Kan vi hoppa tillbaka till innan Konstantin? Jag tror det, här är varför:

Ibland hör jag att vi i frikyrkan är så historielösa. Vi ser bara vår korta och futtiga historia, i bästa fall tillbaks till 1800-talet men sen hoppar vi ända till Nya Testamentet och glömmer allt däremellan. De gamla kyrkorna skakar på huvudet åt oss. Just nu pågår också ett stort uppsving för de historiska kyrkorna bland kristna i Sverige.

Det är inte ovanligt att frikyrkliga konverterar till Katolska kyrkan och andra lockas av den ortodoxa. Rörelsen runt Bjärka-Säby handlar om denna nyupptäckt av historien. Först vill jag säga att jag uppskattar allt det här, jag tror verkligen att det finns en enorm vishet och erfarenhet i de gamla kyrkorna som kan berika oss och som jag i ödmjukhet vill lyssna till.

Men jag tror ändå att det är möjligt och nödvändigt för oss att våga hoppet ända tillbaks till innan Konstantin. Hur kan jag drista mig att säga det? De första församlingarna växte upp i marginalen, de växte upp i skuggan av det romerska imperiet. Det som höll dem samman var bekännelsen att "Jesus är Herren", en bekännelse som i många fall ledde till döden. Tanken på en kyrka förknippad med en viss nation skulle förefallit absurd för dessa kristna, tanken på en kyrka allierad med makten likaså. Att kristna ca tusen år senare skulle ge sig ut i krig och korståg med makt och svärd var ett otänkbart scenario. Man kände bara ett perspektiv och det var underifrån och man växte så det knakade!

Därför vill jag påstå att svenska baptister som förföljda och ringaktade av makten (i vårt fall den lutherska kyrkan helt allierad med den svenska staten) som samlades i hemmen under mitten av 1800-talet hade mer gemensamt med de första kristna än, låt säga, en svensk präst i maktposition på 1600-talet. Eller en katolsk dito från 1200-talet. Det här är en succession som jag tror på och bekänner. En succession i marginalen som letat sig genom historien, genom kyrkor men alltid i utkanten av mäktiga instutioner fram till våra dagar. Utmaningen, som jag ser det, är att lära av den. Därför fascineras jag av anabaptisterna men även av de långt tidigare ökenfäderna och ordnar inom de historiska kyrkorna som befunnits sig i marginalen.

Vår tid påminner en hel del om de första åren. Imperiet som utmanar oss heter inte Rom men likväl utmanas vi av krafter som kräver vår uppmärksamhet och vår tillbedjan. Vi lever i marginalerna och vi kämpar med vad den urgamla bekännelsen att Jesus är Herre betyder för oss och våra liv idag. Vi lever i ett efterkristet samhälle, ett sekulariserat samhälle där minnet av kristen tro mer och mer bleknat bort. En del förfasar sig och drömmer sig tillbaka till en stark kyrka mitt i byn. Personligen är jag försiktigt positiv. Ett problem jag ser med de historiska kyrkorna är den starka betydelse de lägger i traditionen, jag är skeptisk därför att tradition alltid är född i en viss kontext och när vi rör oss in i nya tider så ska vi naturligtvis känna till historien men inte fastna eller normalisera beslut och val tagna i andra tider. Det viktigaste vi har är bibelns berättelse, Andens ledning och bekännelsen att Jesus är Herre. Detta måste alltid gestaltas på nytt i varje tid och varje kultur. Det är utmaningen.

Därför förblir jag en envis baptist som vägrar kalla mig historielös. Gud hjälpe mig!

En bild ur historien

Den här bilden föreställer den gamle baptisten Dordlofva Erik Ersson (till höger) som försonligt skakar hand med prästen V Zander någon gång kring 1900.

Samme Erik satt 1853  under 28 dygn på vatten och bröd i ett kallt fängelse för att han predikat evangeliet om Jesus och delat brödet och vinet med sina vänner. Året därefter så tillbringade han ytterligare två veckor i fängelse. "Det värsta var ju att jag måste stå kyrkoplikt efteråt. På söndagen fick jag stå på knä mitt i kyrkan under hela gudstjänsten. Sedan blev jag förhörd av prästen".
Berättar Erik som säkerligen kunde sin bibel och kände sin Herre mer än prästen.

