"The Prosperity Gospel" del 2

Jag skrev tidigare om "The Prosperity Gospel". Då undrade jag hur de ledare som en gång introducerade den här undervisningen här i Sverige ställer sig till den idag. Den frågan blir inte mindre aktuell av att "Lausanne Theology Working Group" offentligör följande skrivelse: "A Statement On Prosperity Teaching". För mig är den här frågan viktig och jag tror den måste adresseras och tas på största allvar av dagens ledare för Livets Ord och trosrörelsen i Sverige.
Här kommer ett citat från skrivelsen som bla Chris Wright författat:

"However, we reject as unbiblical the notion that God's miraculous power can be treated as automatic, or at the disposal of human techniques, or manipulated by human words, actions or rituals." 

Hur tänker ni?

PS. För situationen i Afrika så rekommenderar jag artikeln "Did Jesus Wear Designer Robes?". DS

Livets Ord idag och "The Prosperity Gospel"? Jag bara undrar...

En del tycker säkert att jag borde ha bearbetat klart mina erfarenheter från Livets Ord och trosrörelsen från tidigt 90-tal men jag är inte riktigt färdig än. Nuförtiden så möter jag lyckligtvis oftast väldigt sansade, balanserade och sunda "livetsordare". Några av de bloggar jag uppskattar och med stort intresse följer drivs av människor i eller nära Livets Ord. Jag har också prenumererat på den teologiska tidskriften Keryx den är bra, även om jag saknat reflektion kring det jag nu ska nämna.

Kanske tycker mina vänner inom trosrörelsen att jag är tjatig men jag undrar verkligen hur man inom rörelsen idag ser på den tidiga framgångsteologin som man onekligen stod för och lanserade i Sverige? Min upplevelse är att man nu lyfter upp vikten av tro på ett mer generellt och "allmänteologiskt" sätt men att man tonat ner de mer extrema varianter av undervisningen. Tänk Hagin och Copeland (men för all del också Hinn och Osteen vars böcker man fortfarande säljer) För att inte glömma den starka betoning som initialt fanns på ekonomisk framgång och välsignelse. Det räcker inte med svepande formuleringar om att vi ju "tror på en god Gud". Det var mycket mer än det i den tidiga undervisningen.

När man nu ser vad den här undervisningen gör med människor i tex Ghana så blir jag ledsen. Jag frågar därför mina vänner i trosrörelsen: Hur många uppsattser har skrivits på ert universitet om framgångsteologins problem? Både de teologiska, psykologiska och sociala? Följer man upp här hemma vad det blev av alla dess församlingar med anspråksfulla namn som poppade upp som svampar i jorden för att i de flesta fall vissna men lämna en massa vilsna människor kvar. Har ni kommit till den fas då ni bearbetar ert eget förflutna eller kommer det att dröja ännu några år? Jag är ärligt nyfiken och menar att det här är viktiga frågor. En an mina första bloggposter berörde det här och jag är fortfarande undrande.

Ser ni idag något ansvar för vad den här undervisningen faktiskt ställer till med runt om på vår jord? Eller har ni bara gått vidare? Skulle tex Benny Hinn kunna komma till Uppsala idag eller Joel Osteen? Jag bara undrar.

Enhet + Hierarki = Problem

Apropå min förra bloggpost så fortsätter jag på temat hierarkier. Ulf Ekman menade i senaste Keryx att frikyrkans problem är bristen på hierarkier. Inte så konstigt, han är ju själv ledare för en rörelse som bygger på tydliga hierarkier. Samtidigt så bär Ulf på en vision om enhet mellan kristna. Jag har ingen anledning att ifrågasätta den visionen men den här kombinationen av betoningen på hierarkier och enhet känns som att blanda lera och järn. Som jag förstår enhet utifrån bibeln så handlar det om ömsesidighet och respekt. Att man erkänner varandra och godtar varandra med alla de olikheter och skillnader som ändå finns.

Men vad händer om den ena parten säger: "Enhet är att ni som har en annan syn på det här (hierarkier) än vi underordnar er oss"? Kommer inte alltid den som mer betonar ömsesidighet att komma i kläm gentemot den som mer betonar underordnande och hierarkier?

