Mina frågor och Ulf Ekmans svar

För några månader sedan så ställde jag några frågor till den alltid aktuelle Ulf Ekman med anledning av decembernumret av tidningen Keryx. I det senaste numret som jag fick igår så finns både mina frågor och Ulf Ekmans svar med.

Jag är glad att man från Keryx håll var positiv till mina frågor och publicerade dem och jag tycker Ulf svarar bra även om jag hade önskat att han utvecklat några saker lite mer. Jag fick tex inte något riktigt svar på vad ett "institutionellt ämbete"är för något rent konkret. Det är också några andra saker jag önskat lite mer detaljerade svar på.
Vad säger ni?

Här kommer mina frågor och Ulfs svar:

Tack för en bra tidning!
Jag fick dock några frågetecken när jag läste i decembernumret. Det gäller Ulf Ekmans artikel om "Den karismatiska väckelsen och enhet" Den är spännande och intressant, men den lämnade mig med några funderingar. När Ulf Ekman vid ett tillfälle räknar upp riskerna som finns med nya karismatiska rörelser skriver han att en risk är: "att man inte längre tror sig behöva ett mer institutionellt ämbete". (sid 10 vänstra kolumnen) I Ulfs resonemang verkar det självklart att ett "institutionellt ämbete" är viktigt och behövs. Men frågan som kommer till mig som frikyrkopastor är då, ja men vad är det för något? Var ställer det oss pastorer som inte lägger vikt vid den apostolisk successionen i dess klassiska tappning? Ja var hamnar hela frikyrkan i
relation till "Den nya ekumeniken"? Det vore väldigt spännande om Ulf Ekman ville utveckla vad ett institutionellt ämbete är och inte är.

Min nästa fråga gäller en formulering som finns i artikeln och det är formuleringen "den institutionella kyrkan". Ulf Ekman avslutar med ett citat av Kardinal Suenens: "Vi kan aldrig avskilja den institutionella kyrkan från den karismatiska". (sid 18 vänstra kolumnen) Jag tror inte heller att man kan skilja karismatiken från församlingen, så långt är jag med. Men frågan som dröjer kvar hos mig är: Vad menas menas med "den institutionella kyrkan"? För Kardinal Suenens är svaret givet, det är naturligtvis den Romersk-katolska kyrkan. Det vore intressant om Ulf Ekman ville utveckal hur han tänker kring formuleringen. Vad inkluderar den?

Jag tror det är viktigt att man är tydlig i såna här frågor för att
undvika onödiga missförstånd.

Allt Gott och guds rika välsignelse!

Joachim Elsander
Pastor i Korskyrkan, Borlänge
Evangeliska Frikyrkan

Ulfs svar:

Tack för dina frågor som, om du inte har något emot det, jag bakar ihop och besvarar gemensamt. Artikeln du läste var ett föredrag jag höll på aKF (arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse) i augusti 2007. Min uppgift var att försöka beskriva hur den karismatiska väckelsen kan medverka till enhet. Ofta har den i många sammanhang, inte minst i de historiska kyrkorna, likställts med splittring. Därför var det roligt att kunna ge exempel på att det inte alltid är så. I detta kyrkliga sammanhang, och med erfarenhet från ett antal olika karismatiska grupper och rörelser, tog jag upp den speciella spänning som ofta blir rådande mellan etablissemang och förnyelse, mellan struktur och frihet, mellan institution och karismatik. Det är i detta sammanhang jag menar att ett institutionellt ämbete är viktigt. Det är något som vi i vår församling faktiskt alltid betonat.

Vi känner väl alla till olika uttryck för förakt för ordningar och strukturer som av olika anledningar kommer som ett resultat av olika andliga erfarenheter. Jag tror det är behövligt att strukturerna får beskydda det andliga livet och att det andliga livet får ges frihet att ge liv åt det institutionella. Här behöver varken finnas en motsättning eller en nedsättande eller minimerade inställning till behovet av ordningar och tjänster, vilket vi tyvärr ofta finner i väckelsesammanhang. När jag citerar kardinal Suenens så är jag medveten om att han talar från sin katolska horisont, men jag menar att det är en allmängiltig sanning som kan appliceras även i våra frikyrkor.

