Jag städade (det händer faktiskt) en av mina bokhyllor där hemma och fick ögonen på en liten bok med det konstruktiva namnet "Vår protest!". Den är skriven av 17 av vårt lands frikyrkopionjärer. Bland författarna finns Lewi Pethrus, Theofil Engström, Walter Erixson, C.G. Hjelm, m.m. Du som reservationslöst ser dessa som dina hjältar kan sluta läsa här.Jag kommer nämligen att såga dem vid knäna.
Ibland så reagerar jag på att vi kristna oftare blir kända för vad vi är emot än för vad vi är för. Killarna i den här boken satte den trenden med råge! Boken är en kampskrift emot, Jazz, dans, bio och ungdomskultur i största allmänhet. Vad värre är, den är rasistisk. Så här skriver Walter Erixon om Jazzmusiken:
"Från Afrika kom den. Men den blev värre ändå, när våra svenska negrer skulle exekvera den. Det blev en djungel av den redan förut så intima dansformen. En djungel av ap-kult"Självklart borde de och kunde de ha ha tänkt annorlunda. Redan Frälsningsarmén grundare William Booth ca 50 år tidigare tog till sig och använde sig av den musik som fanns i samtiden. Men det mest upprörande är ändå de rasistiska vibrationerna i citatet. Allt i populärkulturen på 1940-talet sågas, omfattande sidor ägnas åt att fördömda "så kallade kristna" som går på bio. Vad sägs om följande citat av Theofil Engström:
"Har man Jesus i hjärtat, d. v. s. om man är hjärtefrälst, då går man ej till biografen! Jesus går inte med till biografen! Inte ens i studiesyfte."Den Jesus som beskrivs i boken skulle aldrig gå på bio, aldrig gå på dans, aldrig lyssna på Jazzmusik, aldrig umgås med syndare, aldrig träffa några tullindrivare. Den Jesus som beskrivs är i många stycken helt enkelt inte den Jesus vi läser om i evangelierna.
Eller det här:
"Att det måste vara erotik i varje film beror på att en stor procent av publiken utgöres av kvinnor"
Jo, jag känner till försvarstalet som kommer, att de var barn av sin tid osv. Jag vet också att vissa alltid känner sig tvungna att konstatera att vi "minsann är i andra diket idag". Fast allvarligt talat, den här boken är skriven av frikyrkans andliga elit.
Tänk om Theofil Engström som var initiativtagare till den här boken istället hade kallat samman de andra och sagt:
"Det här med bio, växer och en del saker som visas är ju inte så där värst bra. Hur ska vi göra? Hur tar vi upp det här i våra församlingar? Det är ju ett fantastiskt medium, frågan är hur vi ska kunna återlösa det? Det finns mycket kreativitet och potential för gott i det här vänner"Eller tänk om han sagt så här om Jazzen:
"Vänner, hur ska vi göra för att våra afroamerikanska vänner ska få komma fram mer. Som musiker kan jag bara konstatera att vi verkligen behöver deras musik. Den där Jazzen är verkligen känslig och stämningsfull. Du Lewi, du skulle möjligvis inte kunna bjuda den där Louis Armstrong till Filadelfia?"Det hade väl inte varit omöjligt för dessa gudsmän att tänka så, hade det?
PS. Om det blir ett samtal om detta, så fundera gärna kring vad som är våra blinda fläckar idag. DS.
19 kommentarer:
Jag håller helt med dig. Det finns ju också vissa skäl till att väckelsen dog ut. Det rigida tog över efter det andefyllda.
Samtidigt är det så att vi alla är någorlunda fast i vår egen kultur och vi är beroende av att ta emot Guds kärlek och nåd i stort mått för att inte bli dömande.
Tankarna går till en dikt av R.S Thomas:
"Men en gång, en kväll som den här
då mörkret slöt sig kring hans åhörare,
fattade predikanten plötsligt eld
och brann stadigt inför deras blickar
med ett sällsamt sken, så att de såg
de karga bergen glänsa runt omkring dem
och sjöng sina stormande amen,
trångsynta men frälsta på ett sätt
som människor aldrig är nu för tiden"
Själv tror jag att det är livsfarligt som kristen att leva långt ifrån andra medmänniskors nöd. Det är när man börjar göra det som man så småningom blir dömande och rigid. Jag önskar att jag vore mer avskild för Gud ur den aspekten.
Det var mycket tokigt förr vad gäller "församlingstukten", men idag är vi i ett annat dike många gånger då synd inte alls existerar. Det är intressant med människor som blir frälsta helt utan kyrklig bakgrund och som utan att någon frikyklig kultur satt sig i dem lämnar både "världsliga" värderingar och sätt att leva.
Christer
Det centrala som man måste fråga sig i dessa fall är hur ledarna kom fram till sina slutsatser. Alltså vilken metod använde de när de kom på att att bio, jazz m.m. är synd?
Används det andra metoder idag för att komma fram till vad som är synd eller ej?
Eller är det så att det används samma metoder i frikyrkorna men att slutsatserna är annorlunda?
