Konsumtion som religionssynkretism?

Den här posten kanske inte passar sig i jultider, eller så är det just det den gör. Den här julen har verkligen all denna prylhysteri drabbat mig. Julhandeln kommer att slå alla rekord säger de igen. Är det någon gång den inte gjort det? Mitt i allt detta så påminns av något som Allan Hirsch sa på en föreläsning för några år sedan. Han pratade om den kristna församlingen i Kina och fick då frågan från en av oss: "Men är det inte mycket villolära där?" En befogad fråga kan tyckas, de har brist på biblar, liten teologisk utbildning etc. Så vad svarade Hirsch? "Jodå, man räknar med att ca10 procent är i någon form av villolära/religionssynkretism etc" Sen fortsatte han "Men det är ändå bättre än de 70 - 80 procent av de kristna i väst som tillber både Gud och konsumtion samtidigt." Det är lätt att peka finger på fattiga kristna i Afrika Asien och Sydamerika och säga att de sysslar med religionssynkretism när de kanske har kvar nån gammal avgud eller skum ritual. Men vi då?

Den berättelse vi får i tutade i oss från början är att glädje och tillfredsställelse får vi genom att köpa prylar. Ju mer desto bättre. Vad är en religion? Är det inte något som gör anspråk på att ge oss trygghet, hopp, tillfredsställelse och glädje? Prylar gör det, i alla fall ett tag. Sen kommer tomheten. Om berättelsen om glädje genom konsumtion vore sann så skulle vi vara de lyckligaste människorna på jorden, men det är vi inte. Ändå går vi på det om och om igen. Tänk om köpcentren verkligen är tempel för denna tillbedjan.

Jag föreslår verkligen inget fattigdomsideal men jag tror att vi gör rätt i att fundera igenom det här både en och två gånger. Om Jesus fick tre presenter varför ska mina barn få så många att de omöjligen kan glädja sig åt alltsammans?

Slutligen så vill jag rekommendera den här predikan. (Jag fick tipset här). Den är visserligen i en amerikansk kontext men inte desto mindre utmanande. Glöm inte bort Advent Conspiracy!

Jesus och kulturen

Att fira Midsommar i Dalarna är en ganska så kulturellt tung grej. Bygdedräkter, dans runt midsommarstång, sill m.m. För några år sedan så hade vi en debatt där några menade att Midsommarstången var ockult och inte borde förekomma på kristna konferenser. Jag ser flera problem med ett sånt synsätt. Dels riskerar det att ta fokus från verkliga avgudar som vi brottas med. Jag tänker på frågor kring överdriven konsumtion, var vi har vår trygghet och vår identitet, varifrån vi får vårt värde osv.

För mig är inte det viktiga om Midsommarstången en gång stod för något skumt, det viktigaste är vad den står för idag och idag så är det, som jag ser det, en kul grej för barnen och en harmlös kulturell grej som många uppskattar. (Okej, jag erkänner direkt, jag brukat alltid smita undan när det är dags för "små grodorna"). Kom ihåg att till och med våra veckodagar har "ockult" ursprung. Tors dag, Odens dag osv. Men det gör oss knappast till asatroende! Det finns ju olika sätt att tackla kulturella företeelser. En sak är att vara emot det mesta, en annan inställning är att bejaka det goda som kan finnas där. Gud verkar ju överallt.

Hur tänker ni kring olika kulturella företeelser?
Hur ser våra avgudar ut i det här hänseendet?
Vem är förresten snubben i hatten?

Avgudar

Carl-Erik Sahlberg (Präst i S:ta Clara kyrka) talade i helgen mycket om att ha Jesus som nr 1.
Jag funderade lite på de avgudar vi har att tampas med. Jag hittade inspiration hos ASBO Jesus, (Klicka på bilderna så blir de större)

Nej, jag tror inte Midsommarstången så som den använts här i Dalarna räknas som en avgud. En del kristna jag känner hävdar det med envishet, jag ser dock betydligt större risker med allt det andra. Vad säger ni, kan kan ni komma på något mer?