Jag utvecklar det hela lite mer här. Tyck till!

Men hallå! Inte tänker ni väl så här nu för tiden...

Läste precis en recension i Dagen (Tack Marcus P för tipset). Det är den amerikanske pastorn John Beveres bok "Heder" (Livets Ords förlag) som recenseras av Dagens kulturredaktör Inger Alestig. Hon ställer bra frågor och jag delar till fullo hennes kritik (tyvärr bara tillgänglig för prenumerationer). Inger citerar följande från boken:

"Vi bör behandla och tala till kristna ledare med yttersta respekt. Vi bör tilltala dem formellt och kalla dem 'pastor' och 'sir' eller 'ma'am' såvida de inte uttryckligen önskar något annat. Vi bör hålla ögonkontakt med dem hela tiden under en konversation och inte gå därifrån förrän de har skickat iväg oss eller då vi vet att de talat färdigt med oss".

Jag blir minst sagt lite förvånad att man fortfarande promotar den här ledarstilen på Livets Ord. Jag skrev redan 2004 en insändare om det här och jag trodde faktiskt att man lagt ner de här absurditeterna (okej, inte beroende på min insändare, det vore aningen högmodigt att tillskriva sig själv sån betydelse, utan pga en sund utveckling). Bevere skriver tex att en pastor aldrig bör hämtas i en smutsig bil, han tar det som ett exempel på grov respektlöshet. (just det här med ostädade bilar verkar vara något han upprörts mycket över) Well, så här såg min bil ut i morse när jag skjutsade barnen. Beverer Be aware!

Allvarligt talat, jag har blivit hämtad i ganska så ruffiga bilar. Har det någonsin stört mig det minsta? Svar: Aldrig. Tvärt om så känner jag gemenskap med andra som inte hinner med bilen och prioritera annat i stället.

Jag har i ganska så många bloggposter gått igenom den period i mitt liv då jag verkligen var influerad av Livets Ord och trosrörelsen under 1990-talet. Nu har jag ett ganska bra förhållningsätt till det hela, jag har skrivit av mig min kritik, och de "livets ordare" jag möter idag är vettiga och reflekterande människor. Jag har funderat på ett studiebesök i Uppsala för att se förändringen med egna ögon. Vore väldigt spännande och se om teorierna i Beveres bok i dag praktiseras på Livets Ord. I hope not!

Här är en fråga speciellt till mina läsare inom trosrörelsen. Hur är det? Skulle du kunna hämta Ulf Ekman (eller någon annan ledare) i samma bil du just skjutsat barnen med till Dagis? Skulle du förresten kunna tilltala personen ifråga utan att hänga på "pastor" innan förnamnet? Känner du dig förresten helt i bekväm i ledarens sällskap?

Det här är oväsentligheter, kanske någon tycker. Tvärt om, det är bland annat de här småsakerna som avgör om en ledare är värd att följas eller inte.

Uppdaterat 16:40 Jonas Melin tipsar i kommentarerna om Are Karlsens blogg där han skriver om konsekvenserna av Beveres förkunnelse. Extra tråkigt att Are har med ett ljudklipp som visar att en av mina gamla hjältar Colin Urquhart verkar ha spårat ur. Jag hörde Colin första gången 1987 i Hedemora, verkligen tråkigt.

Livets Ord i Dagen del 6

Dagens artiklar om Livets ord behandlar ledarskpasfrågan. Här har jag några invändningar, men först. Jag är själv en sån ledare som gärna leder med andra, som gärna samtalar och är tillmötesgående. (ibland kanske för mycket) Jag är inte någon "peka med hela handen typ". Jag är alltså väldigt olik Ulf Ekman, i bland fruktar jag att det måste till "peka med hela handen ledare" för att få något gjort i Guds rike. Kolla bara på Lewi Pehtrus tex. Så i den bemärkelsen kommer jag till korta. Nu vet ni lite hur jag är.