En försonlig bild och ett stycke kyrkohistoria.

Läs mer: 
"Jag står inför en reslig gammal man, med huvudet inramat av grått hår och skägg och med ett par kloka och vänliga ögon, som trohjärtat riktas mot mig, medan jag trycker hans starka och knotiga hand. Han är prydligt, ja elegant klädd i Orsamännens vita jacka, med ett vackert arbetat gult förskinn. Det är dalamannen Dordlofva Erik Ersson, som nu vid snart 79 års ålder har ett strävsamt liv bakom sig, och vars ungdom kännetecknas av ganska märkliga händelser..."

Erik avslutar samtalet med orden:
"Låt mig fråga dig, unge man! Har du gjort upp din sak med Gud?"

Att göra upp med en ledare

Det här med att städa bokhyllan borde jag göra oftare. En av de böcker jag hittade är boken "Utstött" av Adrian Holmberg. Boken är en fascinerande dokumentation från en medlem (medlem nr 732) i Filadefia, Stockholm som under många år levde nära pingströrelsens absoluta ledarskikt. Tyvärr så fick denne Adrian sin beskärda del av dubbelmoral, intriger och manipulativa ledare. Hans bild av Lewi Pethrus är allt annat än smickrande. Visst är det en partsinlaga, men en snygg sådan. Det är tydligt att boken är skriven av en arg människa. Samtidigt så gillar jag att höra den lilles röst om än fylld av vanmakt och frustration. En bra och skrämmande berättelse är det i alla fall. Om du hittar den på något antikvariat eller i farmors bokhylla. Lägg beslag på den! Låt mig bara citera från Adrians slutgiltiga uppgörelse med Lewi Pethrus:

Nu följde ett dramatiskt uppträde. Jag närmade mig Pethrus och tog tag i hans rockslag. Pethrus blev rädd och sa:

"Tänker du slå mig?"

"Nej, visst inte", svarade jag.

"Jo, det tänker du visst det."

I det ögonblicket kom jag ihåg det samtal Pethrus och jag hade haft strax innan han reste till Amerika. Efter ett möte gick jag fram till honom och inledde ett samtal om hans förestående bortresa. Jag sade bland annat: "Tror du inte, att folk kommer att säga att du är rädd och att det är därför du reser?"

Pethrus tappade fattningen. Han såg ut som om han hade blivit tagen på bar gärning. Slutligen stramade han upp sig och svarade: "Folk har sagt så mycket ont om mig."

Min inflikning: Det fanns på den tiden i Sverige en stark ryss-skräck och många profetsior talade om den stundande domen över Sverige då ryssen skulle bomba sönder och invadera vårt land. (Jodå, jag har de böckerna också om någon är intresserad). Mycket tyder på att den här skräcken smittade av sig på självaste Lewi, därav hans resa till USA. Apropå "Lewis Resa" så hade PO Enquist läst alla Adrian Holmbergs böcker och enligt Lennart Janssons intressanta artikel i Sändaren den 31/2 -02 så är det uppenbart att Enquist vävt in just Holmbergs liv i sin fiktiva karaktär Efraim Markström. Jansson hittade 40 anknytningar. Nåväl Tillbaka till storyn:

Jag ser samme rädde man framför mig igen, när jag går inpå honom och säger: "Pethrus, jag skall säga dig något. Jag har i långa tider trott blint på dig. Jag har hyst den största respekt för dig. Ja, jag har varit rädd för dig. Men den tiden är förbi. Du skrämmer inte mig längre. Jag skall säga dig rent ut: Jag skiter numera i vad du säger."

Pethrus stelande och gubbarna i hans uppvaktning stod som saltstoder. Jag gick min väg genom livvakten, som inte visste riktigt på vilket ben de skulle stå, men inte heller rörde ett finger mot mig.

Dramatiskt, eller hur? Dags att städa bokhyllan kanske.
Vem vet vad du hittar.

