Den här posten kanske inte passar sig i jultider, eller så är det just det den gör. Den här julen har verkligen all denna prylhysteri drabbat mig. Julhandeln kommer att slå alla rekord säger de igen. Är det någon gång den inte gjort det? Mitt i allt detta så påminns av något som Allan Hirsch sa på en föreläsning för några år sedan. Han pratade om den kristna församlingen i Kina och fick då frågan från en av oss: "Men är det inte mycket villolära där?" En befogad fråga kan tyckas, de har brist på biblar, liten teologisk utbildning etc. Så vad svarade Hirsch? "Jodå, man räknar med att ca10 procent är i någon form av villolära/religionssynkretism etc" Sen fortsatte han "Men det är ändå bättre än de 70 - 80 procent av de kristna i väst som tillber både Gud och konsumtion samtidigt." Det är lätt att peka finger på fattiga kristna i Afrika Asien och Sydamerika och säga att de sysslar med religionssynkretism när de kanske har kvar nån gammal avgud eller skum ritual. Men vi då?
Den berättelse vi får i tutade i oss från början är att glädje och tillfredsställelse får vi genom att köpa prylar. Ju mer desto bättre. Vad är en religion? Är det inte något som gör anspråk på att ge oss trygghet, hopp, tillfredsställelse och glädje? Prylar gör det, i alla fall ett tag. Sen kommer tomheten. Om berättelsen om glädje genom konsumtion vore sann så skulle vi vara de lyckligaste människorna på jorden, men det är vi inte. Ändå går vi på det om och om igen. Tänk om köpcentren verkligen är tempel för denna tillbedjan.
Jag föreslår verkligen inget fattigdomsideal men jag tror att vi gör rätt i att fundera igenom det här både en och två gånger. Om Jesus fick tre presenter varför ska mina barn få så många att de omöjligen kan glädja sig åt alltsammans?
Slutligen så vill jag rekommendera den här predikan. (Jag fick tipset här). Den är visserligen i en amerikansk kontext men inte desto mindre utmanande. Glöm inte bort Advent Conspiracy!