Inom frikyrkovärlden finns en stor tro på det personliga tilltalet och det var också fallet när denna bok skrevs. Denna bok och splittringen inom frikyrkovärlden talar stark emot ett fokus på det personliga tilltalet enligt mig.
Man har i Sverige varit rädd för att hamna i det andra diket, det överteoretiserade- liberalteologiska diket, som många anser att Svk står för.
Intressant inlägg, väl värt att diskutera kring! Jag återkommer om de blinda fläckarna (som jag själv säkerligen har måååånga!) med tiden!
Kul blogg-grej! Finns den där skriften att få tag på? Samtidigt inte så förvånande. Jag har själv skrivit en C-uppsats om missionen i Kongo, och som berör det här. Enligt mig var det tidsandan som manade till disciplinering, civilisation och borgerlighet som tog över, oavsett hemma eller ute i mission. Vi måste som du våga lyfta fram detta oavsett "andliga hjältars status". Snarare visar det på den mänskliga ofullkomligheten. Samtidigt använder Gud oss, otroligt men sant! Allt gott! /Tobias.
Hej.
Det har förekommit i våra ögon mycket konstigt genom tiderna så även inom kyrkan.
Men jag måste ändå framhålla att dessa gubbar var inga onda människor, de handlade utifrån tesen att hålla ungdomar borta från synden, dvs det som håller människan från Gud. Vad vi måste komma överens om är att framhålla det positiva i vad människor gör och gjort.
Mvh
Martin Kihlström
Det är intressant det här med "världen" och "tidsandan". Boken tycker jag visar att i sina fromma försök att avslöja det "världsliga" så avslöjar man hur styrd man är av "tidsandan". Synen på ex. afrikaner var präglad av okunnighet och "kolonialistiskt" tänk.
Tänk om vi kunde avslöja våra egna blinda punkter (ja, troligtvis inte bara punkter utan stora delar av teckenuppsättningen...)
Bra bloggpost!!
Alla: Tack för viktiga kommentarer. Boken går säkert att få tag i på något antikvariat om någon är intresserad. På baksidan står det: "Rekvireras från Theofil Engström, Västervägen 72, Spånga" ;-)
Det jag tycker är spännande och svårt att förstå är varför man inte försökte att på allvar gå in i det man upplevde som problem. Ta dans tex. Det fanns säkert mycket omoral redan då men varför bara fördöma, varför inte hjälpa människor att hantera det istället? Lika så med bio osv.
Jag saknar verkligen perspektivet att "redeeming the culture". Jag skriver mer i kommande poster! Forstätt gärna samtalet.
Kan inte sättet att reagera också vara en del av tidsandan ?
Jag har svårt att bli upprörd över dessa tidiga pingstpionjärers kanske något trångsynta moralism. Jag tycker faktiskt att försvaret "de var barn av sin tid" har relevans.
Under sin livstid skedde förändringar vg tro, moral och etik som inte skett någon gång tidigare i mannaminne. Sverige gick från att vara en kristen nation, men nära 100% av befolkningen som regelbundna kyrkobesökare och med kristen moral och livssyn påbjuden i lag, till att bli en, i deras ögon, fullständigt sekulariserad nation.
Att de inte riktigt visste hur de skulle hantera detta måste nog förlåtas dem, och att de reagerade ser jag som fullt naturligt. Det visar ju att de trodde innerligt på något.
Vi har ett längre perspektiv på sekulariseringen, har haft tid att bearbeta den, och har fått hjälp av nya filosofiska plattformar som skapats under det postmoderna paradigmet. Att vi kommer upp med andra, kanske mer sofistikerade svar än deras NEJ!! är väl bara väntat...
Nä Joakim, med respekt för allt elände som frikyrklig moralism har skapat så skriver jag inte under på din "sågning". Dessa pionjärers reaktion var ett hjärtats reaktion som utgick från deras kärlek till Skriften och frälsaren, och den respekterar jag.
David: I min tredje del så ska jag vara lite generösare mot dessa ledare. Observera att jag skriver "Du som reservationslöst ser dessa som dina hjältar kan sluta läsa här.". Jag respekterar dem också, men jag har några tunga frågetecken.
Jag håller med dig men inte helt. Medveten om att vi också har blida fläckar (fundera gärna kring vilka) undrar jag ändå om inte det hade varit mer profetiskt att se igenom den tidens sätt att se på tex jazzen som "negrers ap-musik" eller är det för mycket bergärt? (Kanske är det det, vi har som du skriver perspektiv som de inte hade). Men om man sen på den hårda behandling som man utsatte människor för genom uteslutningar osv så har jag svårt att vara förstående. David jag ser dina poänger, ursäkta sågningen men den här boken är faktiskt helt sanslös på sina ställen!
Rasism och kärlekslös behandling av medmänniskor kan aldrig ursäktas, oavsett vilken kultur eller tid man lever i. De "bibeltroende" slavhandlarna i Amerikas sydstater under 1800-talet kan naturligtvis inte hänvisa till sin "tidsanda" för att smita ifrån sitt ansvar...
Så där är vi överrens!
