Hjälp! Jag är en villolärare!

Här kommer en bekännelse. Jag är en villolärare! Innan de som anklagat mig för att vara just detta applåderar så vill jag förtydliga mig. Jag är inte en heretiker när det gäller min bekännelse. Jag får nog betraktas som en tämligen ortodox evangelikal. Några har här på bloggen försökt framställa min teologi som heretisk men det är den inte, i alla fall inte om du tittar på papperet. Hittar du fel där är det du som är petig. Variationer finns naturligvis, jag är en hyfsat karismatiskt baptist som gillar Lausannedeklarationen, det kan kanske någon reta sig på.
Men nej, det är inte där skon klämmer.
Det är värre än så.

"To fail to love like Jesus is the worst form of heresy, regardless of how true one's beliefs are." ~Gregory Boyd

Här kommer mitt problem: Jag älskar inte alltid som Jesus.
I min ljusa stunder så låter jag hans kärlek forma mig och flöda genom mig, men långt ifrån så ofta som den borde.

Men jag vet att Han älskar mig och jag vet att Han är fylld av nåd och barmhärtighet och det är det enda hopp som finns för villolärare som jag.

När blir det villolära?

Här kommer en (kanske inte helt genomtänkt) tisdagsfundering. Jag påstår att påfallande ofta så handlar villoläroanklagelser inte om verklig villolära. Ofta beror anklagelserna helt enkelt på att man har olika syn på hur Gud verkar i världen och var han verkar. Hur menar jag? Tänk dig en pyramid.

Toppen är det som sant, det som vi inte ruckar på, tex att Gud har skapat världen och människan, att Gud älskar världen, om varje människas oerhörda värde. Att Jesus har kommit, dött och uppstått och att frälsning endast finns genom honom. Att Jesus är Herre/kung/messias etc. Det finns mycket mer jag skulle kunna fylla på med. Det som är sant för alla, alltid helt enkelt. De här sakerna har man genom historien försökt slå fast genom olika trosbekännelser m.m. Här skulle man kunna ha verkliga villolärodebatter. Om någon tex säger att Jesus inte har uppstått så skulle jag säga att den lämnat den kristna tron.

Nästa del av pyramiden är det som är kulturellt bundet. Här lägger jag ganska tunga frågor som ofta leder till osämja. Tex synen på kvinnligt ledarskap, olika dopsyner, ledarskapsmodeller, hela samtalet om kyrkosyn. Hur man som kyrka/församling möter kulturen runt om kring, etc. Det här är viktiga och tunga frågor men vi borde kunna leva med att vara oense på den här nivån. Jag skulle tex inte säga att praktiserandet av barndop är en villolära även om jag själv läser och förstår bibeln som att troendedopet är det enda rimliga. Det är alltså inte bara kulturella saker som hamnar här utan även bibeltolkning spelar in. Här får man brottas med frågor som: "Vad menade Paulus egentligen?"

Slutligen, längst ner hamnar det jag kallar "tycke och smak" här hamnar saker som liturgi, musik, stil, kyrkobyggnader, eskatologiska favoritspekulationer, etc. På den här nivån borde inte anklagelser om villoläror ens förekomma. Ändå är det påfallande ofta splittring sker på grund av olika åsikter här nere.

Jag tror det finns en väldig frihet i "kulturdelen" och "tycke och smak-delen". Ett problemet är att gränserna i den här pyramiden är suddiga. Samtidigt är det spännande och det driver oss till att läsa och förstå skriften tillsammans. OBS jag menar inte att man ska ta lätt på frågor kring tex kyrkosyn, bara att man kanske kan acceptera/respektera varandras olikheter där.

Jag har tidigare skrivit om liknade saker bla här.

Hänger ni med? Komplettera och korrigera (troligtvis tycker du något ligger fel), kanske krånglar jag bara till det hela med den här uppdelningen. Ganska modernt egentligen ;-)

"Enhet i det väsentliga. Frihet i det oväsentliga. Kärlek i allt."
Rupertus Meldenius

Stone him! Stone him!

Har ni märkt de bloggar som enbart tycks existera för att utmåla andra kristna som villolärare? Jag tycker det hela är något problematiskt, en del av dessa bloggar ligger dessutom högt på topplistorna. Varför undrar jag?

Ni som läser den här bloggen vet att jag ibland ifrågasätter saker inom kristenheten och att jag ofta vill ha ett samtal kring olika företeelser. Det är inte det jag vänder mig emot, det tror jag tvärs om behövs. Jag vänder mig emot den självklarhet med vilken vissa bloggare ropar "Stone him!".

För att lätta upp det hela så slänger jag med ett favoritklipp:

En ska bort?

Jag läser om jättekonferensen i Asien där både Ulf Ekman och Carola delar scen med Benny Hinn. Detta är bloggningsvärt av följande anledning, jag tycker mig se en sund trend hos Livets Ord och Ulf Ekman och många av de trevligaste bloggarna har sin bakgrund i trosrörelsen. De är reflekterade och genomtänkta människor.
För mig rimmar det här illa med Benny Hinn. (Se gärna den här dokumentären om du undrar vem Benny är). Givetvis kan inte Ulf eller Carola stå till svars för vilka andra som inbjuds till den aktuella konferensen. Men ändå reser det här några frågor.

