Ibland hör jag att vi i frikyrkan är så historielösa. Vi ser bara vår korta och futtiga historia, i bästa fall tillbaks till 1800-talet men sen hoppar vi ända till Nya Testamentet och glömmer allt däremellan. De gamla kyrkorna skakar på huvudet åt oss. Just nu pågår också ett stort uppsving för de historiska kyrkorna bland kristna i Sverige.
Det är inte ovanligt att frikyrkliga konverterar till Katolska kyrkan och andra lockas av den ortodoxa. Rörelsen runt Bjärka-Säby handlar om denna nyupptäckt av historien. Först vill jag säga att jag uppskattar allt det här, jag tror verkligen att det finns en enorm vishet och erfarenhet i de gamla kyrkorna som kan berika oss och som jag i ödmjukhet vill lyssna till.
Men jag tror ändå att det är möjligt och nödvändigt för oss att våga hoppet ända tillbaks till innan Konstantin. Hur kan jag drista mig att säga det? De första församlingarna växte upp i marginalen, de växte upp i skuggan av det romerska imperiet. Det som höll dem samman var bekännelsen att "Jesus är Herren", en bekännelse som i många fall ledde till döden. Tanken på en kyrka förknippad med en viss nation skulle förefallit absurd för dessa kristna, tanken på en kyrka allierad med makten likaså. Att kristna ca tusen år senare skulle ge sig ut i krig och korståg med makt och svärd var ett otänkbart scenario. Man kände bara ett perspektiv och det var underifrån och man växte så det knakade!
Därför vill jag påstå att svenska baptister som förföljda och ringaktade av makten (i vårt fall den lutherska kyrkan helt allierad med den svenska staten) som samlades i hemmen under mitten av 1800-talet hade mer gemensamt med de första kristna än, låt säga, en svensk präst i maktposition på 1600-talet. Eller en katolsk dito från 1200-talet. Det här är en succession som jag tror på och bekänner. En succession i marginalen som letat sig genom historien, genom kyrkor men alltid i utkanten av mäktiga instutioner fram till våra dagar. Utmaningen, som jag ser det, är att lära av den. Därför fascineras jag av anabaptisterna men även av de långt tidigare ökenfäderna och ordnar inom de historiska kyrkorna som befunnits sig i marginalen.
Vår tid påminner en hel del om de första åren. Imperiet som utmanar oss heter inte Rom men likväl utmanas vi av krafter som kräver vår uppmärksamhet och vår tillbedjan. Vi lever i marginalerna och vi kämpar med vad den urgamla bekännelsen att Jesus är Herre betyder för oss och våra liv idag. Vi lever i ett efterkristet samhälle, ett sekulariserat samhälle där minnet av kristen tro mer och mer bleknat bort. En del förfasar sig och drömmer sig tillbaka till en stark kyrka mitt i byn. Personligen är jag försiktigt positiv. Ett problem jag ser med de historiska kyrkorna är den starka betydelse de lägger i traditionen, jag är skeptisk därför att tradition alltid är född i en viss kontext och när vi rör oss in i nya tider så ska vi naturligtvis känna till historien men inte fastna eller normalisera beslut och val tagna i andra tider. Det viktigaste vi har är bibelns berättelse, Andens ledning och bekännelsen att Jesus är Herre. Detta måste alltid gestaltas på nytt i varje tid och varje kultur. Det är utmaningen.
Därför förblir jag en envis baptist som vägrar kalla mig historielös. Gud hjälpe mig!