Till sist berör du frågan om var frikyrkan hamnar relation till "den nya ekumeniken". Helt kort vill jag bara säga att väckelserörelsernas betoning på omvändelse, personlig tro, biblisk tro, evangelisation och lekmannaengagemang är något absolut nödvändigt och omistligt. Det som skulle ha ingjutit liv i kyrkorna blev ofta, av olika historiska anledningar, utfruset och fick skapa egna ordningar. Där finns mycket liv och välsignelse och detta är en viktig och autentisk del av Kristi kropp. I vår tid, ofta präglad av historielöshet, glömmer vi ibland bort delar av det arv och den tro församlingen fått överfört generation efter generation ända från apostlarnas tid. Jag menar att närheten till de historiska kyrkorna kan hjälpa oss att se det vi saknar, så att vi både kan återupptäcka det, fördjupas och tillgodogöra oss en större fullhet i Kristus. De olika lemmarna behöver trots allt varandra.

Ulf Ekman

(Ulfs svar är publicerat här på bloggen med tillstånd från Keryx)

En riktigt lyckad helg!

Vi genomförde i helgen vår årliga ekumeniska satsning här i Borlänge. Förra året så hade vi Carl-Erik Sahlberg på besök. I år sa vi att vi skulle föröka klara av helgen med egna, lokala krafter. Det blev väldigt lyckat. Temat vi hade satt var "Strömmar av Levande vatten".

På lördagskvällen så fylldes serveringslokalen i Korskyrkan av intresserade människor som fick lyssna till fem minuter från varje tradition. (Faktum är att jag var den ende som höll mina 5 minuter...) Ingen drog över tiden för mycket, samlingen tappade faktiskt aldrig fart och vi blev alla både inspirerade och utmanade. Jag kan rekommendera hela konceptet. Kanske slänger jag upp en mp3 från det hela

Peter Plars, som är präst i EFS berättade om vad Luther betytt för honom. Rättfärdiggörelse genom tro i centrum. Per-Olov Byrskog är metodistpastor som jobbar i en EFK församling, berättade om John Wesley med fokus på helgelse och förvandling. Sen tog jag mina minuter till att berätta om baptismen utifrån kallelsen att följa Jesus, temat var efterföljelse och betydelsen av det personliga beslutet. Sen berättade Guna Gaveika Uppgård personligt om Frälsningsarméns sociala arbete och vad det betyder för henne. Tvål, soppa och frälsning. Slutligen så var det pingstpastor Tomas Höglunds tur att berätta om den världsvida pingstväckelse. Vi avslutade kvällen med att be för varandra och sen fika förstås.

Söndagens gudstjänst blev väldigt lyckad. Kyrkan var bokstavligt talat fylld till sista plats och Tomas från pingstförsamlingen predikade kring temat "Strömmar av levande vatten". Härlig lovsång från vårt ekumeniska team och jag höll ihop det hela. Kort och gott, en riktigt lyckad helg.

5 minuter från varje tradition

Den här helgen har vi en ekumenisk satsning i Borlänge.
Temat är: Strömmar av levande vatten.

Det är vårt ekumeniska råd som ordnar det hela och samlingarna blir i Korskyrkan. Jag har varit med och planerat och lagt upp kvällen vars tema blir: Enhet och mångfald.
Vi kommer sen att få möta följande kristna traditioner: Den lutherska traditionen, Den metodistiska traditionen, Den baptistiska traditionen, Frälsningsarmén och slutligen Pingst och den karismatiska traditionen.

Vi har en präst, en metodistpastor, en baptistpastor (jag) och en frälsningsofficer och slutligen en pingstpastor. Alla får 5-7 minuter på sig att ge en personlig presentation av sin tradition med fokus inte på polemik utan på vad traditionen betytt och hur den kompletterar helheten. Med andra ord: Vi ska helt enkelt peppa och utmana varandra!

I morgon har vi en gemensam gudstjänst då alla stadens församlingar finns med (Svenska kyrkan representeras av EFS). De enda som saknas är egentligen katolikerna men de har inte så mycket arbete i Borlänge utan finns mest i Falun.

Visst låter det lite spännande!

Ett påstående om nattvarden

Jag tror den kristna församlingen är tänkt att vara en alternativ gemenskap mitt i världen där vi kallas att inkarnera de goda nyheterna om Guds rike. Vi är kallade att förkroppsliga vad det hela handlar om. För mig är det här långt meningsfullare än huruvida brödet och vinet verkligen förvandlas till Jesu kött och blod i nattvarden eller om personen som delar ut det har rätt "ämbete" eller ej och liknande frågor som för en del är det viktigaste.

