtidigt så finns det en del saker jag skulle vilja problematisera. En sån sak är den betoning på ämbeten och sakramenten som katolska och även andra kyrkor har. Här verkar trosrörelsen starka betoning på underordnande passa som handen i handsken.

Jag är ju ganska envis när det gäller att betona det allmännaprästadömet. Jag tror inte lösningen för församlingen ligger i mer tydliga hierarkier utan i större delaktighet. Historien visar att dessa två märkligt nog ofta hamnar i konflikt med varandra. Stark betoning på ämbeten riskerar att passivisera "vanligt folk" som då kallas "lekmän".

Men en stark betoning på församlingen som en kropp där alla delar behövs, där alla är viktiga pusselbitar skapar delaktighet och engagemang. Lärjungaskap helt enkelt. Sen är det klart att olika gåvor behövs och en del har tex tydligare gåvor när det gäller ledarskap än andra och de ska uppmuntras och stödjas. Det är väl mitt (ana)baptistiska arv som ger sig till känna.

Det är spännande att Baptistsamfundet, Missionskyrkan och Metodistkyrkan planerar att gå samman, men jag undrar hur de tacklar den här dimensionen? Jag har Allan Hirschs varning ringade i öronen: Ju mer betoning vi lägger på kyrkans organisation och struktur desto mer "religion" får vi och desto mindre kommer vi att betona lärjungaskap och efterföljelse.

"Jesus and religion don’t mix well together"
Allan Hirsch"

Jag har skrivit tidigare kring samma ämne här:

Allan Hirsch del 1. del 2, del 3, del 4.

Behöver vi heliga prylar och platser?

Sakramentalisering på gott och ont

Vilken väg vill vi gå?

Vad säger ni om detta?

Livets Ord i Dagen del 6

Dagens artiklar om Livets ord behandlar ledarskpasfrågan. Här har jag några invändningar, men först. Jag är själv en sån ledare som gärna leder med andra, som gärna samtalar och är tillmötesgående. (ibland kanske för mycket) Jag är inte någon "peka med hela handen typ". Jag är alltså väldigt olik Ulf Ekman, i bland fruktar jag att det måste till "peka med hela handen ledare" för att få något gjort i Guds rike. Kolla bara på Lewi Pehtrus tex. Så i den bemärkelsen kommer jag till korta. Nu vet ni lite hur jag är.

När det gäller ledarskapsfrågor har jag för det första ingen egentlig praktiskt erfarenhet av Ulf Ekmans ledarskap. Men en sak som slår mig när jag tänker tillbaka till trosrörelsen på 80-90-talet är den betoning på underordnade som man ofta mötte i dessa sammanhang. Som jag minns det så gick man initialt väldigt hårt åt det man kallade "religiösa andemakter" som fanns i de gamla sammanhangen (motstånd mot lovsång, motstånd mot "frihet", osv). Men efter några år när folk började ställa nya frågor så började man istället att betona underordnade väldigt starkt. Nu talade man inte längre om "religiösa andemakter" utan nu var det istället "upprorsandar" som var problemet när människor kände sig tveksamma och frågade. Människors egna initiativ och visioner som inte stämde överens med ledarens stämplades som uppror.

Detta mötte jag dock inte på Livets Ord utan mer i mindre närliggande församlingar. Jag mins en pastor i en trosförsamling som sa: "Om jag har fel så ska ni ändå lyda mig, er uppgift är att underordna er. Gud dömer mig om jag har fel. Er dömer han om ni inte lyder".
Med sådana pastorer så behöver man inga andemakter överhuvudtaget, man har händerna fulla ändå! Men lite av den här kulturen odlades ändå från Uppsala som jag minns det.

Sen har vi hela "visa respekt för pastorn" grejen. Jag har vänner inom LO som korrigerade mig när jag sa Ulf (sa man "Uffe" så kunde blickarna mörda). De gjorde det vänligt men bestämt: "vi säger Pastor Ulf". Jag minns att man var väldigt beroende av att saker sanktionerats från plattformen, jag kommer tex ihåg en vän som konstaterade att nu var det okej att läsa Peter Halldorf för det hade Pastor Ulf sagt. Det lät lite märkligt i mina öron. Jag reagerade mot hela titelgrejen med en insändare i Dagen 2004 (läs den som pdf här) Det har gått några år sen dess och insändaren känns kanske inte helt relevant idag.

Många av dessa trospastorer distanserade sig också från "vanligt folk". Här anar jag en märklig ämbestssyn. Intressant att Ulf Ekman även i Dagens artikel betonar ämbetet. Ett arv från den Lutherska kyrkan månntro? Flera av de här pastorer vet jag ångrar sig idag och har lagt om stil och det är ju jättebra. Men jag är nyfiken på varför man i första hand valde det här mer auktoritära och hierarkiska sättet att tänka kring ledarskap? När jag frågar brukar man peka på den klassiska frikyrkopastorn som en mes/tönt som inte har något att säga till om. Men är det hela sanningen? Måste en ledare vara auktoritär för att få något gjort i Guds rike? Vad säger ni?