Intressant bloggpost, Joachim. Är det någon som vet om någon skrivit något om den svenska frikyrkans syn på nazismen? Tydliga fördömanden lyser med sin frånvaro i litteratur som liksom den du nämner går tillrätta med tidsandan. Detta trots att nationalsocialismen var en stor rörelse också i Sverige under 30-talet. Man kan börja undra när pastorer uttryckte sig som Walter Erixon gjorde.
Beo Christensson
Haha. Så sant. Det värsta är att det är praxis i många sammanhang fortfarande, eller man släpper kanske lite på det, man kan dansa lite, lyssna på kristen jazz. Fariséerna har aldrig slutat att verka...
Jazzen: Tänk på att farbröder 50+ är rätt fastlåsta i sin musiksmak! --Och ni själva? Hur många uppskattar arabisk musik, typ Re:Orient? (Det mesta andra kan jag gilla; indiska ragas, indonesisk gamelan, det mesta från Japan och Kina -- men inte arabernas tonskalor.)
Tänk också på att jazzen på 20-talet var en del av en "frigjord" kultur -- kanske mera i Berlin och London, men även i Stockholm -- som en pastor verkligen inte kunde gilla.
Slutligen gillar jag helt och fullt gamle LP:s varning för TV. Jag ser inte själv. Men när jag ser DVD märker jag att "video" tar hela uppmärksamheten på ett helt annat sätt än "text". Man hinner inte reflektera över TV, kan inte stoppa programmet och tänka efter. Man måste gapa och svälja. Ta till sig. Acceptera.
Och nu sitter vi där, i vårt lydiga, välanpassade land, och kan politiskt välja mellan, typ, det gamla arbetarpartiet och det nya och deras påhäng. Den svenska en-falden är monumental. Lyckligtvis kan man numera följa den "frigjorda" debatten i USA. Kristna, kunniga, värdekonservativa människor får yttra sig där...!
Vad som är ett problem för mig, som väl närmast kan beskrivas som en ateist som aktivt stöttar en församling (för att jag anser att människorna där är värda stöd), men som samtidigt har väldigt svårt med fördömmande underlivsteologi, är att till exempel Levi Pethrus framställs som en sådan förebild utan vidare, och att man inte nyanserar bilden av honom och hans generation. Det är något jag gillar med Joachim, att han faktiskt vågar ifrågasätta om det var rätt att utesluta idrottare, kortklippta och liknande syndare. På 1940-talet, när boken verkar vara skriven, borde man definitivt vetat bättre än att vara så rasistisk som vissa av skribenterna.
Man borde även rakt av ta avstånd från en del av Pethrus synpunkter, till exempel detta, som Owe Kennerberg säger i Dagen:
"Lewi Pethrus skrev en bok med titeln ”Församlingstukt” där han bland annat skriver att man egentligen borde tillämpa uteslutning och tukt utifrån girighet eftersom Bibeln talar så mycket om det. Men han konstaterade att det inte gick eftersom så många i församlings-ledningarna skulle få lämna då."
(Kennerberg ser det som ett utslag av ärlighet. Jag ser det som pingstkyrklig dubbelmoral i sin prydno.)
Det var aldrig ett tvång att vara med i pingströrelsen under Lewi Pethrus -- man kunde gå ur. Eller tvingas sluta, om man inte följde reglerna. Men so what -- det fanns ju många alternativ på de flesta håll.
Pingströrelsen växte under LP, fick till sist 100.000 medlemmar. Man hade egen dagstidning, flera folkhögskolor, egen bank, egen radio. Man hade en stor mission i Afrika och Brasilien, och sedan 1959 LP-Stiftelsen här hemma.
Men det där är inget värt för er. Ni sågar LP & Co jäms med knäna, eftersom de använde ordet "neger" (rasistiskt!), och avskydde jazz. Och inte ens ville gå på bio! Ohyggligt...!
Idag däremot dör församlingarna ut, och svenskarna med. Vart fjärde litet påbörjat barn tas nämligen avdaga, säger Statistisk Årsbok. Och vad gör ni mot sådant? Inte ens nämner det, eller hur?
Mvh / SD, katolik
Staffan D: Välkommen hit! Detta inlägg började kring en bok jag hittade när jag städade. Jag började då en serie bloggposter där jag ville fundera kring vår historia. Mitt perspektiv är att jag kommer ur en miljö där man alltid hyllat dessa män. Självklart gjorde de mycket gott men visst måste man få fundera kring saker som verkar märkliga? Eller?
Jag har noga studerat frikyrkans upp och nedgång och jag är övertygad om att det var andra faktorer som fick det hela att växa initialt än protester och avståndstagningar till musik och kultur. Det är tvärtom när det blir viktigt man tappar greppet och initiativet.
Sen håller jag med om att det finns viktigare frågor än det här att skriva om. Jag delar din upprördhet kring antalet aborter. Men varför måste ett samtal utesluta ett annat?
Det är lite ironiskt att Walter Erixon och Jubelkvartetten (där väl även Engström var med tror jag) var typ först med att införa "sväng" i väckelsemusiken på 30-talet, med synkoper och annat med rötter i afro-amerikansk musik!
Skicka en kommentar