Keryx väcker några frågetecken

Jag fick igår senaste numret av Keryx. Efter att ha träffat tidningens trevlige redaktör Benjamin Ekman på Frizon i somras så tänkte jag ge den en chans. Den är bra, jag rekommenderar Keryx, artiklarna är ofta både intressanta och välskrivna. Ni som följer bloggen Teologiskt Forum känner igen flera av författarna.

I det senaste numret fick jag dock några frågetecken. Inte helt oväntat i dessa tider så är temat enhet och Ulf Ekman skriver en intressant artikel: Den karismatska väckelsen och enhet. Det är några saker som återkommer i artikeln som skulle behöva förtydliganden. När Ulf vid ett tillfälle räknar upp riskerna som finns med nya karismatiska rörelser skriver han att en risk är: "att man inte längre tror sig behöva ett mer institutionellt ämbete". (sid 10 vänstra kolumnen) I Ulfs resonemang är det solklart att ett "institutionellt ämbete" är viktigt och behövs. Men frågan som kommer till mig är då, ja men hur ser det ut? Vad är det för något? Är det katolska kyrkans? Lutherska kyrkans? Har det överhuvudtaget med tankarna på apostolisk succession att göra? Eller räcker det som i mitt sammanhang att man har en församlings förtroende? Hur ser han på de ledarskaps modeller som redan finns i karismatiska sammanhang? Frågorna blir många och här behövs förtydliganden. Vad är ett "institutionellt ämbete" i Ulfs tankevärld?

Han skriver återkommande om det han kallar den "institutionella kyrkan". Han avslutar artikel men ett citat av Kardinal Suenens: "Vi kan aldrig avskilja den institutionella kyrkan från den karismatiska". (sid 18 vänstra kolumnen) Men är det oproblematiskt att bifalla ett sånt citat? Frågan vad blir då: Vad är den "institutionella kyrkan"? För Kardinal Suenens är svaret givet, det är naturligtvis den Romerska Katolska kyrkan, men är svaret lika givet för en protestantisk pastor? Vad är egentligen den "institutionella kyrkan" i Ulfs tankevärld?

Parallellt läser jag Allan Hirch bok "The forgotten way" och han ställer ju "The institutionalised church" mot en (bättre) modell som han kallar "The organic missional church". Ärligt talat, tanken att vi som kyrkor och församlingar behöver gå mer mot institutioner känns faktiskt inte så fräscht om du frågar mig. Men det är möjligt att jag är orättvis i min jämförelse.

Det finns ju en högljud kritik mot den sk "nya ekumeniken", mycket är onyanserat och urspårat men samtidigt finns berättigade frågor. Det är lite tråkigt att Ulf inte möter dem, snarare skapar han fler. Han varnar i sin ledare (sid 4) för de bloggar som i gällt röstläge sprider fördomar. Ulf skriver: "Visst kan frågorna tas på allvar". Men är det inte självklart att frågorna skall tas på allvar?

Tråkigt att verkliga möten så sällan sker, vi behöver verkligen samtala om frågor kring ämbetssyn, kyrkosyn och bejaka varandra men också ibland vara överrens att vi helt enkelt inte är överrens. Hoppas Keryx dyker djupare i dessa frågor framöver.

PS. Glöm inte bort min adventsutmaning. DS

Är Luther fortfarande en kättare?

I dag, den 26 maj 1521 så förklarade den Katolska Kyrkan Martin Luther som en kättare. Anledningen var de 95 teser som han 1517 spikat upp på slottskyrkans dörr.
(i brist på bloggar använde man på den tiden kyrkdörrar)

Detta föranleder en nyfiken fråga till mina katolska läsare:
Hur ser ni idag på Luther?
Vad är den katolska kyrkans officiella hållning?

Jag har själv en mixad inställning till Luther fast då från mer av ett anabaptistiskt perspektiv. Mycket var bra, men en hel del var mindre bra.

Vad tycker vi om Luther?
(Givetvis får alla komma till tals)

Därför är jag mer anabaptist än lutheran och minst katolik

Först några ord om rubriken, jag beundrar många lutherska teologer, (en av mina hjältar är Dietrich Bonhoeffer). Det finns också många katoliker som jag har den största respekt för. (Moder Teresa tex.)

Men mest av allt fascineras jag av anabaptisterna, de var radikala, de ville följa Jesus så sant som möjligt i den här världen. De gjorde allt för att inte korrumperas och förhärdas. De utsattes för våld men var själva (med ett tragiskt undantag) överlåtna till ickevåld, till skillnad från både katoliker och lutheraner som inte drog sig för brutaliteter. Om du vill läsa något utmanade och intressant så läs det här: The Anabaptists: neither Catholics nor Protestants. Det är skrivet på på 1950-talet av en man som hette William R. McGrath. (jag fann länken via bloggen Jesus Creed). Kan du bara engelska så är det relativt lättläst, men därmed inte sagt att det är lättsmält.

I en tid då vi pratar om kristen enhet som aldrig förr kan det vara bra att påminna sig om sina rötter. När jag studerar kyrkohistoria blir det alltmer klart att min historia går tillbaka, inte så mycket till Luther och reformationen, som till en rörelse som kallades anabaptismen. När jag räknar min historia tillbaka till dem gör jag det med bävan, fullt medveten om att jag saknar deras överlåtelse och radikalitet. Icke desto mindre så utmanas jag av dem något grymt.

McGrath lyfter fram område efter område där reformatorerna kom till korta när det gällde brytningen med 1500-talets Katolska kyrka (det torde stå klart för alla att Katolska kyrkan á la medeltiden med några få flämtande undantag var ett skräckexempel på religiös korruption) .

McGrath menar att reformatorerna ofta bara bytte ut de ena konstigheterna med andra. Några exempel, man slängde ut helgonbilderna men fortsatte dyrka pengar. Man bröt aldrig med den katolska sammanblandningen mellan tro och politik, tvärt om så fortsatte man att utveckla statskyrkotanken. Man fortsatte också den gamla katolska seden att bränna oliktänkande på bål.

Reformatorerna behöll maktstrukturen med präster och biskopar i stället för att göra verklighet av visionen om det allmänna prästadömet. (som drev många av dem initialt)
Enligt McGrath så funderade flera av reformatorerna på att sluta med barndop, som man hade svårt att hitta stöd för i skriften, men man behöll det av politiska skäl med argumentationen att om folk inte längre döptes som små barn skulle kyrkan bli mycket mindre och därmed förlora makt och inflytande. McGrath har också en hel del att säga om hur slarvigt reformatorerna tog itu med det han kallar ”Sakramental magi”.

Anabaptisterna i dag då? Jo deras teologi fortsätter att utmana. Här finns en engelsk hemsida. Greg Boyd är visserligen pastor i en megakyrka i USA men han har tagit starkt intryck av dem, läs mer här. Se också bloggen Leaving Münster. Jonas Lundström är en svensk bloggre som har mycket att säga om anabaptistiska tankar. Du kommer troligtvis inte att hålla med honom om allt, men du kommer att bli utmanad.

Är det dags för en anabaptistisk revansch? Jag tror det skulle vara ett viktigt komplement till det nyfunna intresset för de äldre kyrkosamfunden.