Jag rekommenderar Jonas Melins på Barnabasbloggens tankar kring ledarskap. Del 1, del 2.

Livets Ord i Dagen del 5

Dagen går idag igenom frågan om Livets Ord och pengar. Livets Ord har ofta kritiserats på den här punkten men det är intressant att ingen egentligen hittat något här. Anledningen är nog helt enkelt den att de har förvaltat medlen de fått in med integritet. Jag har några invändningar mot "framgångsteologin" som sådan. Henrik på bloggen "busy being born" tar på ett bra sätt upp det här med framgångsteologi, jag ger min syn i kommentarerna.

En passus, en sak som jag som besökare slogs av när det begav sig var klädseln. Precis alla hade vitskjorta och slips. När jag ser årets annons för Europakonferensen så har ingen slips. Här tycker jag man går åt ett sund håll. (Jag har personligen aldrig gillat slipsar så där värst). Jag minns en predikan på Livets Ord där en känd trospastor sa: "Till och med när jag har blåställ på mig har jag kostymen under! Varför? Jo jag är Guds ambassadör och en ambassadör har alltid vitskjorta och slips!". (killen skojade inte) Men det var då det!

Minna minnen från Uppsala angående pengar innehåller egentligen bara ett riktigt bottennapp och det stod en gästpredikant för. Rod Parsley bjöd vid ett tillfälle fram alla barnlösa par. Sen förklarade han att de var barnlösa därför att de slarvat med sitt tionde! Å andra sidan så har jag aldrig sett snubben på Livets Ord efter det.

Sen hade jag svårt för John Avanzini (den killen pratade bara om pengar som jag minns det) som en period ofta besökte Livets Ord. Men det är länge sedan. Min största kritik på det här området drabbar inte Livets Ord utan de amerikanska predikanter jag en gång lyssnade på Kenneth Copeland, Benny Hinn och co. Nej Benny, jag tror inte Paulus åkte lyxjakt och bodde på Cesars svit, Sheraton Hotel när han var i Korinth.
Visserligen skulle man kunna ställa frågor angående Livets Ord och Ulf Ekmans nära samarbete med Oral Roberts University, där verkar ju en kultur av framgångsteologins baksida ha frodats.

En ny "framgångspredikant" är ju Joel Osteen. Jag vet att LO ger ut hans böcker, det vore spännande att höra hur de tänker här?

Rent allmänt tror jag att vi som kristenhet har problem här, och då inte med något fattigdomskomplex utan tvärs om. Kolla in min bloggkompis Jonas Lundströms tio bibliska skäl att dissa rikedom. Det skakar i alla fall om mig, fast åt andra hållet!

Uppdaterat på kvällen: Jag rekommenderar John Nilssons blogg om artiklarna i Dagen.

Livets Ord i Dagen del 4

Som alla min kommentarer till artiklarna om Livets Ord så är det här inte så intressant läsning för mina icke kristna läsare. Jag bearbetar och funderar kring mina egna erfarenheter kring fenomenet Livets Ord.

I dagens reportage om Livets Ord så står missionen i fokus. Det finns mycket att säga om deras stora arbete men jag tänkte fundera kring en liten detalj i artikeln. Jaktlund skriver i en passus om "Operation Jabotinsky". Jag minns den konferens på Livets Ord då det hela presenterades. Det var som så ofta en ödesmättad stämning och Ulf berättade om Herrens uppdrag att föra judarna hem till Israel. Han berättade om skeppet som de hade skaffat (eller tänkte skaffa, jag minns inte). Jag blev som alla andra helt gasad över alltihopa. Jag fick min fästmö (nu mera min hustru) att regelbundet ge pengar till båten Restoration. Det var jag då. (själva grejen att hjälpa förföljda judar har jag naturligtvis inget emot)

Två saker skulle jag vilja fundera vidare på.

1. Hela "Israelgrejen".
Det är stoff för många bloggposter, få se om jag får inspiration framöver.

2. Det profetiska på Livets Ord.
Som jag minns det hela så profeterade Ulf Ekman att Raoul Wallenberg skulle komma tillbaka.* (Någon mer än jag som minns Carolas sång: "Raoul, Raoul en hjälte för vårt land" som kom i samma veva?). Mina minnesbilder är att varje nyårskonferens var fylld av profetiska ord från Ulf Ekman, det var något man med spänning väntade på. (kanske är det så fortfarande på nyårskonferenserna?). Jag vill absolut inte förakta det profetiska. Men som jag minns det så var det verkligen ingen atmosfär av att pröva och fundera kring det hela. Jag minns att jag åkte till Europakonferenserna med förhoppningen att den här gången så skulle Rauol presenteras framme på plattformen. Ulf hade ju profeterat. (Jo, jag vet han skulle teoretiskt sett fortfarande kunna dyka upp, 96år gammal.)

