Blinda profeter? del 3

I den här posten så ska jag försöka analysera varför kristna ledare tänkte som de gjorde. Vi får inte glömma bort att utvecklingen på 1900-talet saknar motsvarighet i historien. Vi fick elektricitet, började åka bil, flyga flygplan, lyssna på radio (och TV). Biograferna slog igenom och kommunikationerna exploderade med telefonin. Vi fick också tid att odla egna intressen som sport etc. Två världskrig skakar också första halvan av århundradet och sätter sin prägel. Mitt i allt det här försökte dessa ledare navigera sig fram, de ville till varje pris vara trogna mot Skriften men utmaningarna de ställdes inför var enorma.

När de såg helt nya företeelser som bio, modern-dans och jazzmusik måste de ha känt sig inkastade i en virvelvind av omoral med svårgreppbara följder. Referensramarna saknades till stor del, de hade bara sin känsla att gå på och det kändes inte bra! Det lyste rött och de satte klackarna i marken och skrek STOP!
För att citera David Nyströms kommentar:

"Sverige gick från att vara en kristen nation, men nära 100% av befolkningen som regelbundna kyrkobesökare och med kristen moral och livssyn påbjuden i lag, till att bli en, i deras ögon, fullständigt sekulariserad nation."

Kanske har jag varit lite för hård emot dem i mina två tidigare poster. Kanske kunde de inte ha reagert på något annat sätt. Jag menar dock fortfarande att de inte hade behövt fördöma olika musikstilar som de gjorde. Givetvis så skulle de inte ha uttalat sig om afrikaner på det sätt som gjordes. Kanske hade de till och med kunnat se möjligheter istället för hemskheter i saker som bio och dans. Det jag med efterklokhetens kranka blekhet kan sakna är "profetisk kreativitet" inför alla utmaningar de stod inför, men det är lätt för mig att säga.
Jag som är "post" det mesta de mötte och stod i.

Nu inser jag också att det finns stoff till minst ett inlägg till i den här serien. Jag ska skriva mer om hur vi kan förhålla oss till omvärlden, kulturen etc. Sen så kommer jag att plocka fram motorsågen igen och titta lite på nyckfulla utselutningar med krossade människor som följd.
I'll Be Back!

Blinda profeter? del 2

Det är spännande att städa bokhyllor! Vad sägs om den här boken: "Obam med trollpåsen. Negerberättelser för barn och ungdom" från 1938. Nu låter det här väldigt rasistiskt men vi får hålla i tanken att mörkhyade människor från andra kontinenter var något sensationellt och ovanligt på 1930-talet. Den här boken är inte på något sätt rasistisk om än något kolonial och präglad av en gammal missionssyn. (Visst är det häftigt att vi idag har en svart president i USA som heter Obama!) Då var det värre med Theofil Engströms påstående att Jazz var negrernas ap-musik. Det var lika illa då som det är nu. En rolig, för att inte säga ironisk detalj var att när jag googlade Theofil Engström så fanns han på ett ställe, gissa var? Jo på Svenska Filminstitutets hemsida. Jesus som inte ens gick på bio i studiesyfte!

Låt mig berätta en historia som fortfarande berör mig djupt. För många år sen så mötte jag ett gammalt par. De hade kommit till tro på slutet av 1930-talet, men det fanns ett problem. De älskade att dansa, så ofta de fick chansen så dansade de med varandra och de var riktigt duktiga. Gott tänker du. Problemet var bara att deras pastor troligtvis hade läst boken "Vår protest!" och kände sig tvingad att strängeligen förmana det unga paret. Den gamla damen i 80 års åldern berättar för mig att: "Herren fick lov att skada min balansnerv och tur var väl det för annars hade vi väl dansat än".

Jag visste inte vad jag skulle säga. I bilen så fylldes mina ögon av tårar. Vilken lögn, vilken livslögn. Jag såg för min inre syn det gamla paret sätta på en grammofonskiva och dansa därhemma på rumsgolvet. Det hade varit så rätt och så fint. Men det hände aldrig på grund av felriktad nit från andliga ledare. Nu är de båda döda och det mest tragiska är att deras barn inte har det minsta intresse av en Gud som saboterar balansnerver.

I min sista post om det här så ska jag försöka att tillsammans med er förstå och hur dessa ledare tänkte.

Blinda profeter?

Jag städade (det händer faktiskt) en av mina bokhyllor där hemma och fick ögonen på en liten bok med det konstruktiva namnet "Vår protest!". Den är skriven av 17 av vårt lands frikyrkopionjärer. Bland författarna finns Lewi Pethrus, Theofil Engström, Walter Erixson, C.G. Hjelm, m.m. Du som reservationslöst ser dessa som dina hjältar kan sluta läsa här.
Jag kommer nämligen att såga dem vid knäna.

