Mina frågor och Ulf Ekmans svar

För några månader sedan så ställde jag några frågor till den alltid aktuelle Ulf Ekman med anledning av decembernumret av tidningen Keryx. I det senaste numret som jag fick igår så finns både mina frågor och Ulf Ekmans svar med.

Jag är glad att man från Keryx håll var positiv till mina frågor och publicerade dem och jag tycker Ulf svarar bra även om jag hade önskat att han utvecklat några saker lite mer. Jag fick tex inte något riktigt svar på vad ett "institutionellt ämbete"är för något rent konkret. Det är också några andra saker jag önskat lite mer detaljerade svar på.
Vad säger ni?

Här kommer mina frågor och Ulfs svar:

Tack för en bra tidning!
Jag fick dock några frågetecken när jag läste i decembernumret. Det gäller Ulf Ekmans artikel om "Den karismatiska väckelsen och enhet" Den är spännande och intressant, men den lämnade mig med några funderingar. När Ulf Ekman vid ett tillfälle räknar upp riskerna som finns med nya karismatiska rörelser skriver han att en risk är: "att man inte längre tror sig behöva ett mer institutionellt ämbete". (sid 10 vänstra kolumnen) I Ulfs resonemang verkar det självklart att ett "institutionellt ämbete" är viktigt och behövs. Men frågan som kommer till mig som frikyrkopastor är då, ja men vad är det för något? Var ställer det oss pastorer som inte lägger vikt vid den apostolisk successionen i dess klassiska tappning? Ja var hamnar hela frikyrkan i
relation till "Den nya ekumeniken"? Det vore väldigt spännande om Ulf Ekman ville utveckla vad ett institutionellt ämbete är och inte är.

Min nästa fråga gäller en formulering som finns i artikeln och det är formuleringen "den institutionella kyrkan". Ulf Ekman avslutar med ett citat av Kardinal Suenens: "Vi kan aldrig avskilja den institutionella kyrkan från den karismatiska". (sid 18 vänstra kolumnen) Jag tror inte heller att man kan skilja karismatiken från församlingen, så långt är jag med. Men frågan som dröjer kvar hos mig är: Vad menas menas med "den institutionella kyrkan"? För Kardinal Suenens är svaret givet, det är naturligtvis den Romersk-katolska kyrkan. Det vore intressant om Ulf Ekman ville utveckal hur han tänker kring formuleringen. Vad inkluderar den?

Jag tror det är viktigt att man är tydlig i såna här frågor för att
undvika onödiga missförstånd.

Allt Gott och guds rika välsignelse!

Joachim Elsander
Pastor i Korskyrkan, Borlänge
Evangeliska Frikyrkan

Ulfs svar:

Tack för dina frågor som, om du inte har något emot det, jag bakar ihop och besvarar gemensamt. Artikeln du läste var ett föredrag jag höll på aKF (arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse) i augusti 2007. Min uppgift var att försöka beskriva hur den karismatiska väckelsen kan medverka till enhet. Ofta har den i många sammanhang, inte minst i de historiska kyrkorna, likställts med splittring. Därför var det roligt att kunna ge exempel på att det inte alltid är så. I detta kyrkliga sammanhang, och med erfarenhet från ett antal olika karismatiska grupper och rörelser, tog jag upp den speciella spänning som ofta blir rådande mellan etablissemang och förnyelse, mellan struktur och frihet, mellan institution och karismatik. Det är i detta sammanhang jag menar att ett institutionellt ämbete är viktigt. Det är något som vi i vår församling faktiskt alltid betonat.

Vi känner väl alla till olika uttryck för förakt för ordningar och strukturer som av olika anledningar kommer som ett resultat av olika andliga erfarenheter. Jag tror det är behövligt att strukturerna får beskydda det andliga livet och att det andliga livet får ges frihet att ge liv åt det institutionella. Här behöver varken finnas en motsättning eller en nedsättande eller minimerade inställning till behovet av ordningar och tjänster, vilket vi tyvärr ofta finner i väckelsesammanhang. När jag citerar kardinal Suenens så är jag medveten om att han talar från sin katolska horisont, men jag menar att det är en allmängiltig sanning som kan appliceras även i våra frikyrkor.

Till sist berör du frågan om var frikyrkan hamnar relation till "den nya ekumeniken". Helt kort vill jag bara säga att väckelserörelsernas betoning på omvändelse, personlig tro, biblisk tro, evangelisation och lekmannaengagemang är något absolut nödvändigt och omistligt. Det som skulle ha ingjutit liv i kyrkorna blev ofta, av olika historiska anledningar, utfruset och fick skapa egna ordningar. Där finns mycket liv och välsignelse och detta är en viktig och autentisk del av Kristi kropp. I vår tid, ofta präglad av historielöshet, glömmer vi ibland bort delar av det arv och den tro församlingen fått överfört generation efter generation ända från apostlarnas tid. Jag menar att närheten till de historiska kyrkorna kan hjälpa oss att se det vi saknar, så att vi både kan återupptäcka det, fördjupas och tillgodogöra oss en större fullhet i Kristus. De olika lemmarna behöver trots allt varandra.

Ulf Ekman

(Ulfs svar är publicerat här på bloggen med tillstånd från Keryx)

Keryx väcker några frågetecken

Jag fick igår senaste numret av Keryx. Efter att ha träffat tidningens trevlige redaktör Benjamin Ekman på Frizon i somras så tänkte jag ge den en chans. Den är bra, jag rekommenderar Keryx, artiklarna är ofta både intressanta och välskrivna. Ni som följer bloggen Teologiskt Forum känner igen flera av författarna.