Vi är många som fortfarande drar oss för att säga "Så säger Herren". Just på grund av självklara och odiskutabla profetsior som dessa . För mig blev mötet med Vineyard och John Wimber en otrolig befrielse, här fanns det profetiska, fast i en skönare förpackning. (jag erkänner att jag är subjektiv) Man kunde, ja man till och med uppmuntrades, att pröva.

Tillbaks till båten Restoration. Är det någon som vet om man på Livets Ord gjort en öppen och gemensam utvärdering om det hela? Jag menar nog att om jag upplever att Herren säger något till mig som kostar en hel massa pengar och engagemang, att jag då är skyldig att göra en ordentlig öppen utvärdering av det hela. Som jag minns det så försvann båten bara plötsligt och man tog flyg istället. Kanske hade varit smartast med flyg från början? Hänger ni med hur jag tänker? Vrider man och vänder på saker på det här sättet, eller kör man bara på?

Det här är en omständig post bara för att komma fram till min fråga:
Någon som vet hur mycket och öppet Ulf Ekman själv utvärderat sina profetior?
Som jag ser det har alla har rätt att ta fel ibland, bara man är öppen med det.

Jag är väldigt nyfiken!

*Här går minnesbilderna isär, hur var det egentligen? Är detta en vandringsskröna, ett missförstånd eller profeterade Ulf verkligen om Raouls återkommst? Ni som var med när det begav sig får gärna kommentera/kompletera.

Livets Ord i Dagen del 3

Bröt Livets Ord mark för nya församlingar?
En fråga som lyfts i Dagens reportage är huruvida Livets Ord verkligen bröt mark på ett positivt sätt när det gällde församlingsplantering i Sverige. Ulf Ekman är övertygad om det, jag citerar artikeln:

Ulf Ekman tror att en stor del av kallelsen var att bryta igenom barriären och visa att det går att starta nya församlingar. "Alla samfund talar om det i dag, och det tror jag att vi är en av orsakerna till."

Jag är lite tveksam av följande anledningar. Jag minns när Segerbaneret började i Leksand, Dalarna. Nästan alla församlingar i Borlänge upplevde hur familjer "bröt upp för att gå med Gud". Jag mins ett samtal till min familj från en person som valde att bryta upp från vår församling: "Ni måste följa med, Jesus kommer snart tillbaka och då blir ni i Korskyrkan kvar!" Så laddad var stämningen! Känslan att detta var det största och sista Gud gjorde var stark och påtaglig. Nu gällde det att hänga på! Pastorer stod villrådiga församlingar splittrades och mängder av sår skapades. Självklart var det inte bara de som gick som gjorde fel, många gånger kände de sig utfrysta och tvingade. Hela situationen var helt enkelt olycklig.

Jag vet inte hur det ser ut tex med Segerbaneret i dag (de verkar i alla fall inte ha en hemsida), men intrycket är att de för en ganska tynade tillvaro. (Jag är öppen för korrigering) Flera av de människor som drog iväg har kommit tillbaka till Borlänge, många har lyckligtvis hittat hem i andra församlingar men hel del hamnade i ett vakuum. Jag kan inte låta bli att fråga mig: Var det nödvändigt? Var det verkligen så bråttom?

När jag tänker mig församlingsplantering tänker jag något helt annat. Jag tänker mig församlingar som ser ett behov och som förlöser människor att fylla det behovet. Man planterar en församling och detta sker i kärlek och samförstånd med befintliga församlingar med utgångspunkt i en trygg moderförsamling.

När jag sagt det så vill jag betona att självklart så utvecklades många av dessa trosförsamlingar till stabila gemenskaper, jag har tex stor respekt för Centrumkyrkan i Heby (f.d. Herrens gård) som verkligen gjort upp med sitt förflutna och nu har väldigt bra relationer med de andra församlingarna i Heby. Tyvärr har det inte blivit så på alla platser.

Hur såg det då ut i Sverige på 1980-talet? Det är alltid svårt att måla upp ett "What if" scenario. Men låt mig försöka. Det fanns kontakter med församlingsplanteringsrörelser i England. Mitt samfund (Örebromissionen på den tiden) hade tex kontakter med församlingsplanteringsrörelsen Ichthus , troligtvis hade hela tänket kring församlingsplantering kommit hit ändå och kanske på ett mer mjukt sätt. Några församlingar/gemenskaper hade ju också planterats innan Livets Ord. Med det inte sagt att LO inte behövdes, men kanske är bilden mer mångfasetterad?