När fler och fler attraheras av det sakramentala så sätter jag lite försiktigt ner klackarna. Jag är inte emot (jag har med stor behållning firat nattvard tex på Bjärka-Säby). Jag vill bara lyfta fram perspektiv som riskerar att gå förlorade (Om du som läser tycker jag ser motsättningar där inga finns så tveka inte att kommentera). Rob Bell resonerar åt det här hållet i sin bok "Jesus Wants to Save Christians" och jag har inte kunnat släppa det.

Det viktigaste är att Jesus får ta gestalt i våra liv, i vår gemenskap. Det är helt avgörande. När Jesus sa "Gör detta till minne av mig" så menar han definitivt mer än en liten brödbit och en klunk druvsaft. Han menade hela grejen, tjänandet, kärleken, detta att osjälviskt ge sig själv. Ja i förlängningen hela inkarnationen. "Som Fadern har sänt mig, sänder jag er...".

Om någon undrar firar vi regelbundet nattvarden på ett ganska klassiskt frikyrkovis. Det är viktiga tillfällen då vi påminns om vad Jesus gjort, gör och kommer att göra. Ibland behöver vi stanna upp, se bortom ritualen och fråga oss varför vi gör det vi gör och vad det ytterst handlar om.

Så tänker jag, hur tänker du?

PS. För ganska exakt ett år sen skrev jag så här på samma tema. DS

Så sant, så sant!

Jag har inte hunnit med vare sig min eller andras bloggar på några dagar, det är en del som måste fixas innan helgerna. Här kommer i alla fall ett citat från en sång jag fastnade för.

“We need each other more than we need to agree.”

Så sant, så sant!
Vi behöver inte alltid vara överrens, men vi behöver alltid varandra!

Du kan höra hela sången här.

Min syn på enhet

Det är mycket tal om ekumenik och enhet på gång, reaktionerna är blandade, en del blir lyriska andra livrädda. Bloggaren Charlotte Therese tar ett initiativ i den här riktningen som det är lätt att stödja.

Det finns ett bibelord som jag gillar apropå enhet och olikheter och det är från Rom 15:7:
"Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära"
Jag tycker det räcker ganska långt som grund när man samtalar om detta.

En viktig fråga är vad vi menar med "enhet"?

• Är det att vi går tillsammans till en stor kyrkobyggnad i varje stad?

• Är det att våra skillnader suddas ut?
  
  
• Är det att någon begär den andres underkastelse?
  

Eller är det att vi:

• bygger vänskap och relationer med syskon från olika traditioner.

• erkänner varandras både likheter och olikheter och låter oss berikas.

• respekterar varandra och när Herren leder gör saker tillsammans.

Jag tror på de sista tre punkterna. Många är rädda för enhet därför att man ser framför sig byråkrati och tungroddhet. (ofta utifrån erfarenheter på lokalplanet). Dessutom är man kanske rädd att någon större (och styggare) ska komma och "ta över". Men är man trygg i sin egen tradition så har man egentligen ingen anledning att frukta andras sätt att tänka.

Kort och gott, räcker inte vänskap, ömsesidighet och respekt ganska långt? Behöver vi krångla till det så mycket mer?

"Enhet i det väsentliga. Frihet i det oväsentliga. Kärlek i allt."
Rupertus Meldenius

Grejen är väl att enas om vad som är oväsentligt, men med kärlek och generositet borde det gå att i alla fall respektera våra skillnader och bygga på det gemensamma.

En sak till. Enhet är viktigt men det är Jesu sändning ut i världen också, så fort det riskerar att bli motsättningar här emellan blir jag skeptisk. All enhetsträvan måste hjälpa oss med frågan hur vi på bästa möjliga sätt "är församling" i en efterkristen tid. Detta perspektiv får aldrig tappas!

Problem på ekumenikens väg (del 1)

Det är mycket enhet och ekumenik på gång just nu. Jag tycker det är positivt, jag tror vi har mycket att lära av varandra. I really do!

Men låt mig ge ett personligt skräckexempel.
Jag var för ett tag sen (Den gången som ordförande i vårt lokala ekumeniska råd) på ett möte med några präster (SvK). Vi samtalade om vad vi har gemensamt och som den ekumen jag är så berättade jag lite om min väg, hur jag berikats av olika kristna traditioner osv. Det kändes som ett bra möte, även om jag slogs av hur lite dessa präster kände till om frikyrkorna i Sverige. Men mot slutet av samtalet så spärrar en av prästerna sina ögon i mina och säger.