Blinda profeter? del 3

I den här posten så ska jag försöka analysera varför kristna ledare tänkte som de gjorde. Vi får inte glömma bort att utvecklingen på 1900-talet saknar motsvarighet i historien. Vi fick elektricitet, började åka bil, flyga flygplan, lyssna på radio (och TV). Biograferna slog igenom och kommunikationerna exploderade med telefonin. Vi fick också tid att odla egna intressen som sport etc. Två världskrig skakar också första halvan av århundradet och sätter sin prägel. Mitt i allt det här försökte dessa ledare navigera sig fram, de ville till varje pris vara trogna mot Skriften men utmaningarna de ställdes inför var enorma.

När de såg helt nya företeelser som bio, modern-dans och jazzmusik måste de ha känt sig inkastade i en virvelvind av omoral med svårgreppbara följder. Referensramarna saknades till stor del, de hade bara sin känsla att gå på och det kändes inte bra! Det lyste rött och de satte klackarna i marken och skrek STOP!
För att citera David Nyströms kommentar:

"Sverige gick från att vara en kristen nation, men nära 100% av befolkningen som regelbundna kyrkobesökare och med kristen moral och livssyn påbjuden i lag, till att bli en, i deras ögon, fullständigt sekulariserad nation."

Kanske har jag varit lite för hård emot dem i mina två tidigare poster. Kanske kunde de inte ha reagert på något annat sätt. Jag menar dock fortfarande att de inte hade behövt fördöma olika musikstilar som de gjorde. Givetvis så skulle de inte ha uttalat sig om afrikaner på det sätt som gjordes. Kanske hade de till och med kunnat se möjligheter istället för hemskheter i saker som bio och dans. Det jag med efterklokhetens kranka blekhet kan sakna är "profetisk kreativitet" inför alla utmaningar de stod inför, men det är lätt för mig att säga.
Jag som är "post" det mesta de mötte och stod i.

Nu inser jag också att det finns stoff till minst ett inlägg till i den här serien. Jag ska skriva mer om hur vi kan förhålla oss till omvärlden, kulturen etc. Sen så kommer jag att plocka fram motorsågen igen och titta lite på nyckfulla utselutningar med krossade människor som följd.
I'll Be Back!

Blinda profeter? del 2

Det är spännande att städa bokhyllor! Vad sägs om den här boken: "Obam med trollpåsen. Negerberättelser för barn och ungdom" från 1938. Nu låter det här väldigt rasistiskt men vi får hålla i tanken att mörkhyade människor från andra kontinenter var något sensationellt och ovanligt på 1930-talet. Den här boken är inte på något sätt rasistisk om än något kolonial och präglad av en gammal missionssyn. (Visst är det häftigt att vi idag har en svart president i USA som heter Obama!) Då var det värre med Theofil Engströms påstående att Jazz var negrernas ap-musik. Det var lika illa då som det är nu. En rolig, för att inte säga ironisk detalj var att när jag googlade Theofil Engström så fanns han på ett ställe, gissa var? Jo på Svenska Filminstitutets hemsida. Jesus som inte ens gick på bio i studiesyfte!

Låt mig berätta en historia som fortfarande berör mig djupt. För många år sen så mötte jag ett gammalt par. De hade kommit till tro på slutet av 1930-talet, men det fanns ett problem. De älskade att dansa, så ofta de fick chansen så dansade de med varandra och de var riktigt duktiga. Gott tänker du. Problemet var bara att deras pastor troligtvis hade läst boken "Vår protest!" och kände sig tvingad att strängeligen förmana det unga paret. Den gamla damen i 80 års åldern berättar för mig att: "Herren fick lov att skada min balansnerv och tur var väl det för annars hade vi väl dansat än".

Jag visste inte vad jag skulle säga. I bilen så fylldes mina ögon av tårar. Vilken lögn, vilken livslögn. Jag såg för min inre syn det gamla paret sätta på en grammofonskiva och dansa därhemma på rumsgolvet. Det hade varit så rätt och så fint. Men det hände aldrig på grund av felriktad nit från andliga ledare. Nu är de båda döda och det mest tragiska är att deras barn inte har det minsta intresse av en Gud som saboterar balansnerver.