När det gäller ledarskapsfrågor har jag för det första ingen egentlig praktiskt erfarenhet av Ulf Ekmans ledarskap. Men en sak som slår mig när jag tänker tillbaka till trosrörelsen på 80-90-talet är den betoning på underordnade som man ofta mötte i dessa sammanhang. Som jag minns det så gick man initialt väldigt hårt åt det man kallade "religiösa andemakter" som fanns i de gamla sammanhangen (motstånd mot lovsång, motstånd mot "frihet", osv). Men efter några år när folk började ställa nya frågor så började man istället att betona underordnade väldigt starkt. Nu talade man inte längre om "religiösa andemakter" utan nu var det istället "upprorsandar" som var problemet när människor kände sig tveksamma och frågade. Människors egna initiativ och visioner som inte stämde överens med ledarens stämplades som uppror.

Detta mötte jag dock inte på Livets Ord utan mer i mindre närliggande församlingar. Jag mins en pastor i en trosförsamling som sa: "Om jag har fel så ska ni ändå lyda mig, er uppgift är att underordna er. Gud dömer mig om jag har fel. Er dömer han om ni inte lyder".
Med sådana pastorer så behöver man inga andemakter överhuvudtaget, man har händerna fulla ändå! Men lite av den här kulturen odlades ändå från Uppsala som jag minns det.

Sen har vi hela "visa respekt för pastorn" grejen. Jag har vänner inom LO som korrigerade mig när jag sa Ulf (sa man "Uffe" så kunde blickarna mörda). De gjorde det vänligt men bestämt: "vi säger Pastor Ulf". Jag minns att man var väldigt beroende av att saker sanktionerats från plattformen, jag kommer tex ihåg en vän som konstaterade att nu var det okej att läsa Peter Halldorf för det hade Pastor Ulf sagt. Det lät lite märkligt i mina öron. Jag reagerade mot hela titelgrejen med en insändare i Dagen 2004 (läs den som pdf här) Det har gått några år sen dess och insändaren känns kanske inte helt relevant idag.

Många av dessa trospastorer distanserade sig också från "vanligt folk". Här anar jag en märklig ämbestssyn. Intressant att Ulf Ekman även i Dagens artikel betonar ämbetet. Ett arv från den Lutherska kyrkan månntro? Flera av de här pastorer vet jag ångrar sig idag och har lagt om stil och det är ju jättebra. Men jag är nyfiken på varför man i första hand valde det här mer auktoritära och hierarkiska sättet att tänka kring ledarskap? När jag frågar brukar man peka på den klassiska frikyrkopastorn som en mes/tönt som inte har något att säga till om. Men är det hela sanningen? Måste en ledare vara auktoritär för att få något gjort i Guds rike? Vad säger ni?

Jag rekommenderar Jonas Melins på Barnabasbloggens tankar kring ledarskap. Del 1, del 2.

Livets Ord i Dagen del 3

Bröt Livets Ord mark för nya församlingar?
En fråga som lyfts i Dagens reportage är huruvida Livets Ord verkligen bröt mark på ett positivt sätt när det gällde församlingsplantering i Sverige. Ulf Ekman är övertygad om det, jag citerar artikeln:

Ulf Ekman tror att en stor del av kallelsen var att bryta igenom barriären och visa att det går att starta nya församlingar. "Alla samfund talar om det i dag, och det tror jag att vi är en av orsakerna till."

Jag är lite tveksam av följande anledningar. Jag minns när Segerbaneret började i Leksand, Dalarna. Nästan alla församlingar i Borlänge upplevde hur familjer "bröt upp för att gå med Gud". Jag mins ett samtal till min familj från en person som valde att bryta upp från vår församling: "Ni måste följa med, Jesus kommer snart tillbaka och då blir ni i Korskyrkan kvar!" Så laddad var stämningen! Känslan att detta var det största och sista Gud gjorde var stark och påtaglig. Nu gällde det att hänga på! Pastorer stod villrådiga församlingar splittrades och mängder av sår skapades. Självklart var det inte bara de som gick som gjorde fel, många gånger kände de sig utfrysta och tvingade. Hela situationen var helt enkelt olycklig.