Ibland så reagerar jag på att vi kristna oftare blir kända för vad vi är emot än för vad vi är för. Killarna i den här boken satte den trenden med råge! Boken är en kampskrift emot, Jazz, dans, bio och ungdomskultur i största allmänhet. Vad värre är, den är rasistisk. Så här skriver Walter Erixon om Jazzmusiken:

"Från Afrika kom den. Men den blev värre ändå, när våra svenska negrer skulle exekvera den. Det blev en djungel av den redan förut så intima dansformen. En djungel av ap-kult"

Självklart borde de och kunde de ha ha tänkt annorlunda. Redan Frälsningsarmén grundare William Booth ca 50 år tidigare tog till sig och använde sig av den musik som fanns i samtiden. Men det mest upprörande är ändå de rasistiska vibrationerna i citatet. Allt i populärkulturen på 1940-talet sågas, omfattande sidor ägnas åt att fördömda "så kallade kristna" som går på bio. Vad sägs om följande citat av Theofil Engström:

"Har man Jesus i hjärtat, d. v. s. om man är hjärtefrälst, då går man ej till biografen! Jesus går inte med till biografen! Inte ens i studiesyfte."

Eller det här:

"Att det måste vara erotik i varje film beror på att en stor procent av publiken utgöres av kvinnor"

Den Jesus som beskrivs i boken skulle aldrig gå på bio, aldrig gå på dans, aldrig lyssna på Jazzmusik, aldrig umgås med syndare, aldrig träffa några tullindrivare. Den Jesus som beskrivs är i många stycken helt enkelt inte den Jesus vi läser om i evangelierna.

Jo, jag känner till försvarstalet som kommer, att de var barn av sin tid osv. Jag vet också att vissa alltid känner sig tvungna att konstatera att vi "minsann är i andra diket idag". Fast allvarligt talat, den här boken är skriven av frikyrkans andliga elit.

Tänk om Theofil Engström som var initiativtagare till den här boken istället hade kallat samman de andra och sagt:

"Det här med bio, växer och en del saker som visas är ju inte så där värst bra. Hur ska vi göra? Hur tar vi upp det här i våra församlingar? Det är ju ett fantastiskt medium, frågan är hur vi ska kunna återlösa det? Det finns mycket kreativitet och potential för gott i det här vänner"

Eller tänk om han sagt så här om Jazzen:

"Vänner, hur ska vi göra för att våra afroamerikanska vänner ska få komma fram mer. Som musiker kan jag bara konstatera att vi verkligen behöver deras musik. Den där Jazzen är verkligen känslig och stämningsfull. Du Lewi, du skulle möjligvis inte kunna bjuda den där Louis Armstrong till Filadelfia?"

Det hade väl inte varit omöjligt för dessa gudsmän att tänka så, hade det?

PS. Om det blir ett samtal om detta, så fundera gärna kring vad som är våra blinda fläckar idag. DS.

Dagens observation

Det här med att blogga är kul men ibland lite frustrerande. Risken att bli en åsiktsmaskin är ständigt överhängande. Jag skulle kunna skriva om Stefan Swärds samtal med Sten-Gunnar Hedin tex. (Se där! Jag motstod frestelsen att lägga in en meningslös länk till Dagen som säkert gett mig några extra klick). Istället får dagen inlägg handla om en liten observation.

Jag har idag ätit med en god vän, på väg hem till honom så stannade jag till vid en pizzeria för att köpa med mig lite käk. Det som slog mig var att det fanns en massa bord med bara en person. Jag räknade till sex bord med bara en människa. Alla satt i sin egen värld, det var förvånansvärt tyst inne i restaurangen, precis som om alla var på en tyst retreat. (Om det inte vore för en storbilds-tv som körde en gammal actionfilm förstås.)

Nu skulle jag bara hämta maten, men inte utan en viss förskräckelse konstaterade jag att om jag ätit där så skulle jag satt mig vid det sjunde tomma bordet. Och jag som ser mig själv som en social person. Varför är vi så, vi svenskar?

Jag påmindes om vad någon sagt: "Om en svensk går in på en restaurang och ser att det sitter en person vid varje bord så går han ut igen och säger att det var fullt"

Hur ser ni på det här? Det vore skoj om ni från andra länder som läser min blogg (Se där, min blogg är global!) kunde komma med någon relevant jämförelse från andra kulturer.

Jesus och kulturen

Att fira Midsommar i Dalarna är en ganska så kulturellt tung grej. Bygdedräkter, dans runt midsommarstång, sill m.m. För några år sedan så hade vi en debatt där några menade att Midsommarstången var ockult och inte borde förekomma på kristna konferenser. Jag ser flera problem med ett sånt synsätt. Dels riskerar det att ta fokus från verkliga avgudar som vi brottas med. Jag tänker på frågor kring överdriven konsumtion, var vi har vår trygghet och vår identitet, varifrån vi får vårt värde osv.

För mig är inte det viktiga om Midsommarstången en gång stod för något skumt, det viktigaste är vad den står för idag och idag så är det, som jag ser det, en kul grej för barnen och en harmlös kulturell grej som många uppskattar. (Okej, jag erkänner direkt, jag brukat alltid smita undan när det är dags för "små grodorna"). Kom ihåg att till och med våra veckodagar har "ockult" ursprung. Tors dag, Odens dag osv. Men det gör oss knappast till asatroende! Det finns ju olika sätt att tackla kulturella företeelser. En sak är att vara emot det mesta, en annan inställning är att bejaka det goda som kan finnas där. Gud verkar ju överallt.

Hur tänker ni kring olika kulturella företeelser?
Hur ser våra avgudar ut i det här hänseendet?
Vem är förresten snubben i hatten?