I min sista post om det här så ska jag försöka att tillsammans med er förstå och hur dessa ledare tänkte.

Blinda profeter?

Jag städade (det händer faktiskt) en av mina bokhyllor där hemma och fick ögonen på en liten bok med det konstruktiva namnet "Vår protest!". Den är skriven av 17 av vårt lands frikyrkopionjärer. Bland författarna finns Lewi Pethrus, Theofil Engström, Walter Erixson, C.G. Hjelm, m.m. Du som reservationslöst ser dessa som dina hjältar kan sluta läsa här.
Jag kommer nämligen att såga dem vid knäna.

Ibland så reagerar jag på att vi kristna oftare blir kända för vad vi är emot än för vad vi är för. Killarna i den här boken satte den trenden med råge! Boken är en kampskrift emot, Jazz, dans, bio och ungdomskultur i största allmänhet. Vad värre är, den är rasistisk. Så här skriver Walter Erixon om Jazzmusiken:

"Från Afrika kom den. Men den blev värre ändå, när våra svenska negrer skulle exekvera den. Det blev en djungel av den redan förut så intima dansformen. En djungel av ap-kult"

Självklart borde de och kunde de ha ha tänkt annorlunda. Redan Frälsningsarmén grundare William Booth ca 50 år tidigare tog till sig och använde sig av den musik som fanns i samtiden. Men det mest upprörande är ändå de rasistiska vibrationerna i citatet. Allt i populärkulturen på 1940-talet sågas, omfattande sidor ägnas åt att fördömda "så kallade kristna" som går på bio. Vad sägs om följande citat av Theofil Engström:

"Har man Jesus i hjärtat, d. v. s. om man är hjärtefrälst, då går man ej till biografen! Jesus går inte med till biografen! Inte ens i studiesyfte."

Eller det här:

"Att det måste vara erotik i varje film beror på att en stor procent av publiken utgöres av kvinnor"

Den Jesus som beskrivs i boken skulle aldrig gå på bio, aldrig gå på dans, aldrig lyssna på Jazzmusik, aldrig umgås med syndare, aldrig träffa några tullindrivare. Den Jesus som beskrivs är i många stycken helt enkelt inte den Jesus vi läser om i evangelierna.

Jo, jag känner till försvarstalet som kommer, att de var barn av sin tid osv. Jag vet också att vissa alltid känner sig tvungna att konstatera att vi "minsann är i andra diket idag". Fast allvarligt talat, den här boken är skriven av frikyrkans andliga elit.

Tänk om Theofil Engström som var initiativtagare till den här boken istället hade kallat samman de andra och sagt:

"Det här med bio, växer och en del saker som visas är ju inte så där värst bra. Hur ska vi göra? Hur tar vi upp det här i våra församlingar? Det är ju ett fantastiskt medium, frågan är hur vi ska kunna återlösa det? Det finns mycket kreativitet och potential för gott i det här vänner"

Eller tänk om han sagt så här om Jazzen:

"Vänner, hur ska vi göra för att våra afroamerikanska vänner ska få komma fram mer. Som musiker kan jag bara konstatera att vi verkligen behöver deras musik. Den där Jazzen är verkligen känslig och stämningsfull. Du Lewi, du skulle möjligvis inte kunna bjuda den där Louis Armstrong till Filadelfia?"

Det hade väl inte varit omöjligt för dessa gudsmän att tänka så, hade det?

PS. Om det blir ett samtal om detta, så fundera gärna kring vad som är våra blinda fläckar idag. DS.

5 minuter från varje tradition

Den här helgen har vi en ekumenisk satsning i Borlänge.
Temat är: Strömmar av levande vatten.

Det är vårt ekumeniska råd som ordnar det hela och samlingarna blir i Korskyrkan. Jag har varit med och planerat och lagt upp kvällen vars tema blir: Enhet och mångfald.
Vi kommer sen att få möta följande kristna traditioner: Den lutherska traditionen, Den metodistiska traditionen, Den baptistiska traditionen, Frälsningsarmén och slutligen Pingst och den karismatiska traditionen.