"Men jag skulle aldrig kunna ta emot nattvarden av dig"

Hade det gjort mer ont om killen spottat mig rakt i ansiktet?

Svar: Nej

Jag fann mig inte att säga någonting, jag var förstummad. I Bilen på väg hem från mötet så var jag faktiskt ganska upprörd. Han hade inte bara trampat på mig (det tål jag) han trampade på den gemenskap jag tillhör. Det han sa var: Du är inte på riktigt, ni är inte på riktigt. När ni regelbundet samlas för att minnas vad Jesus gjort och äta av brödet och dricka av vinet så är det inte på riktigt. Hur kunde han?

Sånt skapar knappast en bra miljö för gemenskap och enhet.

Hur borde jag ha reagerat? Vad borde jag sagt?

Jag kommer garanterat att hamna i liknande situationer igen, därför är alla råd goda. Förresten om någon läsare tycker som prästen så respekterar jag det och ser fram emot ett bra samtal.

PS. Bland annat den här händelsen gjorde att jag skrev en debattartikel i Dagen om det allmänna prästadömet. DS.

Keryx väcker några frågetecken

Jag fick igår senaste numret av Keryx. Efter att ha träffat tidningens trevlige redaktör Benjamin Ekman på Frizon i somras så tänkte jag ge den en chans. Den är bra, jag rekommenderar Keryx, artiklarna är ofta både intressanta och välskrivna. Ni som följer bloggen Teologiskt Forum känner igen flera av författarna.

I det senaste numret fick jag dock några frågetecken. Inte helt oväntat i dessa tider så är temat enhet och Ulf Ekman skriver en intressant artikel: Den karismatska väckelsen och enhet. Det är några saker som återkommer i artikeln som skulle behöva förtydliganden. När Ulf vid ett tillfälle räknar upp riskerna som finns med nya karismatiska rörelser skriver han att en risk är: "att man inte längre tror sig behöva ett mer institutionellt ämbete". (sid 10 vänstra kolumnen) I Ulfs resonemang är det solklart att ett "institutionellt ämbete" är viktigt och behövs. Men frågan som kommer till mig är då, ja men hur ser det ut? Vad är det för något? Är det katolska kyrkans? Lutherska kyrkans? Har det överhuvudtaget med tankarna på apostolisk succession att göra? Eller räcker det som i mitt sammanhang att man har en församlings förtroende? Hur ser han på de ledarskaps modeller som redan finns i karismatiska sammanhang? Frågorna blir många och här behövs förtydliganden. Vad är ett "institutionellt ämbete" i Ulfs tankevärld?

Han skriver återkommande om det han kallar den "institutionella kyrkan". Han avslutar artikel men ett citat av Kardinal Suenens: "Vi kan aldrig avskilja den institutionella kyrkan från den karismatiska". (sid 18 vänstra kolumnen) Men är det oproblematiskt att bifalla ett sånt citat? Frågan vad blir då: Vad är den "institutionella kyrkan"? För Kardinal Suenens är svaret givet, det är naturligtvis den Romerska Katolska kyrkan, men är svaret lika givet för en protestantisk pastor? Vad är egentligen den "institutionella kyrkan" i Ulfs tankevärld?

Parallellt läser jag Allan Hirch bok "The forgotten way" och han ställer ju "The institutionalised church" mot en (bättre) modell som han kallar "The organic missional church". Ärligt talat, tanken att vi som kyrkor och församlingar behöver gå mer mot institutioner känns faktiskt inte så fräscht om du frågar mig. Men det är möjligt att jag är orättvis i min jämförelse.

Det finns ju en högljud kritik mot den sk "nya ekumeniken", mycket är onyanserat och urspårat men samtidigt finns berättigade frågor. Det är lite tråkigt att Ulf inte möter dem, snarare skapar han fler. Han varnar i sin ledare (sid 4) för de bloggar som i gällt röstläge sprider fördomar. Ulf skriver: "Visst kan frågorna tas på allvar". Men är det inte självklart att frågorna skall tas på allvar?

Tråkigt att verkliga möten så sällan sker, vi behöver verkligen samtala om frågor kring ämbetssyn, kyrkosyn och bejaka varandra men också ibland vara överrens att vi helt enkelt inte är överrens. Hoppas Keryx dyker djupare i dessa frågor framöver.

PS. Glöm inte bort min adventsutmaning. DS