I det senaste numret fick jag dock några frågetecken. Inte helt oväntat i dessa tider så är temat enhet och Ulf Ekman skriver en intressant artikel: Den karismatska väckelsen och enhet. Det är några saker som återkommer i artikeln som skulle behöva förtydliganden. När Ulf vid ett tillfälle räknar upp riskerna som finns med nya karismatiska rörelser skriver han att en risk är: "att man inte längre tror sig behöva ett mer institutionellt ämbete". (sid 10 vänstra kolumnen) I Ulfs resonemang är det solklart att ett "institutionellt ämbete" är viktigt och behövs. Men frågan som kommer till mig är då, ja men hur ser det ut? Vad är det för något? Är det katolska kyrkans? Lutherska kyrkans? Har det överhuvudtaget med tankarna på apostolisk succession att göra? Eller räcker det som i mitt sammanhang att man har en församlings förtroende? Hur ser han på de ledarskaps modeller som redan finns i karismatiska sammanhang? Frågorna blir många och här behövs förtydliganden. Vad är ett "institutionellt ämbete" i Ulfs tankevärld?

Han skriver återkommande om det han kallar den "institutionella kyrkan". Han avslutar artikel men ett citat av Kardinal Suenens: "Vi kan aldrig avskilja den institutionella kyrkan från den karismatiska". (sid 18 vänstra kolumnen) Men är det oproblematiskt att bifalla ett sånt citat? Frågan vad blir då: Vad är den "institutionella kyrkan"? För Kardinal Suenens är svaret givet, det är naturligtvis den Romerska Katolska kyrkan, men är svaret lika givet för en protestantisk pastor? Vad är egentligen den "institutionella kyrkan" i Ulfs tankevärld?

Parallellt läser jag Allan Hirch bok "The forgotten way" och han ställer ju "The institutionalised church" mot en (bättre) modell som han kallar "The organic missional church". Ärligt talat, tanken att vi som kyrkor och församlingar behöver gå mer mot institutioner känns faktiskt inte så fräscht om du frågar mig. Men det är möjligt att jag är orättvis i min jämförelse.

Det finns ju en högljud kritik mot den sk "nya ekumeniken", mycket är onyanserat och urspårat men samtidigt finns berättigade frågor. Det är lite tråkigt att Ulf inte möter dem, snarare skapar han fler. Han varnar i sin ledare (sid 4) för de bloggar som i gällt röstläge sprider fördomar. Ulf skriver: "Visst kan frågorna tas på allvar". Men är det inte självklart att frågorna skall tas på allvar?

Tråkigt att verkliga möten så sällan sker, vi behöver verkligen samtala om frågor kring ämbetssyn, kyrkosyn och bejaka varandra men också ibland vara överrens att vi helt enkelt inte är överrens. Hoppas Keryx dyker djupare i dessa frågor framöver.

PS. Glöm inte bort min adventsutmaning. DS

The fall of the health and wealth gospel?

Nu brakar det betänkligt inom trosrörelsen. I centrum står ett av de största "trosbyggena" i amerikans kyrkohistoria: Oral Roberts University.
I dess närhet tycks de flesta av trosrörelsens stora namn finnas: Kenneth Copeland, Benny Hinn, Creflo Dollar, mm och även vår egen Ulf Ekman.

Oral Roberts son Richard har nyligen fått lämna sin befattning som ledare efter tvivelaktig moral på det ekonomiska området. Sen har vi senator Chuck Grassley förfrågan angående några av de största TV-evangelisternas ekonomi, i stort sett samma personer som finns med i ORU:s styrelse. (se mer här och här). Det är uppenbart att denna kristendomstolkning nått vägs ände.

Jag tror också den svenska grenen av trosrörelsen med Ulf Ekman och Livets Ord i spetsen på något sätt måste göra upp med hela "framgångsteologi kapitlet". Ulf är ju direkt involverad i ORU. Jag hoppas att Världen i dag vågar ta i tu med den här frågan på ett konstruktivt sätt (hittills har jag bara hittat en notis om det på nätet) . En önskan är också att Livets Ords teologiska tidskrift Keryx vågar se igenom och analysera just framgångsteologin, även om den är en del av den egna historien.

Keryx

Jag fick nyligen i en värvningskampanj ett ex av Livets ords teologiska magasin Keryx. På det hela taget verkar det vara en seriös och bra teologisk tidskrift.
I numret jag fick (Nr 3 2007) är temat ”trosundervisningen”. Ulf Ekman och Anders Gerdmar försöker belysa denna undervisning utifrån ett ett lite djupare perspektiv, de försöker gå lite djupare rent teologiskt än: ”Läs som det står, tro som det står och du får vad som står.” De försöker också förankra trosundervisningen i kyrkohistorien. Man kan väl säga att de lyckas si så där, jag upplever faktiskt det hela som stundtals lite krystat.

Det jag saknar i Keryxs artiklar är en lite mer kritisk syn på följderna av denna kristendomstolkning, ta bara det som hänt senaste månaden i USA, där en rad kända trospredikanter nu får stå tillsvars för sitt extravaganta levene. Richard Robert, vars universitet ger Livets ords dito examensrätt, har nyligen fått avgå pga av ekonomiska oegentligheter och andra märkligheter.

Allt det här gör att jag vill ha svar på frågan: Varför går trosundervisningen så oft fel och blir en ren framgångsförkunnelse?
Den frågan får jag inget svar på i tidningen. Kanske kommer det i kommande nummer, då skulle även jag börja prenumerera!