Vi har en präst, en metodistpastor, en baptistpastor (jag) och en frälsningsofficer och slutligen en pingstpastor. Alla får 5-7 minuter på sig att ge en personlig presentation av sin tradition med fokus inte på polemik utan på vad traditionen betytt och hur den kompletterar helheten. Med andra ord: Vi ska helt enkelt peppa och utmana varandra!

I morgon har vi en gemensam gudstjänst då alla stadens församlingar finns med (Svenska kyrkan representeras av EFS). De enda som saknas är egentligen katolikerna men de har inte så mycket arbete i Borlänge utan finns mest i Falun.

Visst låter det lite spännande!

Erik Sollerman

Jag har ganska många gamla böcker. (för många om du frågar min fru) En hel del av dessa böcker från 40- till 70-talet har jag lite svårt för, inte bara för att de är omoderna utan för att de är just för "moderna". Mycket av det känns lite unket, bäst före datumet har för längesedan passerats.

Men det finns undantag. Av alla dessa böcker och författare så vill jag lyfta fram Erik Sollerman. Jag fick upp ögonen för honom tack vare ett tips här på bloggen från Peter Baric som jobbar i Saron, Göteborg. Sollerman var pastor och teolog inom Örebro Missionen (Nuvarande Evangeliska Frikyrkan) och redaktör på tidningen Missionsbaneret .

Han resonerar i sina böcker på ett sätt som jag tycker håller ända in i vår postmoderna tid. Sollerman är beläst, han vet vad som rör sig i sin samtid. Samtidigt finns det hela tiden en andlig skärpa i det han skriver. Jag tänker på Paulus på areopagen när jag läser hans böcker. Just nu läser jag "Av stoft och ande". Rekommenderas!
Ta en titt på Erik Sollerman, det är väl värt mödan!

Varför så lite kärlek i trosbekännelsen?

Häromdagen fick jag frågan varför de klassiska trosbekännelserna (Apostoliska och Nicaenska) inte nämner Guds kärlek och nåd.
Med tanke på hur bekännare av dessa trosbekännelser betett sig så hade det kanske inte skadat att betona Guds kärlek, nåd och barmhärtighet lite mer. Jag instämde men hade inget bra svar att ge.
Hur tänkte man när det begav sig tror ni?

Villolära del 4

Jag tänkte avsluta mina små funderingar kring vad villolära är. Jag har ju gjort en liten resa genom historien då Bernhard av Clairvaux och Jean Calvin har fått stå som exempel för män som värnade om den rätta läran men samtidigt inte hade några problem med att människor dödades. (I Calvins fall, Serveto, i Bernhards fall hela andra korståget där oräkneliga människoliv gick till spillo) Dessa är ingalunda unika utan endast två axplock, ett från den katolska traditionen, ett från den protestantiska. Tyvärr skulle listan kunna göras obehagligt lång och innehålla mängder av helgon, påvar och andra religiösa digniteter. Min undran är hur den kristna kyrkan så totalt kunde glömma bort Jesu originalbudskap som handlade om kärlek och förlåtelse? Det var ju det som gjorde (gör) Jesus helt unik. Lyckligtvis finns det goda exempel också, tex Franciskus, Broder Lorens, William Booth, Moder Teresa och Martin Luther King.

Här kommer min slutsats hämtad från liknelsen i Matt 21:28-32. För mig är det solklart att "at the end of the day" (som en känd fotbollsspelare brukar säga) så är det handlingen som räknas. Det spelar ingen roll om vi säger "ja" med våra läppar, har "rätt" teologi och "rätt" trosbekännelse men ändå i praktiken säger "nej" med våra liv. Jag vill mena att Bernhard, Calvin och många andra fallit i den fällan. Slutsatsen måste bli den att handlingar är viktigare än ord. Detta utmanar oss något alldeles otroligt!

