Jag sa på en begravning för några veckor sedan att något av det mest problematiska med att vara människa är leva utan garantier. Vad som helst kan hända, vad som helst kan drabba oss. Jag minns när jag vaknande upp inför det här. Innan, under hela mina tonår och tidiga vuxenår så levde jag starkt influerad av trosrörelsens teologi. Jag minns att jag hade en bibel från Harrison House (ett av trosrörelsens största förlag) där det fanns böner om beskydd. När jag bett de bönerna var jag övertygad att inget kunde hända mig eller mina kära. Allt var så enkelt, gjorde man rätt, trodde man rätt, bekände man rätt så var man på det torra.
Sen vaknade jag upp och insåg det förljugna i det här. Jag insåg att bara för att man är kristen, ber, läser bibeln etc så finns det inga garantier. Tragedier slår blint. Estonia sjönk fast det fanns med goda kristna, människor dog i cancer fastän allt gjordes "rätt". Människor drabbas på alla möjliga sätt. Jag började förstå att vi alla lever under förgängelsen utan garantier. Det här var ett jobbigt uppvaknande, innan jag landade i mina nya villkor kändes tillvaron som att gå på vatten, eller i vart fall nattgammal is.
Därför blir jag så upprörd när predikanter garanterar mirakler och under. Lägger de sen till en ekonomisk aspekt på det hela blir det än värre. En av de saker jag idag har svårast när det gäller den klassiska teologin i trosrörelsen är att den är så mekanisk. Gör du B så får du C. Denna mekanik blir otroligt brutal när undret inte sker för då är det ditt fel, du trodde inte rätt, du gjorde och bekännde inte rätt. Överdriven "sådd och skörd" undervisning leder till ett förödande "karma-tänk" där nåden helt försvinner.
Jag ser mig idag som en försiktigt karismatisk kristen (kallar mig ibland för post-karismatisk). Jag tror under sker men vet att det oftast inte sker som vi tänkt oss. Om någon drabbas av en dödlig sjukdom så vill jag be om under men jag vill också prata om annat än ett möjligt under. Ibland uppträder en obalans här. Det här får jag brottas med som pastor, ofta talar vi som om undret var det naturliga när det naturliga är att vi alla ska dö av någonting. Rent teologiskt så är döden naturligtvis något onaturligt, något som Jesus besegrat men frågan är när vi ser det helt och fullt. Ibland törs inte människor möta sin egen dödlighet utan gömmer sig bakom att miraklet ska ske när det sen inte sker finns bara besvikelsen kvar. Jag vill hålla båda bollarna i luften, både undret men också förberedelsen och bearbetandet av den egna dödligheten.
Tror du inte på under? Kanske någon undrar, är inte det här otro?. Mitt svar är att vi ska be: "ske din vilja, tillkomme ditt rike" och bland ser vi bönesvar i form av det vi definierar som mirakler och under. Jag tror Gud verkar idag. Men jag tror att vi måste vara ödmjuka inför att det oftast inte sker som vi tänker. Nu kanske någon säger: "Men i Afrika och i tredje världen där sker det minsann". Visst, det ligger säker nått i det. Jag har varit i Afrika på kampanj, jag har sett under ske där, men jag såg också ofarbara lidanden som vi knappt kan tänka oss. Jag unnar verkligen människor i tredje världen varje under och varje mirakler! Samtidigt ber jag att Gud ska bevara dem från framgångsteologins avarter. (Som ställer till med stor skada i dessa länder). En vän till mig i Afrika som är pastor i ett karismatiskt tros-sammanhang ringde till mig för några år sedan och berättade att hans fru dött knall och fall bara fyrtio år. Det finns inga garantier.
Men det finns hopp! Det kristna budskapet handlar om Guds rike och det handlar om hopp. Jesus är med oss genom allt och en dag kommer förgängelsens förbannelse att brytas över skapelsen helt och fullt. Tills dess lever vi utan garantier. Men vi lever i hopp! Mindre garantier och mer hopp alltså!
Hopp som leder till tro i bemärkelsen förtroende och tillit. Jesus är med oss genom allt. Med det kan vi möta både denna denna världen och den kommande med öppna ögon utan fruktan och utan illusioner med hjärtan fyllda av förtröstan.
Hur ser din resa ut på det här området?