Jag vet inte hur det ser ut tex med Segerbaneret i dag (de verkar i alla fall inte ha en hemsida), men intrycket är att de för en ganska tynade tillvaro. (Jag är öppen för korrigering) Flera av de människor som drog iväg har kommit tillbaka till Borlänge, många har lyckligtvis hittat hem i andra församlingar men hel del hamnade i ett vakuum. Jag kan inte låta bli att fråga mig: Var det nödvändigt? Var det verkligen så bråttom?

När jag tänker mig församlingsplantering tänker jag något helt annat. Jag tänker mig församlingar som ser ett behov och som förlöser människor att fylla det behovet. Man planterar en församling och detta sker i kärlek och samförstånd med befintliga församlingar med utgångspunkt i en trygg moderförsamling.

När jag sagt det så vill jag betona att självklart så utvecklades många av dessa trosförsamlingar till stabila gemenskaper, jag har tex stor respekt för Centrumkyrkan i Heby (f.d. Herrens gård) som verkligen gjort upp med sitt förflutna och nu har väldigt bra relationer med de andra församlingarna i Heby. Tyvärr har det inte blivit så på alla platser.

Hur såg det då ut i Sverige på 1980-talet? Det är alltid svårt att måla upp ett "What if" scenario. Men låt mig försöka. Det fanns kontakter med församlingsplanteringsrörelser i England. Mitt samfund (Örebromissionen på den tiden) hade tex kontakter med församlingsplanteringsrörelsen Ichthus , troligtvis hade hela tänket kring församlingsplantering kommit hit ändå och kanske på ett mer mjukt sätt. Några församlingar/gemenskaper hade ju också planterats innan Livets Ord. Med det inte sagt att LO inte behövdes, men kanske är bilden mer mångfasetterad?

Vad tror ni som idag jobbar med församlingsplantering, hur mycket hjälp har ni haft av Livets Ord? Är det mest hjälp eller stjälp? Jag är nyfiken.

Livets Ord i Dagen del 2

Dagen fortsätter sin serie om Livets Ord 25år, idag med fokus på teologin. Några snabba observationer, den Ulf Ekman man möter i dag(en) är en sund, balanserad karismatiker. Samtidigt så har jag mina minnesbilder från Livets Ord tidigt 90-tal och det går inte riktigt ihop.

Den Ulf jag möter nu talar om "redan nu och ännu inte". (teologiska termer som betyder att vi inte kan räkna med att få allt här och nu) Jag minns inget av det perspektivet från mina besök på Livets Ord, tidigt 90-tal eller från de böcker jag då läste av Hagin, Copeland, Kenyon och grabbarna. Det var under mina studier i Örebro, främst genom Eldon Ladd och John Wimber, som jag fick upp ögonen för detta perspektiv som betydde mycket för mig och utformningen av min tro.

Kanske kan man tycka att Ulf kunde säga mer klart att man, i alla fall i vissa delar av den undervisningen man stod för, lade för stor vikt vid "redan nu". Samtidigt så erkänner Ulf i artikeln överdrifter. Det är bra, men jag får hela tiden känslan av att självkritiken sitter väldigt långt inne, måste den göra det hos en driftig ledare som Ulf?

Jag har en teori om att det blir svårare att backa ju större ens arbete växer. Är man ledare för låt säga 100st är det lättare att säga "Hörni det blev lite tokigt det här, jag är ledsen för det. Hur gör vi nu?" Men har man ansvar för tusentals människor som man dessutom fått att investera sina liv i arbetet är det svårare att backa och ändra sig. Då försöker man kanske i stället gasa sig ur det hela. Men jag är glad åt den Ulf som jag möter nu. Kanske är jag lite besviken på att inte fler tuffa frågor ställdes på det som man faktiskt har undervisat och fört fram. Det finns fler saker att ha åsikter om men det här får räcka för nu.

Jag hoppas Jaktlund undersöker ledarskapsstilen i kommande artiklar, där har jag några synpunkter.

Det intressant att följa Ulfs blogg parallellt med artiklarna i Dagen.