Självklart är det bästa att ha både teologin och handlingarna, det är det som kan kallas en "sund tro". Men måste man ha en vågskål så skulle jag säga att handlingarna klart väger tyngst. Låt mig, kanske något oväntat, avsluta med ett citat av Batman från "Batman Begins":
"It's what I do that defines me"

Calvin och Serveto

Jean (eller John) Calvin (1509-1564) är en känd reformator som med undantag av Luther haft störst inflytande på protestantisk kristendom. Många räknar honom som sin store läromästare. Det fanns på Calvins tid en annan man som hette Miguel Serveto. Serveto var vetenskapsman och teolog. Serveto hade en lite luddig syn på läran om treenigheten, dessutom låg han anabaptisterna nära i sin dopsyn. Det här gjorde att han jagad av inkvisitionen flyr till Genève. Men väl där så blir han gripen av Calvin och bränd på bål. Calvin, som många kristna ser upp till, har alltså inga problem att se till att en meningsmotståndare dödas på det mest brutala sätt
(uppdaterad den 23 februari. David Nyström gjorde mig uppmärksam på att Calvin faktiskt försökte få domen omvandlat från bål till avrättning med svärd vilket är mindre smärtsamt och mer humant. David har också några andra invändningar, se kommentarerna.)
Det värsta är att han följer en lång och sorglig tradition som går tillbaka till Augustinus vilken var en av de första att acceptera våld i Jesu namn. Tyvärr var Calvin inte ensam bland reformatorerna, Luther gav liknande order.

Visst är det viktigt med läran om treenigheten och en rad andra saker, visst kan tex teologiskt finlir om Jesu preexistens vara fascinerande (och viktigt). Men är det inte konstigt att det ofta är de frågorna som ledde till att människor dödades? Kollar man på Jesu verkliga budskap så är det ju inte de här sakerna som är det viktigaste. Nej det radikalaste är ju budskapet om Guds rike, om att älska sina fiender. Budskapet om förlåtelse och upprättelse. Det är ju det som evangeliet handlar om! Jesus befallde oss ju att älska varandra!

Ändå har det ofta varit relativt perifera saker som lett till de stora bråken i kyrkan. Men hur många har man så mycket som nypt i örat för att de varit kärlekslösa? Hur många har man sagt till på skarpen för att de inte älskat sina fiender nog mycket? Däremot har man bränt folk på bål för deras syn på nattvarden!
Hallå! Någon mer än jag som tycker det här är både märkligt och illavarslande?

I min nästa blogg på det här temat ska jag alla fall lyfta upp lite positiva föredömen.

Varför Kolportören?

Helgläsning
Jag får ibland frågan varför jag valt att kalla min cutting edge, super postmoderna (i alla positiva bemärkelser av ordet) emerging blogg för just Kolportören. Enkelt svar, jag är lite retro!
(Sen fick jag hjälp med namnet av min gode vän Thomas G!)
Men vad är/var en Kolportör? Läs Wikipedias definition här.

Jag surfade runt lite på dagens gedigna arkiv. (här finns nog mycket guld att vaska fram) och hittade den här artikeln om den förste Kolportören. Det står att det är pluswebb men det verkar fungera ändå. (om inte, får du hålla tillgodo med "Kolportörens målsättningar" nedan. )

Kolportörens målsättningar

• En bok färdas till platser dit aldrig en predikant hinner.

• En bok når kungen lika bra som torparen.

• Boken är billigare än en predikant.

• Boken angrips inte av feber och förkylning.

• Boken blir aldrig trött eller ålderssvag.

• Boken är en predikant som når vem som helst, var som helst och när som helst.

• Boken når till och med den oåtkomliges hem.

Men jag skulle säga:

Kolportörens målsättningar

• En blogg färdas till platser dit aldrig en predikant hinner.
  (förutsatt att det finns en fungerande Internetuppkoppling, men det gör det väl i stort sett överallt)

• En blogg når kungen lika bra som torparen.
  (se ovan)

• Bloggen är billigare än en predikant.
  (helt gratis faktiskt!)

• Bloggen angrips inte av feber och förkylning.
  (bloggaren kan ju bli sjuk, men det som står skrivet, det står skrivet!)

• Bloggen blir aldrig trött eller ålderssvag.
  (behöver dock uppdateras regelbundet)

• Bloggen är en predikant som når vem som helst, var som helst och när som helst.
  (se första punkten)

• Bloggen når till och med den oåtkomliges hem.
  (ok, jag vet att min blogg inte verkar funka i Kina)

Ha en skön helg!