Jag menar att Benny står för det sämsta av "Business kristendomens" avarter, där det kristna livet i praktiken handlar om pengar, överflöd, Jetplan och showartade föreställningar.
En relevant fråga blir: Skulle Benny kunna komma till Uppsala idag? Jag hoppas inte det.

Någon kanske undrar varför jag drar upp Benny. Jag gör det därför att jag idag möter människor i Sverige som går på hans insamlings metoder. Jag fick nyligen ett av hans brev via en sådan kontakt. Rubriken på brevet är "Har du någonsin undrat över varför andra får sina böner besvarade när du inte får det?" Nyckeln till bönesvar är förstås att ge till Benny Hinn. Tack vare "God Channel" och liknande TV-kanaler så kommer Benny och hans gelikar in i många pensionärers vardagsrum. Där kan han sen garantera bönesvar och välsignelser bara de ger till hans tjänst och jag undrar, är det här på något sätt moraliskt försvarbart?

Dessutom stör jag mig på att breven är gjorda för att se "personliga" ut, precis som om Benny tog av sin dyrbara tid bara för att skicka ett brev med vädjan om hjälp till tant Klara i Sverige. Det värsta är att människor går på det.

Vad säger ni om allt det här?

Är Luther fortfarande en kättare?

I dag, den 26 maj 1521 så förklarade den Katolska Kyrkan Martin Luther som en kättare. Anledningen var de 95 teser som han 1517 spikat upp på slottskyrkans dörr.
(i brist på bloggar använde man på den tiden kyrkdörrar)

Detta föranleder en nyfiken fråga till mina katolska läsare:
Hur ser ni idag på Luther?
Vad är den katolska kyrkans officiella hållning?

Jag har själv en mixad inställning till Luther fast då från mer av ett anabaptistiskt perspektiv. Mycket var bra, men en hel del var mindre bra.

Vad tycker vi om Luther?
(Givetvis får alla komma till tals)

Villolära del 4

Jag tänkte avsluta mina små funderingar kring vad villolära är. Jag har ju gjort en liten resa genom historien då Bernhard av Clairvaux och Jean Calvin har fått stå som exempel för män som värnade om den rätta läran men samtidigt inte hade några problem med att människor dödades. (I Calvins fall, Serveto, i Bernhards fall hela andra korståget där oräkneliga människoliv gick till spillo) Dessa är ingalunda unika utan endast två axplock, ett från den katolska traditionen, ett från den protestantiska. Tyvärr skulle listan kunna göras obehagligt lång och innehålla mängder av helgon, påvar och andra religiösa digniteter. Min undran är hur den kristna kyrkan så totalt kunde glömma bort Jesu originalbudskap som handlade om kärlek och förlåtelse? Det var ju det som gjorde (gör) Jesus helt unik. Lyckligtvis finns det goda exempel också, tex Franciskus, Broder Lorens, William Booth, Moder Teresa och Martin Luther King.

Här kommer min slutsats hämtad från liknelsen i Matt 21:28-32. För mig är det solklart att "at the end of the day" (som en känd fotbollsspelare brukar säga) så är det handlingen som räknas. Det spelar ingen roll om vi säger "ja" med våra läppar, har "rätt" teologi och "rätt" trosbekännelse men ändå i praktiken säger "nej" med våra liv. Jag vill mena att Bernhard, Calvin och många andra fallit i den fällan. Slutsatsen måste bli den att handlingar är viktigare än ord. Detta utmanar oss något alldeles otroligt!

Självklart är det bästa att ha både teologin och handlingarna, det är det som kan kallas en "sund tro". Men måste man ha en vågskål så skulle jag säga att handlingarna klart väger tyngst. Låt mig, kanske något oväntat, avsluta med ett citat av Batman från "Batman Begins":
"It's what I do that defines me"

Calvin och Serveto

Jean (eller John) Calvin (1509-1564) är en känd reformator som med undantag av Luther haft störst inflytande på protestantisk kristendom. Många räknar honom som sin store läromästare. Det fanns på Calvins tid en annan man som hette Miguel Serveto. Serveto var vetenskapsman och teolog. Serveto hade en lite luddig syn på läran om treenigheten, dessutom låg han anabaptisterna nära i sin dopsyn. Det här gjorde att han jagad av inkvisitionen flyr till Genève. Men väl där så blir han gripen av Calvin och bränd på bål. Calvin, som många kristna ser upp till, har alltså inga problem att se till att en meningsmotståndare dödas på det mest brutala sätt
(uppdaterad den 23 februari. David Nyström gjorde mig uppmärksam på att Calvin faktiskt försökte få domen omvandlat från bål till avrättning med svärd vilket är mindre smärtsamt och mer humant. David har också några andra invändningar, se kommentarerna.)
Det värsta är att han följer en lång och sorglig tradition som går tillbaka till Augustinus vilken var en av de första att acceptera våld i Jesu namn. Tyvärr var Calvin inte ensam bland reformatorerna, Luther gav liknande order.