Livets Ord i Dagen

I dag börjar Dagen sin stora reportageserie om Livets Ord 25år. Bakom reportaget står den skicklige journalisten Carl-Henric Jaktlund. Det ska bli väldigt spännande att följa den här serien. Förväntningarna är höga, för vilken tidning förutom Dagen skulle kunna ge en rättvis men samtidigt sunt kritisk bild av Livets Ord och trosrörelsen i Sverige?

Världen Idag? Knappast de har för många band till LO. Någon av det vanliga tidningarna? Tror inte det. Det är hos Dagen möjligheten finns. Det är onekligen ett stycke spännande nutida kyrkohistoria som ska avklaras. Räkna med kommentarer och reflektioner från Kolportören.

Lite småkul att Ulf Ekman en gång i stridens hetta profeterade om tidningen Dagens snara undergång. Men både Dagen och Ekman verkar piggare än någonsin!

The fall of the health and wealth gospel?

Nu brakar det betänkligt inom trosrörelsen. I centrum står ett av de största "trosbyggena" i amerikans kyrkohistoria: Oral Roberts University.
I dess närhet tycks de flesta av trosrörelsens stora namn finnas: Kenneth Copeland, Benny Hinn, Creflo Dollar, mm och även vår egen Ulf Ekman.

Oral Roberts son Richard har nyligen fått lämna sin befattning som ledare efter tvivelaktig moral på det ekonomiska området. Sen har vi senator Chuck Grassley förfrågan angående några av de största TV-evangelisternas ekonomi, i stort sett samma personer som finns med i ORU:s styrelse. (se mer här och här). Det är uppenbart att denna kristendomstolkning nått vägs ände.

Jag tror också den svenska grenen av trosrörelsen med Ulf Ekman och Livets Ord i spetsen på något sätt måste göra upp med hela "framgångsteologi kapitlet". Ulf är ju direkt involverad i ORU. Jag hoppas att Världen i dag vågar ta i tu med den här frågan på ett konstruktivt sätt (hittills har jag bara hittat en notis om det på nätet) . En önskan är också att Livets Ords teologiska tidskrift Keryx vågar se igenom och analysera just framgångsteologin, även om den är en del av den egna historien.

Keryx

Jag fick nyligen i en värvningskampanj ett ex av Livets ords teologiska magasin Keryx. På det hela taget verkar det vara en seriös och bra teologisk tidskrift.
I numret jag fick (Nr 3 2007) är temat ”trosundervisningen”. Ulf Ekman och Anders Gerdmar försöker belysa denna undervisning utifrån ett ett lite djupare perspektiv, de försöker gå lite djupare rent teologiskt än: ”Läs som det står, tro som det står och du får vad som står.” De försöker också förankra trosundervisningen i kyrkohistorien. Man kan väl säga att de lyckas si så där, jag upplever faktiskt det hela som stundtals lite krystat.

Det jag saknar i Keryxs artiklar är en lite mer kritisk syn på följderna av denna kristendomstolkning, ta bara det som hänt senaste månaden i USA, där en rad kända trospredikanter nu får stå tillsvars för sitt extravaganta levene. Richard Robert, vars universitet ger Livets ords dito examensrätt, har nyligen fått avgå pga av ekonomiska oegentligheter och andra märkligheter.

Allt det här gör att jag vill ha svar på frågan: Varför går trosundervisningen så oft fel och blir en ren framgångsförkunnelse?
Den frågan får jag inget svar på i tidningen. Kanske kommer det i kommande nummer, då skulle även jag börja prenumerera!

Predikanters liv i lyx och flärd granskas

Jag skrev för ett tag sedan om Richard Roberts lyxliv. Nu är det dags för en bunt andra ”framgångs predikanter” att synas. Läs mer här och här. Jag uppdaterar idag (9 nov) med ytterligare en intressant artikel om detta från "Out of Ur".

Alldeles oavsett om dessa individer gjort något skumt rent juridiskt kan jag inte låta bli att undra: borde vi verkligen läsa dessa predikanters böcker, se deras TV-program och än värre, bjuda hit dem till våra konferenser?
Blir inte all den här lyxen, jetplanen och det ständiga pengatiggandet en svart parodi på vad kristen tro egentligen handlar om? "God will bless you IF you give to this ministry..." tugget ni vet. (Om du inte förstår vad jag pratar om kolla in GOD-TV eller liknande kristna tv kanaler så klarnar det)

Om vi nu ska ta influenser från USA är inte tex Shane Claiborne betydligt mer utmanande för vår livstil än rolex försedda TV-evangelister med märkliga frisyrer?