Vad tror ni som idag jobbar med församlingsplantering, hur mycket hjälp har ni haft av Livets Ord? Är det mest hjälp eller stjälp? Jag är nyfiken.

Livets Ord i Dagen del 2

Dagen fortsätter sin serie om Livets Ord 25år, idag med fokus på teologin. Några snabba observationer, den Ulf Ekman man möter i dag(en) är en sund, balanserad karismatiker. Samtidigt så har jag mina minnesbilder från Livets Ord tidigt 90-tal och det går inte riktigt ihop.

Den Ulf jag möter nu talar om "redan nu och ännu inte". (teologiska termer som betyder att vi inte kan räkna med att få allt här och nu) Jag minns inget av det perspektivet från mina besök på Livets Ord, tidigt 90-tal eller från de böcker jag då läste av Hagin, Copeland, Kenyon och grabbarna. Det var under mina studier i Örebro, främst genom Eldon Ladd och John Wimber, som jag fick upp ögonen för detta perspektiv som betydde mycket för mig och utformningen av min tro.

Kanske kan man tycka att Ulf kunde säga mer klart att man, i alla fall i vissa delar av den undervisningen man stod för, lade för stor vikt vid "redan nu". Samtidigt så erkänner Ulf i artikeln överdrifter. Det är bra, men jag får hela tiden känslan av att självkritiken sitter väldigt långt inne, måste den göra det hos en driftig ledare som Ulf?

Jag har en teori om att det blir svårare att backa ju större ens arbete växer. Är man ledare för låt säga 100st är det lättare att säga "Hörni det blev lite tokigt det här, jag är ledsen för det. Hur gör vi nu?" Men har man ansvar för tusentals människor som man dessutom fått att investera sina liv i arbetet är det svårare att backa och ändra sig. Då försöker man kanske i stället gasa sig ur det hela. Men jag är glad åt den Ulf som jag möter nu. Kanske är jag lite besviken på att inte fler tuffa frågor ställdes på det som man faktiskt har undervisat och fört fram. Det finns fler saker att ha åsikter om men det här får räcka för nu.

Jag hoppas Jaktlund undersöker ledarskapsstilen i kommande artiklar, där har jag några synpunkter.

Det intressant att följa Ulfs blogg parallellt med artiklarna i Dagen.

Livets Ord i Dagen

I dag börjar Dagen sin stora reportageserie om Livets Ord 25år. Bakom reportaget står den skicklige journalisten Carl-Henric Jaktlund. Det ska bli väldigt spännande att följa den här serien. Förväntningarna är höga, för vilken tidning förutom Dagen skulle kunna ge en rättvis men samtidigt sunt kritisk bild av Livets Ord och trosrörelsen i Sverige?

Världen Idag? Knappast de har för många band till LO. Någon av det vanliga tidningarna? Tror inte det. Det är hos Dagen möjligheten finns. Det är onekligen ett stycke spännande nutida kyrkohistoria som ska avklaras. Räkna med kommentarer och reflektioner från Kolportören.

Lite småkul att Ulf Ekman en gång i stridens hetta profeterade om tidningen Dagens snara undergång. Men både Dagen och Ekman verkar piggare än någonsin!

Keryx

Jag fick nyligen i en värvningskampanj ett ex av Livets ords teologiska magasin Keryx. På det hela taget verkar det vara en seriös och bra teologisk tidskrift.
I numret jag fick (Nr 3 2007) är temat ”trosundervisningen”. Ulf Ekman och Anders Gerdmar försöker belysa denna undervisning utifrån ett ett lite djupare perspektiv, de försöker gå lite djupare rent teologiskt än: ”Läs som det står, tro som det står och du får vad som står.” De försöker också förankra trosundervisningen i kyrkohistorien. Man kan väl säga att de lyckas si så där, jag upplever faktiskt det hela som stundtals lite krystat.

Det jag saknar i Keryxs artiklar är en lite mer kritisk syn på följderna av denna kristendomstolkning, ta bara det som hänt senaste månaden i USA, där en rad kända trospredikanter nu får stå tillsvars för sitt extravaganta levene. Richard Robert, vars universitet ger Livets ords dito examensrätt, har nyligen fått avgå pga av ekonomiska oegentligheter och andra märkligheter.

Allt det här gör att jag vill ha svar på frågan: Varför går trosundervisningen så oft fel och blir en ren framgångsförkunnelse?
Den frågan får jag inget svar på i tidningen. Kanske kommer det i kommande nummer, då skulle även jag börja prenumerera!