Visst är det viktigt med läran om treenigheten och en rad andra saker, visst kan tex teologiskt finlir om Jesu preexistens vara fascinerande (och viktigt). Men är det inte konstigt att det ofta är de frågorna som ledde till att människor dödades? Kollar man på Jesu verkliga budskap så är det ju inte de här sakerna som är det viktigaste. Nej det radikalaste är ju budskapet om Guds rike, om att älska sina fiender. Budskapet om förlåtelse och upprättelse. Det är ju det som evangeliet handlar om! Jesus befallde oss ju att älska varandra!

Ändå har det ofta varit relativt perifera saker som lett till de stora bråken i kyrkan. Men hur många har man så mycket som nypt i örat för att de varit kärlekslösa? Hur många har man sagt till på skarpen för att de inte älskat sina fiender nog mycket? Däremot har man bränt folk på bål för deras syn på nattvarden!
Hallå! Någon mer än jag som tycker det här är både märkligt och illavarslande?

I min nästa blogg på det här temat ska jag alla fall lyfta upp lite positiva föredömen.

Bernhard och det andra korståget

Bernhard av Clairvaux (1091-1153) är ett mycket känt kristet helgon. Han betonade ofta Guds nåd i sin undervisning därför var det också många av reformatorerna som såg en själsfrände i honom. Hans skrifter brukar räknas till de andliga klassikerna. Här är ett citat:
Jesus is honey in the mouth, music in the ear, a song of gladness in the heart

Vackert! Då är väl allt bra, eller?
En av Bernhard kändaste predikningar handlar inte om Guds kärlek, den handlar inte om nåden, den handlar inte om Jesus, nej den är istället ett stridsrop. Bernhard är nämligen en av de största ivrarna för det andra korståget, ett korståg som slutade i katastrof för dessa vilseledda korsfarare. Ett korståg vars själva grundtanke var att med svärd fördriva "de otrogna". Bernhards predikan eldar massorna att dra iväg till det heliga landet, han använder all sin skickliga retorik. I sin predikan återkommer han gång på gång till att "ta upp sitt kors", som i hans tanke inte handlar om att i kärlek och ödmjukhet följa Jesus utan om att döda och fördriva "hedningar". Bernhard lovar till och med syndernas förlåtelse till dem som ger sig ut i detta "heliga krig". Vid ett annat tillfälle säger han om villolärare: "it would without doubt be better that they should be coerced by the sword than that they should be allowed to draw away many other persons into their error."

Den här sidan av Bernhard är våldsam och enligt mig helt främmande för den Jesus vi möter i Nya testamentet. Ett vanligt försvar brukar vara något i stil med: "Ja, men det var våldsamma tider". Fast då säger jag att våldsamma tider har det alltid varit. Det var ganska våldsamt på Jesu tid också. Den första församlingen växte fram i en våldsam tid utan att för den skull ge sig åt våldshandlingar så den ursäkten håller helt enkelt inte. Bernhard var nitisk i sin kamp mot villoläror men hade själv förväxlat korset med svärdet och helt kastat loss från själva grundtanken om vad Guds rike handlar om.

Vad säger ni om Bernhard, kan man verkligen ha överseende med sånt här?
Har han verkligen en given plats bland de andliga klassikerna?
Var han verkligen bättre än de villoläror han bekämpade?
Viktigast av allt, vad kan vi lära oss?

Nästa gång jag skriver om det här ska jag ta mig an reformatorn Jean Calvin

Villolära?

Jag tänkte resonera lite om vad som är villolära, den här debatten rasar på tex bloggen Aletheia men även stundtals i tidningen Dagen där olika kristna företeelser lyfts upp.

Först något väldigt grundläggande, låt oss vara överens om att Jesus är vårt största exempel och föredöme. Det tror jag alla kyrkor och församlingar skriver under på. Hur var då Jesus? Jo han presenterade riket annorlunda, ett rike där man ska älska sina fiender. Han levde ett liv i tjänande och dog slutligen oskyldig på ett kors och inte ens då ville han ha hämnd. Sen tror vi att han uppstod och att han kallar oss att berätta om och med våra liv gestalta det här riket för alla.
Om vi är överens om detta så menar jag att det får vissa konsekvenser. En är att jag helt krasst tror att man måste bedöma figurer i den kristna historien efter en viktig regel: Hur förhöll de sig till basic? Hur förhöll de sig till det budskap om kärlek och förlåtelse som Jesus dog för?

Här får vi nog omvärdera en hel del helgon, påvar och reformatorer m.m. men även en del nutida kristna. Min tes är att även om dessa figurer många gånger hade rätt i sina ord och sina teologiska utläggningar så vittnar deras gärningar emot dem. Jag menar tex att det inte finns någon ursäkt för en kristen att någonsin döda sina meningsmotståndare. (vilket har hänt gång på gång genom historien) Det här resonemanget dissar en hel del tunga namn både bland katoliker och protestanter. Jag tänker mig att kolla lite närmare på män som Bernhard av Clairvaux och Jean Calvin.

Vad säger ni? Kan ni för det första hålla med om den här grundregeln?