Bedöm själva.

Hur tänker dom???

Dagen skriver idag om Richard Roberts, ytterligare en amerikansk kristen ledare som väljer att leva ett liv i lyx (och arrogans). Hur tänker dessa ledare egentligen?

Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Matt 20: 26-28)

Men innan vi börjar kasta sten får vi själva fundera på följande brasklapp:
:

Rikedom, trosrörelsen och öken

Låt mig skriva lite om mig själv och min resa på trons område. I början av 90-talet var jag väldigt influerad av trosrörelsen ala klassiskt snitt. Kenneth Hagin, Kenneth Copeland, och i Sverige Ulf Ekman. Jag var aldrig med i någon "trosförsamling" men jag hade böckerna, banden och jag åkte till Uppsala på konferenserna. Under min tid på Missionsskolan i Örebro började jag på allvar ifrågasätta trosrörelsens undervisning, speciellt när det gäller hälsa och framgång. (och en massa andra saker som jag inte orkar gå in på nu)

När jag sen jobbade som pastor i Heby kommun så mötte jag människor som verkligen farit illa i trosrörelsen. Vi får inte glömma borta att på slutet av 80-talet och början av 90- talet så förekom en hel del väldigt märkliga saker på Livets Ord. Sen hade jag en period då jag eldade i brasan med Hagins böcker! Nu har jag hittat tillbaka till ett något så när balanserat förhållande till den här företeelsen. Tack vare mina teologiska studier på Missionsskolan i Örebro och tack vare "sund" karismatik, (Vinyard, New Wine) så hittade jag tillbaka till en vettigare tro och teologi och jag är fortfarande på väg.

Det här gör mig idag väldigt ambivalent inför ledare som Ulf Ekman. (läs artikeln om hans ekonomi i Dagen) Å ena sidan är de lätta att beundra, just nu är Ulf väldigt ekumenisk och verkar vara på väg åt ett sunt håll. Vänner som besökt Livets Ord talar om en annan atmosfär, allt det låter ju väldigt bra. Men jag kan inte låta bli att undra har man verkligen gjort upp med de mer glassiga avarterna av kristendom som man trots allt tidigare stött? Man har tex nyligen gett ut böcker av Joel Osteens & Joyce Meyer, ledare som står för "framgångsteologi Light" dvs klassisk framgångsteologi förpackad i lite psykologi av modell Dr Phill. Ofta handlar det om "tre steg till seger". "fem beslut som förändrar ditt liv" eller "Gör det bara! Så blir allt bra" typ. (ursäkta ironin) Kolla den här videon på bloggen Tro & Tänk.

Den amerikanske tv-evangelisten Benny Hinn, som bokstavligt talat välter sig i rikedom, var på Livets Ord för inte så många år sedan och hans böcker verkar prioriteras. (Kolla den här kanadensiska dokumentären om du orkar ladda hem den). Samme Benny som i en intervju förklarade att han behövde ett Jetplan för att inte slita ut sig i Herrens tjänst! (låter det som Paulus och grabbarna...Nix!)

Nu ger man i rättvisans namn också ut betydligt sundare böcker på Livets Ords förlag böcker av bla Dallas Willard, Peter Kreeft. Det är givetvis mycket positivt! (även om jag inte fick någon träff på Rob Bell och Brian McLaren i deras webb shop) Men jag kan inte låta bli att undra, har man verkligen förändrats när det gäller framgångsteologin och dess förespråkare? Jag vet att Ulf är kompis med både Peter Halldorf & Anders Arborelius vilket jag ser mycket positivt på. Men har man verkligen gått in i öknen med Joel Osteen? För mig handlar det om väsensskilda tolkningar av den kristna tron.
Vore roligt att höra hur de tänker för att få ihop det!